Hur den svenska raggarkulturen kom till på 50-talet

Gamen, Pilen och Henry från gänget the Road Devils sitter på Gamens 1951 Hudson. Foto med tillstånd av Sten Berglind.

Raggarkulturen, som trots att den handlar om approprieringen av amerikanska bilar, rock'n'roll och kaxiga läderjackor (uppenbarligen inga svenska påfund), känns rätt typiskt för Sverige. I vissa delar av landet är raggarna så pass vanliga att det inte är något man ens reagerar på när man ser de cruisa förbi i sina hot rods (eller Volvos om de inte har råd med den äkta varan) till ljudet av gamla godingar, på väg till världens största utomhusträff för amerikanska bilar: det årliga Power Big Meet i Västerås.

Subkulturen tog form på riktigt på 50-talet, när svenska tonåringar började inspireras av amerikanska filmer och musik som flödade in i Europa under efterkrigstiden, tack vare Marshallplanen. Sveriges industriella infrastruktur påverkades inte av kriget och vår exportekonomi gick framåt; plötsligt hade även unga från arbetarklassen råd med bilar, kopior av Elvis Presleys skiva Jailhouse Rock och biljetter till Rebel Without a Cause. USA blev nu synonymt med hopp, drömmar och modernitet.

Men trots allt hände detta på 50-talet och Sverige var väldigt konservativt. Raggarna – som simmade nakna, hade sex, slogs och drack – blev snabbt skvallerpressens favoritämne att skandalisera. Subkulturen spreds vidare genom hela Sverige, samtidigt som resten av våra grannländer i Norden började fetischisera de unga, ruffare amerikanarna som förevigats i dåtidens filmer. För greasers i USA var det såklart inte en grej att äga en amerikansk bil, men om du däremot lyckades få tag på en i Sverige blev du även ägare till stans coolaste klubb: ett vardagsrum på hjul med inbyggd stereo, hångelsoffa, bagageutrymme fullt med hb och ett dansgolv var du än ville parkera.

Jag ville lära mig mer om de USA-besatta svenskarna, så jag fick tag på en av de få ursprungsraggarna som fortfarande lever och som var med i en av de fyra ursprungliga raggargängen i Stockholm: Sven-Erik "Svempa" Bergendahl. Svempa tillbringar fortfarande dagarna med att pimpa sina rides, men de amerikanska bilarna har bytts ut med enorma, färgglada lastbilar från Scania som han ställer ut på shower, för vilka han vunnit över 200 priser på utställningar världen över.

VICE: Hur började den svenska raggarrörelsen?
Svempa Bergendahl: Gamen [en ökänd tidig raggare] startade gänget Road Devils i norra Stockholm. För att gå emot dem gick jag ihop med några polare från motorcykelklubben KFUM i våra hot rods och döpte om vårt gäng till Road Stars. Jag måste ha varit 17 eller 18 då. Jag hade en Ford Thunderbird som jag köpte för 8000 spänn. I dag kostar de över 500 000 kronor. Kan du fatta det? Gamen och de killarna hängde vid centralen på ett ställe som hette Cupida, medan vårt eget ställe var i Bollmora söderut. Sen fanns det två andra gäng i södra Stockholm: Car Angels i Farstanäset och Teddy Boys på Södermalm. Senare började folk härma oss i småstäderna, men de hade inte riktiga bilar. De körde Volvo eller Opel. Vi kallade dem för blöjraggare.

Vad kommer namnet raggare ifrån?
För det man gjorde var att köra runt och ragga på tjejer. Nuförtiden dejtar folk online, men på den tiden var man tvungen att gå ut på klubbar eller göra vad vi gjorde: ragga upp tjejer som behövde skjuts någonstans. Det funkade verkligen. De ville alla åka runt i fina bilar. Jag var aldrig särskilt intresserad av damerna, men de verkade ändå gilla mig. För mig handlade om de vackra amerikanska bilarna och min kärlek för hot rods. Jag jobbade som mekaniker på ett garage, och eftersom jag inte hade råd med en sprillans ny Yankee [slang för "amerikansk bil"] köpte jag gamla och fixade dem så gott jag kunde med navkapslar och färg, och sen bytte jag dem mot bättre bilar. Jag måste gått igenom 25 gamla Yankees.

