Varför är naloxon inte mer lättillgängligt i Sverige?

Den här artikeln är en del av Trippa tryggt, en artikelserie från VICE om droger och skademinimering. Läs mer här.

Det finns ett läkemedel som kan väcka dig ur döden. Det heter naloxon och den första patentansökan skickades in i USA 1961. Tio år senare godkändes det av FDA (USA:s läkemedelsmyndighet) för användning mot opioidöverdoser. Det har visat sig vara ett effektivt sätt att rädda liv på, i och med att det har förmågan att täppa igen hjärnans receptorer och på så sätt häva effekten av opioiderna inom några minuter.

"Det är det mest bibliska man kan göra som en läkare. Jag kan komma in på en akutmottagning och se en människa resa sig från döden och gå därifrån," säger Martin Kåberg, överläkare på Karolinska Institutets infektionsklinik, när jag ringer upp honom för att prata om naloxon.

Relaterat: VICE News dokumentär om naloxon

Naloxon ger ingen rusningseffekt och har inga allvarliga biverkningar. Det rekommenderas av Världshälsoorganisationen (WHO) som beskriver det som "A take-home antidote to drug overdose that saves lives". Läkemedlets stora potential har lett till att det distribueras i många europeiska länder, och i Nordamerika får både räddningstjänst och socialarbetare bära naloxon i form av en nässpray. Där pratar man just nu om en "opioid crisis", och naloxon har blivit en välbehövlig livboj för de som befinner sig runt brukare.

Men när Stockholms stad och Region Skåne ansökte om tillstånd för nässprayen tidigare i år sa Läkemedelsverket nej. Detta trots att Sverige har näst högst narkotikadödlighet i hela EU. Den genomsnittliga siffran i EU är 18 dödsfall per miljoner invånare; i Sverige är motsvarande siffra 100, och antalet ökar. De senaste tio åren har antalet som omkommer av överdoser varje år fördubblats, och den allra dödligaste typen av droger är just opioider.

Den officiella förklaringen till varför naloxon i sprayform inte finns i Sverige än är att det inte blivit godkänt på EU-nivå, men det har inte hindrat Norge och Danmark från att distribuera det till brukare, trots att EU:s regelverk inte är på plats än.

I juni gjorde Socialstyrelsen en vändning i naloxonfrågan och gick ut med nyheten att läkemedlet finns tillgängligt och kan skrivas ut av läkare, men bara i sprutform. Problemet med att injicera naloxon är inte bara att sprutorna medför smittorisk, säger Eklund, utan de är dessutom svårare att använda i en nödsituation där det handlar om minuter, i synnerhet om det är kallt ute och personen har mycket kläder på sig.

Och trots att det nu blivit lagligt i Sverige finns läkemedlet fortfarande inte att få tag på. Kåberg berättar för mig att läkemedelsbolaget som lagt in beställningen har fastnat i en byråkratisk snurra där den tilltänkta fabriken i England "inte hade tid", och en annan fabrik i Nordirland hade inte licensen som krävs.

På Brukarföreningen i Stockholm delar man ut Naloxon i både sprutform och sprayform, trots att det inte är tillåtet. Det fungerar tack vare privata donationer, bland annat från aktörer i USA. Enligt Niklas Eklund som är ordförande på föreningen har 300 doser getts ut det här året och 15 av dem har använts. Det vet man eftersom personerna har kommit tillbaka till föreningen och hämtat mer. "Jag har haft föräldrar som hittat sitt barn i livlöst skick och räddat dem," säger Eklund.

Eklund är glad att naloxon för injektion äntligen är godkänt, efter år av kamp. Men han är kritisk till distributionsmodellen som kräver hjärt- och lungräddningsutbildning av sjukvårdspersonal.

Enhetschef Ingela Hägglund uppger på Läkemedelverkets hemsida att om naloxonet inte kombineras med utbildning kan det utgöra en "falsk trygghet". När jag ber Eklund kommentera det här påståendet säger han att det är helt absurt. "Vet man någonting om heroinanvändning vet man att det inte är så det funkar. En brukare tar helst inte för mycket heroin, för då somnar man och kan blir rånad. Man gör bara inte det." Kåberg bekräftar att det inte finns någonting som stödjer det, tvärtom har man visat i studier att brukare undviker sånt typ av beteende om de är medvetna om riskerna.

I Sverige får läkemedlet enbart finnas inom sjukvården, men ett stort hinder är att narkomaner är rädda för att söka sig dit, säger Eklund som ofta får höra det av brukare han möter på föreningen. De är rädda för att åka fast eller för att omgivningen ska få reda på att de brukar. Hans erfarenhet är att de flesta tar opioider tillsammans med någon, men när ambulansen kommer är det alltid bara en person kvar. Man är rädd för att åka fast, vilket är en observation som Kåberg bekräftar. I länder som USA, Kanada och Storbritannien tillämpar man den så kallade "Good Samaritan Law", vilken skyddar en person som frivilligt hjälper en utsatt människa från att bli dömd. Lagen gäller inte i Sverige, och enligt Kåberg är det dessutom vanligt att ambulanspersonal tillkallar polis i drogrelaterade incidenter.

För läkaren Kåberg är det en självklarhet att naloxon borde delas ut utanför sjukvården. "Jag har jobbat inom beroendevården jättelänge. Jag ser många patienter som dör. Det här har man delat ut i decennier till polis och räddningspersonal i andra länder. Jag tycker det är självklart att man ska dela ut det till människor som befinner sig nära brukare, såsom anhöriga, socialtjänstpersonal och härbärgen."

Jag frågar honom om det inte finns risker med att dela ut ett läkemedel utan ordentligt regelverk. "Jag tycker inte det. Det finns så många orosmoment. Vad gör man med doserna som gått ut? Begår poliser tjänstefel om de använder det fel? Naloxon är ett komplement, inte en ersättning för något annat."

Det talas om att en nasal naloxonbehandling kommer bli tillgänglig på den europeiska marknaden i vår. Men frågan är varför arbetet med att tillgängliggöra medicinen inte går snabbare, i ett land som Sverige som har så skrämmande hög dödsstatistik. 2014 rapporterades 943 narkotikarelaterade dödsfall, vilket kan jämföras med 270 döda i trafiken samma år.

Jag frågar Eklund om hans erfarenheter av svensk drogpolitik efter att ha jobbat med narkotikafrågor sedan 2006. "Vi behandlar det som att det är en cancersvulst i samhället som måste bort. Ingen annanstans säger man att man inte ska rädda liv. Vi bygger räcken i mitten av motorvägar men struntar i våra missbrukare, trots att vi kan rädda dem."

Clea Herlöfsson finns på Twitter