På besök i länder som inte riktigt finns

För att nå toppen av den politiska sfären krävs det ofta långt engagemang, karisma, pengar eller att man är Anton Abele. Konstnärer, radiopratare, lantbrukare och lärare har generellt usla utsikter att klättra till toppen av den lagstiftande hierarkin, men även om man jobbar med att skyffla skit eller skrämma barn kan man känna ett vidkommande kall att bli statsöverhuvud.

Det finns en lösning. Du kan bilda din egen nation, med högsäte i till exempel ditt badkar eller svartbyggda friggebod. Du blir statschef i en mikronation och kan åka på skojiga konferenser som MicroCon och Pollination Micronational Conference och kalla dig för monark, president eller vad du vill, precis som Lars Vilks.

Journalisten Johan Joelsson har skrivit boken Mikronationer – På besök i hemgjorda länder där han och fotografen Jonatan Jacobson besöker sju mikronationer runt om i världen. De omfattar mikroskopiska landytor – en obebodd ö, ett övergivet byggnadskomplex, den egna trädgården – med obefintligt självstyre och noll utsikter att någonsin erkännas som legitima stater av vanliga, icke-mikronationer.

I tidiga 20-årsåldern var Johan Joelsson var själv involverad i en ansats till mikronationsbildning i kollektivet Svartryssland. Som många initiativ blev det inget av separatistaktionen, men under tiden han arbetade med boken blev Joelsson medborgare i Elgaland-Vargaland, en konceptionell mikronation som bildades 1992 och finns överallt. Jag hörde av mig till honom för att prata om mikronationer, vad de är och varför de finns.

VICE: Vad är det med mikronationer som intresserar dig?
Johan Joelsson: Jag tror det handlar om en kombination mellan "do it yourself" och det punkiga, upproriska i det, kombinerat med ett intresse för geografi som fick mig att bli fascinerad av fenomenet.

Har du kunnat identifiera några gemensamma nämnare för mikronationerna?
Fenomenet är väldigt komplext och de är väldigt olika, sedan finns det såklart beröringspunkter. Många är ganska kåta på att plocka upp de här klassiska statsattributen och symbolerna: flagga, nationalsång, pass, frimärken, valuta, etcetera. Det är väl för att det är ganska enkelt, så alla har det, men när det kommer till mer grundläggande funktionerna som offentlig sektor och sjukvård så finns det inte så mycket.

Vad brukar bakgrunden vara till statsbildningarna?
Det är olika. I boken möter vi allt ifrån missnöjesgubbar i uniform som är trötta på systemet till konstnärer som använder mikronationen som ett konstprojekt till de som använder den som ett ramverk för hbtq-frågor.

I Danmark var vi och besökte en som startades 1944 av en grupp radikala lärare som köpte en ö där de hade sommarskolor förut. Sedan har det här vuxit och utvecklats till något surrealistiskt skensamhälle dit 150 personer åker och bor i tält i nio dagar och lajvar i uniformer under en dryg vecka där de skapar staten – har en olympiad, bedriver skolverksamhet, delar ut ordnar och firar konungen.

Har de något reellt självbestämmande?
De har ju ett eget ramverk av lagar, men till syvende och sist är det ingen mikronation som lyckats få status som självständig stat. Det är ju en ganska svår nöt att knäcka, men det är ju drömmen för många av dessa att en dag att baxa sig hela vägen till FN. Hittills har ingen lyckats.

Det är en drivkraft för många: "Om vi bara håller på tillräckligt länge kommer vi till slut att få status som självständig stat." Sealand [ett havsfort från andra världskriget som står i internationellt vatten utanför Englands sydöstliga kust] har ju funnits i 50 år och under den tiden är det en hel del stater som har kommit och gått. Det är imponerande att man kan hålla liv i en galen idé i ett halvt sekel.

Har någon av mikronationerna du besökt några realistiska chanser att erkännas som riktiga stater?
Jag har väldigt svårt att se det under en kortare tidsperiod, men ge det 300 till 400 år så kommer världen att se annorlunda ut.

Har du någon favorit bland de här små skennationerna?
Jag gillar ju allihopa fast på olika sätt. Jag var ju förtjust i den här danska Elleore. De har skapat en väldigt lång och fiktiv historia och det är som ett lajv lite grann och man vet inte riktigt om de driver med en. Som journalist är man ganska benägen att tydligt placera saker och ting i fack och kategorisera. När man kommer dit är det ganska svårt att veta vad som är på riktigt och vad som är fiktion. Det var ett ganska kul tillstånd att hamna i och verkligheten svajar till lite grann och man får glida med där och se vad som händer. Jag uppskattade det väldigt mycket.

Det verkar som att alla inte är helt seriösa med att försöka bli erkända stater.
Vissa som Sealand är mer seriösa – man tror verkligen att man kommer att bli en stat. Men även Ladonien tror att de i framtiden kommer bli erkända. Sedan finns Molossia i USA och en farbror som utropat sin trädgård till en stat och han är öppen med att han inte har några intentioner att det ska bli en stat. Det är mer som en upplevelsepark.

Är det någonstans där man radikalt lyckats ändra på lagen gentemot den ursprungliga staten?
Sealand sparkade i början av 2000-talet igång ett jätteprojekt som syftade till att erbjuda företag möjlighet att starta internetsidor utan insyn. Det var tech-folk och riskkapital från San Fransisco som skulle möjliggöra det här projektet. Det fanns ett frihetligt internet-IT-tänk, men det havererade efter några år.

Vissa använder [mikronations]projektet för att kritisera nationalstaten och dess exkluderande natur, medan andra använder det för att skapa någon slags utopier utifrån sina egna idéer och ideal och andra för att driva olika frågor – till exempel att Antarktis ska fortsätta få vara ett naturreservat efter [Antarktisfördraget] går ut på [2040-talet].

Jag fick intrycket av att det ofta är despotiska statsskick med en man som ensamt överhuvud.
Tyvärr är det en ganska mansorienterad verksamhet, i alla fall har det varit det historiskt. Ofta gubbe i uniform med territoriellt anspråk. På 1990-talet startades det många virituella mikronationer, flera av kvinnor och det blev mer uppblandat, men tråkigt nog är det fortfarande en majoritet män.

I din bok säger drottning Carolyn av Ladonien att hon tror mikronationerna kommer att bli fler. Vad tror du om det efter vad du har sett?
Hon pratar om att staten är en gammal och otidsenlig relik och att samhällsutvecklingen går åt ett mer fragmenterat håll. Jag trodde idén om nationalstaten var på väg att förpassas till historiens malpåse, men de senaste åren har vi fått uppleva dess dödsryckningar. När människor blir rädda på olika sätt är det många som vill hålla kvar i den här gamla konstruktionen. Stater kommer ju och går, kartan förändras ju hela tiden. Men att sia om framtiden det vågar jag fan inte.

Tack så mycket Johan.

Om du också tröttnat på att ditt land hindrar dig från att uppfylla din potential som despot, läs Johan Joelssons och Jonatan Jacobsons bok Mikronationer – På besök i hemgjorda länder, som släpps på Gidlunds förlag den 29 september. De finns också på Instagram och Facebook.

Theo Hagman Rogowski finns på Twitter