Suger verkligen ’Gremlins 2’?

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

I textböcker om filmhistoria anses ofta komediskräckisen Gremlins från 1984 vara en riktig klassiker. Uppföljaren Gremlins 2: The New Batch anses däremot vara… tja, en film, helt enkelt. Det är inte det att den är dålig – det pratas bara inte om den lika frekvent eller vördnadsfullt som originalet. Till en viss grad är det standard när det kommer till uppföljare, men det finns några specifika anledningar till varför Gremlins 2 inte riktigt gick hem lika bra hos folk som originalet.

Till att börja med är den mycket närmare att vara den mörka komedi som den första filmens pr-kampanj fick ettan att framstå som. Gremlins var rent av en skräckfilm med några få roliga scener intryckta, medan Gremlins 2 är mycket mer blajjig. En av första filmens läskigaste scener är när gremlinsarna marscherar mot den lokala biosalongen. Jämför det med det stora mötet i tvåan, då monstren samlas i en kontorsbyggnad i New York för att göra ett uppträdande av "New York, New York".

Den här scenen markerar en tydlig vändpunkt i filmen. Den separerar den första halvan – som håller sig närmare första filmens skräckkomeditema – från den andra halvan som är ett gränsfall på att vara en självparodi, i vilken gremlinsarnas upptåg antar en mer slapstick-karaktär som är väldigt annorlunda från första filmen. Med andra ord inkluderar filmens andra halva det som publiken förmodligen ville ha från originalet, men driver samtidigt med dem för att de ville ha det.

Relaterat: Robert Eggers pratar om sin skräckfilm 'The Witch':

En annan sak som folk gnäller över med Gremlins 2 är att genom att flytta omgivningen till New York från den idylliska småstaden Kingston Falls skalas den tidlösa kvaliteten från första filmen av. Kingston Falls skulle verkligen kunna vara vilken stad som helst och är så intetsägande att det tar ett par minuter innan man inser vilket årtionde originalet utspelar sig på. Man har verkligen inte det problemet med Gremlins 2, som från början praktiskt taget skriker 90-talet.

Med det sagt – bara för att den tycks föråldrad betyder det inte att filmen är irrelevant. En av huvudkaraktärerna, Ronald Clamp, är uppenbarligen baserad på Donald Trump (med en gnutta Ted Turner inblandad, shoutout till domedagsvideon). Dessutom, konstigt nog, kan filmens händelser ses lite som en parallell till Trump och sina anhängares inställning till invandring.

Innan vi kommer in på det måste vi nämna elefanten i rummet: Gremlins-filmerna har alltid haft ett moln av "är det här rasistiskt?" hängande över sig, så om man föreslår att uppföljaren kan ha lite rasistiska övertoner är man därför inte helt ute och cyklar. Själva filmen fick ju namnet från småstadsrasisten Marty Futtermans passionerade tal i första filmen om hur "the Japs" sätter in små gröna monster kallade Gremlins i all vår elektronik. Och om det var någon från Kingston Falls som skulle poppa upp i den andra filmen för att besöka Billy i New York, förväntar man sig att det skulle vara hans föräldrar. I stället kommer familjen Futterman på besök – den här gången så att Marty får kasta ur sig en replik om att "massvis med olika typer av utländska insekter kommer in i landet".

Vi kan spendera hela dagen med att diskutera huruvida filmerna är direkt rasistiska eller inte, men det går inte att förneka att filmskaparna har gjort sitt bästa för att införliva någon slags främlingsfientlig stämning hos tittaren väldigt tidigt i båda filmerna. Marty Futterman säger inte sina repliker helt utan anledning.

Vad det gäller parallellerna till invandring i andra filmen börjar de med Gizmo. Efter att hans hem (antikaffären som hans ägare, Mr Wing, sköter om) förstörs av ett girigt företag som vill expandera tvingas han fly ut på gatan. Därifrån plockas han upp och tas till Clamp Enterprises kontor, där han blir utnyttjad för att öka företagets vinster i ett laboratorium på 52:a våningen. Det liknar hur NAFTA förstörde Mexikos jordbruksindustri, vilket tvingade miljontals arbetare att strömma till USA i jakt på jordbruksjobb, bara för att bli utnyttjade som billig arbetskraft. Fast allt det där hände åratal efter att filmen kom ut.

Det här perspektivet skulle dessutom antyda att filmen tar en sympatisk ton i sina anspelningar på utlänningar som invaderar oss och vårt sätt att leva, vilket den inte gör. Visst, Gizmo är "god", men så fort som nya gremlins föds fram blir det genast tydligt att de är annorlunda. På ett dåligt sätt. De är våldsamma och aggressiva. De har märkliga handikapp. Den elakaste har svart päls. Allt det här ska tydligen vara på grund av det faktum att vattnet som producerade dem blandades med bläck från en målning av en byggnad som ska se ut som ett kinesiskt tempel. Väldigt subtilt!

Parallellerna slutar inte där. När byggnaden till slut invaderas av gremlins börjar de stjäla jobb. Ronalds Clamps sekreterare attackeras och byts ut med en gremlin iklädd en cardigan; senare slås Billy medvetslös och vaknar upp fastbunden i en stol av en tandläkargremlin.

Även Ronald Clamps försök att stoppa dem från att integreras med det amerikanska samhället involverar upprättandet av en barriär mellan dem och resten av landet. Att assimileras och tävla om en plats i samhället är för övrigt precis vad de vill göra. Brain-gremlin säger exakt det i en tv-intervju, inte långt efter att han gett ett gäng vetenskapsmän en kort beskrivning av sin "etniska grupps" särskilda egenskaper.

Visst, det är möjligt att inget av det här är avsiktligt och bara existerar i den aktiva fantasin hos någon som skriver en artikel om populärkultur på internet. Hur som helst finns parallellerna där, och de hjälper till att göra vad som kunde ha varit en förlegad fundering kring en film till något som är chockerande relevant mer än 25 år senare.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i januari 2017.

Adam Tod Brown finns på Twitter.