Kortfilmen 'We Belong Together' fångar känslan av en hel sommar

Under de senaste månaderna har solljuset och avsaknaden av en ordentlig dygnsrytm fått många att förtränga att livet har sin gång och att vuxenlivet tyvärr inte väntar på någon. I takt med att uteserveringsmöbler buntas ihop och bärs in och jackor plockas fram ur garderoberna sköljer den där stämningen sakta men säkert bort.

Kvar blir en bitterljuv känsla av att hösten är en nystart för många, även för de som inte valt det själv. Plötsligt ska ens kompis åka och plugga i Umeå, en annan ska gå på folkhögskola i en skog, en tredje ska jobba på café och “syssla med konst” i Berlin. 20-åriga Gustav Bondeson från Halmstad har gjort kortfilmen We Belong Together som handlar just om det. Om att växa upp, att längta bort och kanske samtidigt längta hem, att söka nya vänskaper men önska att gamla aldrig dör.

Den handlar om att ständigt bli påmind om var man skulle kunna ha varit om man hade valt att stanna, eller inte stanna. Om den ibland jobbiga insikten att oavsett om man själv väljer att stanna på en plats eller i en viss sinnesstämning betyder det inte att andra gör det.

We Belong Together har redan hunnit spelas på filmfestivaler runt om i världen och idag har filmen officiellt premiär här på VICE, och hela filmens soundtrack finns ute att lyssna på här. Kolla på hela filmen här nedanför!

Inför premiären träffade jag Gustav för att prata om hur han och hans vänner under tre dagars inspelning lyckades fånga känslan av en hel sommar.

VICE: Hej Gustav! Vad skulle du säga att We Belong Together handlar om?
Gustav Bondeson: Jag skulle beskriva det som en person som tar sig tillbaka till sina vänner och sin hemstad för att för att en sista gång se om det är där han verkligen vill vara eller om han har hamnat rätt i den nya staden. Det är en hyllning till vänskap. Det har aldrig funnits så mycket djup eller jättemycket tanke bakom det egentligen, och jag hoppas det är så man ser på filmen, att den väcker egna tankar och minnen hos tittaren. Det kändes som det bästa sättet att göra det på – att man berättar om något och låter tittaren själv få fundera, och att slutet ställer frågor mer än ställer svar.

Jag började själv åka upp till Stockholm väldigt mycket eftersom jag jobbade här och jag hade polare som började flytta. Det var lite då som jag började fundera på vad som skulle hända om jag vände på konceptet. Ofta brukar ju coming of age- eller generationsfilmer handla om ett gäng som är tvungna att splittras, men det har man sett så många gånger. Så jag funderade på vad som skulle hända om man har en person som redan har splittras lite från sitt gäng och vill komma tillbaka och man hade den utgångspunkten istället.

Hur länge har du jobbat på det här projektet?
Det var runt 2014 som jag började vilja göra en film om kärlek. Jag hittade aldrig riktigt rätt manus som jag ville berätta, så det liksom sköt på sig lite lite hela tiden. Så det var inte förrän i slutet av gymnasiet som jag hade ett manus och idéer som jag kände att jag ville berätta. Jag tror det gick lite hand i hand med att under gymnasiet var jag med om en massa olika grejer som ledde till att jag kom fram till vad filmen egentligen skulle handla om och vad det var jag ville berätta – och framför allt vad jag ville göra.

När jag var liten gjorde jag alltid film med polare för att det var kul, och jag ville liksom hålla fast i den grejen – att göra världens roligaste grej men samtidigt berätta den här filmen. Alla vi som var med och gjorde den är i samma ålder och vi är själva i det stadiet. Någon bor i Paris, någon flyttar till Stockholm, någon är på väg ner till Malmö. Vi kände att det skulle vara så kul om vi bara kunde samla oss alla och göra den här grejen, samtidigt som man berättar en historia om personer som reflekterar över det.

Kände ni varandra sedan innan? De här bilderna från filmen får det nästan att kännas som en dokumentär om ett riktigt kompisgäng.
Vissa av oss gjorde det. En av mina bättre vänner som jag har känt jättelänge har alltid varit med när jag har bollat idéer. Han är en av dem som varit med mycket, och sen är det många andra som jag känt väldigt länge. En kompis till mig har gjort mycket av musiken, och jag gjorde hans första musikvideo när han började spela musik. Sen var det någons polare som jag inte riktigt kände men hade träffat någon gång och kände skulle passa bra för en av rollerna. Så det var verkligen inte som en stor filmproduktion där man söker skådespelare. Jag tänkte bara: Vilka vänner har jag som skulle kunna göra det här till det bästa? Det var både väldigt nära vänner och nya vänner. Men det är rätt roligt för idag sammanstrålar vi alla så ofta vi kan, oavsett om det är i Malmö, Halmstad eller Stockholm. Det har blivit till ett gäng efter filmen.

Som när man får kompisar på kollo! Ingredienserna intensivt häng + utlämningen till varandra.
Ja, det var verkligen så. Framför allt de tre som spelar huvudrollerna, de kände inte varandra så väl. Så vi bara träffades en dag tillsammans och lärde känna varandra. Jag själv kände alla hyfsat bra, men de gjorde inte det och då förväntades de bara bli vänner direkt. Det hade ju kunnat gå skitdåligt, men det var så fint att när vi kom till inspelningen så var vi alla bästa vänner utan att vi egentligen var det.

Det var väldigt viktigt för mig att alla som var med verkligen ville vara det och att de själva fick ut något av det. Jag ville inte att det kändes som att de var där för att göra min film, utan för att ha kul samtidigt som vi skapade något där alla kunde vara nöjda med sin insats och göra sitt bästa. Samtidigt hade vi så sjukt roligt mellan tagningar. Jag tror det bidrar med att sätta stämningen på inspelningen.

Var spelade ni in någonstans?
I och runt Halmstad. En del av platserna som är med är ställen som jag och andra i gänget har hängt mycket på och växt upp kring. Man kan tänka sig att om man ska göra en sådan här film och porträttera den svenska sommaren så ska det alltid vara jättefint och jättehärligt. Men jag insåg någonstans på vägen att det inte alltid är så.

Det finns en scen där jag hade föreställt mig att det skulle vara jättemycket sol, men väl på inspelningen ösregnade det. Min första tanke var fan också, men sen när man tänkte på saken och började reflektera över scenen så är det ju något väldigt fint med att det regnar och är svensk sommar på riktigt. Och mitt i filmen är det lite grådaskigt, det blir något fint med att man ändå drar sig ut och filmar, eftersom det handlar mer om att vara med sina vänner än att fånga strålande sol.