Fylla, house och firmafester: livet som partysaxofonist

Människor som festar kräver mer visuell stimulans av sin underhållning än för tio år sen. När det mest upphetsande en dj kan göra för sin publik är armveven, och ett helt band är dyrt och tar upp plats, har en spännande kompromiss utvecklats: dj:s får allt oftare sällskap av saxofonister. Det är inget nytt koncept – dj:s och musiker har spelat tillsammans sedan dj:n tog sig ut från radiostudion – men det verkar inte som att det varit lika populärt i Sverige förut som det är nu.

Vad som startade den här vågen är svårt precisera, men ett saxofonistiskt genombrott som står ut är finalen av Eurovision Song Contest 2010 i Norge. Sergey Stepanov från Moldavien genomförde en ikonisk juckdans medan han saxofonmimade till en numera klassisk melodi: "Epic Sax Guy".

Något enstaka år efter "Epic Sax Guy" började saxofonister synas tillsammans med dj:s på nattklubbar, bröllop och företagsfester. De blåser allt de pallar till house, partyremixar och "Careless Whisper". Saxofonisten förväntas vara hypeman, ta sig ut i publiken, dansa och showa i stil med Clarence Clemons och den store Stepanov. Det är blandningen av elektroniskt och organiskt publiken gillar – att någon faktiskt gör något. Allt blir bättre med en saxofon.

Efterfrågan är så stor att bokarna måste hitta folk utanför partysaxsfären. Tur då att jazzsaxofonisterna är många och fattiga. Ett festgig med dj betalar dubbelt så mycket som en typisk jazzspelning.

Jag kontaktade några entusiastiska och några högst motvilliga saxofonister för att ta reda på hur det är att jobba när saxofonen är lika mycket en partyaccessoar som ett instrument. Hur gör man när ens saxofonistiska identitet är sekundär till hur peppad man kan få publiken med sina smooth moves och slick licks?

Tre saxofonister har krävt anonymitet för att prata eftersom de menar att den svenska musikerbranschen är liten och alla former av kritik kan påverka ens karriär negativt.

"Man kan dela upp det här i gig med dj och de där jag spelar helt själv till en Spotify-lista. Att vara ensam gör det mycket värre än om man är ett band som spelar musik som man nödvändigtvis inte tycker om, då kan man ha kul tillsammans. Nu tar man på sig jobbkläderna och gör sitt jobb bara.

Jag har varit skeptisk från första början och jag har inte blivit mer positiv, tvärtom. Det är ett välkommet inslag när jag behöver pengar men det är ingenting jag vill göra. Det har ingenting med mitt musikerskap annars att göra. Man är en modern gycklare, det är så man känner sig.

Jag känner mig ändå uppskattad, folk verkar tycka om det, förutom en gång när jag spelade på casinot. Då kom det fram en snubbe som jobbade där och tyckte det var skitdåligt. Jag kan inte beskylla honom för att han inte tyckte konceptet var av hög konstnärlig kvalitet, men det är inte så mycket jag kan göra åt det."

"När du är på en konsert är det nästan alltid någon typ av konflikt mellan publiken och bandet på scenen. Bandet kanske vill spela sina nya låtar men publiken vill höra de gamla hitsen. När det är partysax raderar man det. Man spelar precis det som folk vill ha‚ man fullkomligt dränker dem i hits. När man har gjort det ett tag är det ganska befriande, väldigt icke-pretentiöst.

Det är klart att det är viktigt att kunna spela sax men det är många andra grejer som är viktigare om man ska vara krass. Väldigt mycket handlar om att få igång publiken. Man ska kunna showa ordentligt, gå ut och interagera med publiken, sånt som är ganska frånvarande i jazzsvängen där man är mer musikaliskt fri.

Vi som gör det här vet ju att en dag kommer det vara hopplöst töntigt att vara en saxofonkille jämte en dj där uppe. Det finns en vändpunkt i alla trender och när Samir och Viktor gjorde "Saxofuckingfon" trodde jag att det dog, men det lever fortfarande."

RELATERAT: Det bästa och sämsta med elektronisk musik

"En gång fick jag erbjudande om ett jobb på en sittning för 50-60 personer, ganska mycket pengar, och då skulle jag springa in i lokalen, börja skrika, spela 'Destination Unknown'-riffet och få alla gäster att bli svintaggade och följa med [mig] till dansgolvet. Många som tänker på en saxofon vill ha just det och det är inte ett lätt eller roligt jobb.

På de här gigen känner jag mig absolut minst som en musiker. Man skulle kunna säga att man vill ha en dansare först och en saxofonist i andra led. Att vara en bra musiker är sekundärt.

En annan jävligt störig grej är att de allra flesta dj:s inte har en aning om tonarter, musikspråk eller hur man kommunicerar inom musik. De vill gärna hålla ett ständigt tryck uppåt, att BPM ökar sakta men säkert under hela kvällen. Det verkar vara en grej för att trycka på dansgolvet. Jag fattar det. Deras jobb är att läsa av en publik och hålla igång ett dansgolv. Men om man sänker eller höjer en låt några BPM så hamnar den mellan tonarterna, på kvartstonerna, så man måste ständigt vara med och intonera.

Efter spelningen tänker jag "Var är mina pengar?" Sen tar jag mig hem."

"Jag har många kollegor som tycker det är nice som fan att spela med en dj. Det finns dålig house, absolut, men i mina ögon finns det minst lika mycket dålig musik i alla andra genrer.

De som skäms över att spela house och gör det bara för att betala räkningarna, de åker ut och spelar med olika dj:s varje helg. Dj:n spelar för sig själv och saxofonisten försöker, utan att vara insatt i musiken, haka på bäst han kan och går därifrån med några tusen i fickan och har mått dåligt. Mer fel kan det inte bli.

I början kände jag också fy fan jag var en sell out och hur kan folk tycka det här är gött. Samtidigt hade jag ibland gig när jag kände att musiken och saxen passade ihop, att ljudbilden var schysst. Då började jag leta efter hur jag kunde göra det gött alltid.

Jag vill inte ut och spela för skitgager på klubbar där publiken inte vill höra min originalmusik. Då spelar jag mycket hellre klubbmusik som jag gör till min egen, där jag får bra betalt, schysst bemötande, korta speltider och en enorm eufori från min publik."

"Jag tycker det är problematiskt att det inte finns en tydlig gräns mellan mig och publiken. Jag förväntas vara med på dansgolvet och skapa stämning, men det är svårt att ha publiken så nära och vara en del av festen samtidigt som jag är en show. Jag måste ha fullt fokus på musiken samtidigt som jag ska ha kontakt med de som dansar och akta mig så att ingen dansar in i min saxofon. Jag har lyckats hoppa undan när folk har försökt hälla öl i min saxofon, men jag har absolut blivit pussad på. Jag tänker att det är uttryck för att folk är jävligt glada.

Det är i grunden väldigt positivt att vanliga människor vill ha saxofon på sin fest. Det som är negativt är att man måste lägga ner sin själ i det för att de ska bli bra. Hade jag brytt mig om det här lika mycket som om annan musik jag gör hade jag sett till att jobba med en dj jag gillar. Då hade det blivit mycket bättre, men eftersom man har begränsad tid fokuserar jag hellre på andra musikaliska grejer. Då blir det här inte lika fantastiskt som det hade kunnat bli. Det här spelningarna är framför allt ett sätt att tjäna pengar."