Jag åkte till Serbien för att genomgå en könskorrigerande behandling

Det gick ganska fort för mig.

Två år efter att jag kommit ut som transsexuell hade jag genomgått de flesta av de operationer jag ville göra. Ingreppen var viktiga för mig, eftersom de hjälpte till att lindra min könsdysfori. Jag hade dock ett ingrepp kvar: metaoidioplastik.

Det finns mycket stigma kopplat till den här operationen; en vanlig uppfattning är att det är farligt; att man riskerar att förstöra sitt kön, att det ska sluta fungera och att operationen kommer vara förgäves. Men vi har kommit en bra bit in på 2000-talet nu och det är inte nödvändigtvis så längre.

Det visade sig dock att det finns få kirurger i Norge där jag bor som är specialiserade på den här typen av ingrepp, så att göra det på hemmaplan var aldrig ett alternativ för mig, även om det hade varit billigare med min sjukförsäkring i Norge.

Efter att ha gjort en del research och pratat med andra transexuella män online, hörde jag talas om Miroslav Djordjević, en serbisk läkare i Belgrad som hade lång erfarenhet av att göra det här ingreppet på transexuella män. Faktum är att ungefär 100 transpersoner reser till Belgrad varje år för att genomgå liknande ingrepp hos honom.

Relaterat: Skönhetstävlingen i Colombia för ursprungsbefolkningens transkvinnor:

Eftersom jag aldrig hade varit i Serbien hade jag en del fördomar om landet och trodde att Belgrad skulle vara en omodern stad i ruiner. Men det var uppenbart för mig att Djordjević var den bästa av sitt slag. Curtis Crane, en framstående kirurg i USA som jobbar med metaoidioplastik, hade rest till Djordjević för att lära sig av honom. Crane tar dock ungefär fem gånger så mycket betalt som Djordjević för samma ingrepp. Så i augusti 2013 tog jag en summa pengar från ett arv jag fått och bokade en tid hos honom.

I vanliga fall brukar man dela upp operationen i två delar eftersom den är så invecklad; först en hysterektomi där de kvinnliga könsorganen tas bort, vilket följs av en läkningstid innan man konstruerar det nya könsorganet. Men hos Djordjević kan man göra båda de här ingreppen under en och samma operation – utan paus – vilket jag tyckte kändes bättre. Ju mindre tid man spenderar nedsövd desto säkrare, tänkte jag.

Så jag tog mitt pick och pack och åkte från Oslo till Belgrad. Så fort jag landade började jag fundera på om det ändå var rätt beslut att ta mig dit, trots research och samtal med andra transsexuella som redan varit där och gjort samma ingrepp som jag skulle göra. Jag påminde mig själv om dysforin jag upplevde på grund av mitt könsorgan; den dysfori som alltid tärde på mig och som ibland till och med kunde hindra mig från att lämna mitt hem. Jag tog ett djupt andetag och intalade mig själv att det var naturligt att känna sig nervös. Det här skulle vara värt det.

Djordjević kollega Martha mötte mig på flygplatsen och körde mig till en lägenhet i centrala Belgrad. Där har deras patienter möjlighet att bo innan och efter ingreppet. Jag valde att bo där innan operationen och checkade därefter in på ett hotell.

På operationsdagen mötte jag Djordjević, narkosläkaren och de andra kirurgerna på ett nytt och fräscht privatsjukhus. Mina fördomar om Belgrad motbevisades ganska direkt. Dessutom hade jag haft mejlkontakt med Djordjević i ett halvår innan jag åkte ner, och han och hela hans team gjorde ett väldigt positivt intryck på mig. De var öppna och skämtade med mig, och även om det var lite språkbarriärer ibland uppskattade jag det. Samtidigt var Djordjević väldigt direkt och rak på sak, vilket jag antar är bra med tanke på hans yrke. Jag litade på dem direkt.

Djordjević berättade för mig att han i början av sin karriär på 90-talet främst hade jobbat med patienter som inte var transsexuella. På grund av minor som placerats ut under kriget i Serbien råkade många ut för olyckor och fick allvarliga skador på lemmar och könsorgan.

När Djordjević fick upp ögonen för transsexuella som ville genomgå metaoidioplastik, var landets transfobiska klimat inget som stoppade honom. Enligt honom hade inte allmänheten särskilt mycket förståelse för sjukhus som lade ner tid, pengar och resurser på att hjälpa transsexuella. Djordjević ville hjälpa de här människorna, så tillsammans med sin lärare och mentor, Sava Perovic, jobbade han långa nätter och utvecklade nya tekniker för att skapa urinrör och könsorgan.

Dagen jag skulle opereras vaknade jag och mådde illa av nervositet. Djordjević lugnade mig genom att metodiskt berätta för mig hur allt skulle gå till. Det var viktigt för mig att försäkra mig om att jag hade placerat mitt öde i rätt händer. Ens könsorgan är ju den känsligaste delen på kroppen och inte direkt något man vill utsätta för risker.

Så länge jag kan minnas har jag känt mig distanserad från mitt könsorgan, det hade aldrig känts rätt. Nu var det äntligen dags att se till att det blev det. Men tanken på att jag skulle förlora känsligheten, förmågan att få orgasmer, eller att jag skulle få komplikationer i samband med en av de mest grundläggande grejerna, som att kissa, gjorde att det vred sig av oro i min mage. Men efter att Djordjević gått igenom med mig hur allt skulle gå till kände jag mig mycket lugnare. Som han själv sa: för tio år sen hade ingreppet inneburit flera risker, men nuförtiden är det inte mer än ett rutiningrepp för honom.

När det väl var dags att bli nersövd var nervositeten överväldigande, men samtidigt kände jag mig förväntansfull och glad; det var det här jag hade väntat på så länge.

När operationen var över och jag vaknade upp förstod jag genast att allt hade gått som det skulle. Allt var okej. Det handlade inte bara om att ha rätt utrustning där nere, det som jag saknat hela mitt liv, utan också vetskapen om att allt var som det skulle nu.

Det har gått fyra år sedan min resa till Belgrad. Jag fick inga komplikationer överhuvudtaget.

Mitt tips till andra som funderar på att göra samma sak: om man har råd är det värt att spendera pengar på duktiga privata kirurger som lägger pengar på att utveckla och förbättra ingrepp för den marginaliserade gruppen som transsexuella faktiskt är.

Vi som har gjort de här operationerna blir en del av en utveckling som kommer leda till nya medicinska framsteg, vilket inte bara kommer vara av nytta för transsexuella, utan för människor överlag.

Från mitt perspektiv känns det som att förlegade föreställningar och stigman kring den här typen av operationer gör att människor inte vågar ta steget. Jag kan bara hoppas att vården i Skandinavien utvecklas åt samma håll som den gjort i Serbien.

Självklart finns det alltid en risk när man blir opererad, men om ett ingrepp kan få en att må bra, varför ska man inte ta chansen om man kan? Jag hoppas att jag genom att dela med mig av min historia kan avstigmatisera den här typen av ingrepp. Vi har kommit en bit på vägen, men vi borde ha kommit längre. Det är dags att sluta se på könskorrigering som tabu.