Hur såg livet som raggare ut på den tiden?
I Bollmora fanns det en kvinna som kallades Raggarmorsan som hade ett café och lät oss hänga där. När hon blev vräkt från Bollmora och tvingades flytta cafét till en finare förort norrut följde vi alla med, men grannarna ville inte ha oss "raggarkräk" runt där så det var mycket tjafs. På Raggarmorsans kunde man köpa en kaffe och bulle eller en kola för ungefär en femma, sen körde vi runt till olika caféer i Stockholm. Inga av dem sålde alkohol och om de såg att ens kola var spetsad – vilket gav den en lite ljusare färg – kickade de ut dig.

Vissa av grabbarna gjorde eget hembränt, men jag drack inte. Vi brukade köra runt hela nätterna, hångla med tjejer och lyssna på sjuor från bilstereon eller Radio Luxembourg, vilket var den enda kanalen som inte spelade tråkig religiös musik. Jag brukade inte komma hem förrän klockan fyra på morgonen. Jag brukade vara hemifrån så mycket jag kunde, för min pappa var alkoholist och min mamma var väldigt fattig och var tvungen att jobba flera skift som städerska för att få det att gå runt. Ibland kunde jag komma och så fanns det bara en liten bit korv i kylskåpet. Jag var spinkig, men några av de andra killarna var väldigt snygga och populära bland tjejerna. Vi tog vår tid med att fixa våra bilar och kunde spendera timmar framför spegeln innan vi körde iväg.

Vad för typer av saker gjorde raggare stora i Sverige?
Att se ut var såklart väldigt viktigt. Jag var en av de första i Stockholm att ha jeans på sig. Jag hade ett par Wrangler Blue Bells som jag köpt i Hammarbyhamnen från en sjöman som precis kommit tillbaka från staterna. Jösses vad avundsjuka alla var! De var helt förundrade. Det här var innan Lee och alla de märkena kom till Sverige. Jag var så jävla stolt och tjejerna var extatiska! Jag hade även en sån där varsityjacka som man kunde vända ut-och-in på. Vi hade på oss läderboots med spännen på sidan och västar med vårt klubbnamn på baksidan. Bara vissa av oss hade råd med läderjackor. Det var därför vi hade västar eller jeansjackor, men jeans kom inte förrän senare. Sen tog vi rävsvansar, eller raggarsvansar, på våra bilantenner och vi kammade bak vårt hår med Brylcreem så att det höll sig på plats oavsett hur fort vi körde. Att ha tjockt svart hår kammat till en ankstjärt ansågs vara riktigt coolt.

Vad hade tjejerna på sig på den tiden?
Min fru Monica hade de högsta stilettklackarna i stan och var en av få som faktiskt kunde gå i dem. Hon jobbade i en skobutik så hon hade alltid på sig fräscha grejer. Tjejer hade inte så mycket smink på sig på den tiden, inte som de unga tjejer man ser i dag med ögonbryn målade nästan ända upp till hårfästet. Raggartjejer hade på sig eyeliner och blandade zinkpasta med färgat puder för att få den där fina rosa nyansen på sina läppar. De såg alla ut som filmstjärnor med stort hår och eleganta kjolar. Och rockringar var väldigt coola på dentiden. Det fanns andra subkulturer då, som jitterbuggdansare som vi kallade för swingpjattare, och modsen som som spelade svår jazz i källare och hade på sig tajta byxor och spetsiga skor. Vi tävlade alla om tjejerna.

