Vad jag lärde mig av att komma ur ett våldsamt förhållande

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.

Obs! Den här artikeln innehåller detaljerade skildringar av våld.

Det har gått fyra år sen jag kom ifrån min våldsamma pojkvän. Men jag har fortfarande problem med att sätta ord på hur jag tänker och känner inför att ha blivit misshandlad under nästan tre år. Inte för att det gör ont eller för att det för upp hemska minnen till ytan. Det är för att jag går vidare med mitt liv, och jag hatar tanken av att den mannen fortfarande har någon form av makt över mig, eller att han någonsin haft det.

Jag var en ung och optimistisk 17-åring när jag blev störtkär i en äldre man. Han var mystisk, mörk och karismatisk – en riktig bad boy. Vi lärde känna varandra genom gemensamma vänner, och våra liv trasslades ihop med varandra otroligt fort. Från de tre åren är det bara en sak jag ångrar: att jag stannade kvar hos honom efter första incidenten.

Det började efter att han hade varit ute och druckit. Han kom hem och vi började bråka, men det hela verkade lite mer laddat än vanligt. Innan jag visste ordet av hade han pressat upp mig mot väggen och tryckte händerna hårt runt min hals. Jag blev yr av syrebristen.

Jag har alltid varit fysiskt stark, så jag blev överraskad av hur lite kraft jag hade jämfört med honom. Det var även första gången någonsin som jag varit med om våld på det här sättet. Helt chockerad sprang jag ut på gatan och skrek efter hjälp.

En granne ringde polisen, men han hade flytt scenen innan de kom. Poliserna frågade mig om jag ville åtala honom. Jag svarade att jag inte visste vem han var, och att jag inte skulle ge dem någon mer information. Jag såg det här som ett bevis på min kärlek.

Jag hade redan börjat ursäkta hans beteende i mitt huvud: "Det var inte han, det var alkoholen." "Han har det tufft nu. Det var en engångshändelse. "Jag borde inte provocerat honom."

Jag var överväldigad; jag behövde tid för att bearbeta vad som hade hänt.

Men min familj och mina vänner bestämde sig fort för vad som var bäst; alla satte sig emot vårt förhållande. Så jag avskärmade mig från dem. Jag ignorerade deras råd och lyssnade bara på hans väldigt övertygande och tårdrypande ursäkter om att han aldrig skulle göra det igen och att han älskade mig. Han hade tatuerat sig som ett sätt för att be om förlåtelse, som en symbol för att han skulle ändra sig, och att han ville att det vi hade tillsammans skulle vara för evigt.

I efterhand känns det sjukt att jag trodde på allt han hade att säga. Men då var jag så pass psykologiskt manipulerad att vara kvar i förhållandet kändes som mitt enda alternativ. Och jag förstår nu att om någon älskar dig håller hen inte dig isolerad från dina nära och kära. Det är en taktik, ett sätt för att göra dig svagare, mer sårbar och mer beroende.

Månaderna och åren efter den händelsen var mörka. Ett halvår efter det första bråket hände det igen, sen var det varje vecka. Till slut slutade jag ringa polisen för jag var rädd att han skulle döda mig. Bråken blev alltmer våldsamma, och hans hot blev mer psykotiska.

Sen var det den dagliga verbala misshandeln. Han hotade att han skulle döda min familj om jag någonsin berättade för dem vad som pågick. Jag började anpassa mig till denna maniska cykel där passionerad kärlek varvades med kaotiskt våld, och jag övertygade mig själv om att jag "som konstnär" föredrog det här över ett "tråkigt" förhållande. Jag trippade konstant på tårna runt honom.

Du har säkert hört en eller annan version av min berättelse miljontals gånger. Men det finns en otroligt viktig sak som ofta saknas när det kommer till hur vi pratar om våld i hemmet, vilket är det vi måste lära oss av de som aldrig upplevt det själva. Vi fokuserar så mycket på personen som varit med om misshandeln och övergreppen, vi lär dem lägga märke till varningssignaler, berättar för dem vart de kan vända sig. Men verkligheten är att vi alla är med och skapar det klimat där misshandel tolereras och sopas under matten. Så, här är några få saker som jag önskar att de runt omkring mig hade vetat.

Tyck inte synd om mig. Det som har hänt hade redan hänt. Att du tycker synd om mig gör inte saken bättre för mig. I stället för din sorg, vad jag verkligen behövde var din ilska, din avsky och din fullständiga intolerans för detta vidriga beteende. I stället för din "ledsna" reaktion på ett Facebookinlägg vill jag att du ska säga till din vän att det inte var okej att han kallade sin flickvän för en "dum hora", eller att han kastade ett glas i väggen.

Jag uppskattar ditt medlidande, men din tillfälliga känslomässiga reaktion till ett helt kapitel i mitt liv hjälper inte någon alls. Jag är inte ett offer, jag är en jävla krigare. Mot alla odds har jag gått mot statistiken kring den här typen av våld, och jag har kommit ur det ännu starkare än vad jag var innan. Jag vill inte att du ska känna dig ledsen för min skull. Jag vill att du ska hjälpa mig prata om det, bryta cykeln, bli del av en förändring.

Snälla, känn inte att du måste känna empati för mig, för du kommer aldrig förstå vad det var jag råkade ut för eller varför. Jag förstår själv fortfarande inte det. Jag är en av de starkaste kvinnor jag vet om och skulle vara den sista person man trodde skulle råka ut för något sånt här, men det hände. Än i dag kan jag inte direkt precisera ett ögonblick då allt började gå fel eller hur jag kunde låta det här hända, men det hände, och det hände så pass stegvis att när jag väl lämnade honom kunde jag knappt känna igen mig själv.

Att lämna han som misshandlade mig var det svåraste jag någonsin behövt göra och det starkaste jag någonsin gjort. Efter att ha känt mig så svag och patetisk under så lång tid skulle det verkligen ha hjälpt mig om jag hade människor som bekräftade min styrka och mitt mod.

Om någon öppnar upp sig till dig om övergrepp och misshandel vill de förmodligen inte att du ska göra det till en konversation. De vill bara att du lyssnar.

Jag ville bara bli av med några av de hemska demonerna som jag burit med mig så länge. Att höra sig själv säga högt vad man varit med om kan vara det första riktiga steget i läkningsprocessen. Men än i dag håller jag fortfarande bara på att börja diskutera vissa minnen som jag inte velat tänka på, och det är nu när jag börjar höra mig själva prata om dem som jag kan acceptera att "det här hände mig och jag förlåter mig själv".

Jag har lärt mig mer om mig själv och om andra från min upplevelse än vad jag någonsin skulle kunna sätta ord på. Jag har lärt mig vad min kropp och min hjärna är kapabla att stå ut med. Jag har lärt mig om min egen motståndskraft, min förmåga att resa mig ur askan som en fenix och jag har lärt mig väldigt viktiga saker om andra på vägen.

Det kanske sorgligaste med det hela, för mig, är att många av de här kvinnorna och männen lider i ensamhet och döljer sin skam varje dag. Skam, det är precis den känslan man känner gentemot sig själv när ens partner misshandlar en. Man känner sig så skamsen över att man kan vara så svag och patetiskt, att man förtjänar det ens partner gör mot en. Man finner en slags obehaglig stolthet i att kunna vakna upp på morgonen, dölja ens ärr och sätta på ett leende för resten av världen.

Problemet med våld i hemmet går inte endast att härleda till rättssystemet, eller polisen eller något annat vi väljer att skylla på. I grund och botten handlar det om hur män blir uppfostrade att se på kvinnor. För det är kvinnor, främst, som är de som lider av våld i hemmet.

Om man tittar närmare på folk som misshandlar en partner eller övrig familjemedlem kommer man om man tittar tillbaka i tiden hitta pojkar som blev inlärda att verbalt och fysiskt våld löser problem, att det är okej att skrika på sin mamma, eller säga att hon är så jävla dum, eller kasta en tallrik i golvet för man är arg. Och ja, man kommer hitta människor som själva växte upp i en våldsam miljö, ofta tillsammans med män med lågt eq, där våldsamma cykler upprepas generation efter generation. Varför kan vi fortfarande inte rakryggat ställa oss upp och säga att vi inte accepterar och tolererar det här?

Mitt förhållande fick äntligen ett slut när han attackerade min lillasyster. Min instinkt att skydda henne tog över; det handlade inte längre bara om mig.

Det tog fyra månader av noggrann planering för att jag kunde ta mig ur, då jag tänkte ut på en väl genomtänkt lögn för att ta mig ur hans våld. Sen följde ett år av advokater och rättegångar för att försöka få ett besöksförbud. Han hittade en ursäkt för att skjuta upp varenda förhör, vilket drog ut hela processen och gjorde att det tog mycket längre tid för mig att få ett avslut. Under hela tiden försökte jag handskas med min förlamande PTSD, samtidigt som rätten försvarade hans rättigheter och ignorerade mina.

Visst, det finns miljontals artiklar som behandlar våld i hemmet. Man läser dem, mår (tillfälligt) dåligt över den dagliga misshandel som någon fått utstå, och sen går man vidare med sitt liv. Snälla, låt inte det här bli ännu en sån artikel. Säg till dina vänner när deras beteende är oacceptabelt. Börja se på överlevare av våld i hemmet som krigare i stället för offer.

Låt oss uppmärksamma våra känslor, på alla de olika sätt och nivåer som de kan visa sig, men låt oss lära oss att bearbeta dem på bra sätt. Vi måste försöka identifiera de fall där psykisk ohälsa påverkar någons omdöme och se till att de får den hjälp de behöver. Men låt oss sluta med att bara beklaga oss över hur hemskt det är med folk som blir misshandlade av sin partner, utan att vara med och faktiskt bidra till en positiv förändring.

Om du lever i ett osunt förhållande kan du vända dig till exempelvis Brottsofferjouren på deras hemsida eller ringa dem på numret 0200-21 20 19.