Var det en av era drömmar att flytta till USA?
Ja. Vissa av de ursprungliga raggarna flyttade till staterna och det gick riktigt bra för dem, men andra tvingades flytta hem igen. Personligen ville jag aldrig flytta dit. Jag åkte till staterna för första gången 1989 med Scania och körde nästan 600 mil i en lastbil, så jag såg mycket av landet. Maten var dålig, folket levde illa och många av dem var stora som hus. Jag var lättad över att åka hem igen. Fast folk säger till mig att Kalifornien är riktigt trevligt. På den tiden hade USA ett enormt inflytande över oss eftersom det var där som Elvis Presley och rock'n'roll kom ifrån; för oss kom rocken som en frigörelse.

Hur blev konfederationens flagga approprierad in i raggarkulturen?
Vi använde aldrig den flaggan, det kom senare, men jag vet att de enda konnotationer som tillämpas på det av raggare är rock'n'roll och att göra uppropr, vilket kom från södra USA.

Vad var mediernas reaktion till raggare?
Man var rädd för oss på den tiden. Det var en väldigt annorlunda tid. Visst, det var slagsmål och småbrott ibland, som att stjäla bensin eller köra utan körkort, men jämfört med vad ungdomar har för sig nuförtiden var det vi gjorde ingenting. Men i media och polisens ögon, som var striktare då, var vi ute efter trubbel. Det räckte med att man hängde på Kungsgatan lite för länge enligt polisen för att de skulle slå en batong på taket av vår bil. Jag blev ofta intervjuad i tidningarna och vissa föräldrar skrämde till och med upp sina barn genom att säga: 'Det är bäst att du är snäll, annars kommer Raggar-Svempa komma och ta dig!' Den största skandalen var att några av tjejerna blev gravida. Kondomer var mer eller mindre förbjudna i Sverige på 50-talet och det har var innan p-pillret, så tjejer var motvilliga att gå hela vägen. Men man är svag för grupptryck när man är ung och kär. Jag träffade min fru Monica på den tiden. Hon var 16 år och det tog flera månader innan vi hade sex.

Vad tycker du om unga idag som har anammat raggarlooken?
Enligt mig slutade raggarkulturen när de ursprungliga gängen och våra häng försvann på 70-talet och vi gick vidare till familjelivet. Visst, det finns folk som kallar sig själv för raggare och är upptagna med att fixa till amerikanska bilar, men det gör dem bara till bilentusiaster. Det som gör en till raggare är att glida runt och ragga på tjejer, men det är inte längre möjligt eftersom nuförtiden kan man inte lifta utan att riskera att bli våldtagen eller mördas. Det är så mycket våld nuförtiden. När vi började stod tjejer längs gatorna och väntade på att lifta och vi körde runt till fester och lyssnade på Elvis Presley. Det händer inte riktigt längre.

Hänger du fortfarande med dina raggarpolare nu efter alla dessa år?
Jag är 74 och har jobbat hela mitt liv och aldrig varit sjuk. Tyvärr har alla mina vänner från raggartiden gått bort. Min lärare brukade säga: 'Svempa kommer inte bli någonting,' eftersom mina betyg var för dåliga för att få ett jobb på Televerket eller var det nu var folk jobbade på den tiden som jag inte kan föreställa mig att någon tyckte om. Mitt liv blev fantastiskt, men jag har varit tvungen att jobba extremt hårt för att komma dit jag är i dag, och jag hade inte kunnat göra det utan min frus hjälp. Hon är bra på det affärsmässiga.

Det låter som att du levt ut the American Dream, fast i Sverige.
[skrattar] Det finns en hel kultur kring Svempa. Jag har träffat folk som tatuerat mitt namn på sin arm. När jag åkte till Kina med mina lastbilar visste halva landet vem jag var. Jag hade min egen fanklubb och MTV kom till mitt garage för några år sen med alla möjliga kändisar.

Ett särskilt tack till Sten Berglind, författare av Raggare.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i VICE Fashion Issue 2013.