Foton på min bipolära pappa under hans sista tid i livet

"Jag tog mig an utmaningen att studera min pappa och hans liv med bipolär sjukdom genom att fotografera honom och hans vardag."

|
maj 14 2018, 10:12am

Min pappa sa ofta att han ville ta livet av sig. Han kände sig som en fånge på jorden, i sin egen kropp – mestadels i sin egen hjärna. Min relation till honom har alltid varit komplicerad, men jag har aldrig slutat försöka förstå hans oändliga kamp med sin bipolaritet.

Jag tog mig an utmaningen att studera min pappa och hans liv med bipolär sjukdom genom att fotografera honom och hans vardag. De intima miljöer som fotografierna togs i talar för hur generös och öppen min pappa var, hur han var beredd att dela med sig av privata delar av sitt liv till en större publik. Han gav oss chansen att få en inblick i hur det kan se ut när man tvingas leva med och dagligen handskas med en psykisk sjukdom.

Min pappa introducerade mig för Project Semicolon; en ideell rörelse vars syfte är att "ge hopp och kärlek till de som tampas med psykisk ohälsa, självmord, beroendeproblem eller självskadebeteende". Vi gick med i rörelsen, och jag följde med honom när han gjorde sin allra första tatuering: ett semikolon på vänsterarmen. Jag är övertygad om att även när det var riktigt mörka dagar och han mådde som sämst slutade han aldrig att kämpa för sitt liv. Men slutet på hans berättelse kom oväntat och var oerhört traumatiskt.



Efter orkanen Maria var Puerto Rico lamslagen i flera månader. Myndigheter misslyckades att hjälpa de utsatta, och kaoset varade mycket längre än det borde ha gjort. Under den här perioden ökade antalet telefonsamtal hos Linea PAS, Puerto Ricos enda självmordslinje, vilket tydliggjorde öns allvarliga problem med psykisk ohälsa. Samtidigt märkte jag att pappa hade börjat må mycket sämre på grund av att det blev svårare att träffa läkare och få mediciner, vilket han ständigt behövde för att klara sig.

När jag fick höra att min pappa låg på sjukhuset på grund av brännskador undrade jag om hans skador var självförvållade. Senare berättade man för mig att de hade orsakats av en plötslig olycka. Pappa hade åkt med en gastub i sin bil och tänt en cigarett, och en liten gasläcka hade gjort att bilen började brinna. Vittnen sa att de hade sett honom ta sig ut genom fönstret och ropa efter hjälp, men vid det laget hade 64 procent av hans kropp redan fått tredje gradens brännskador. Jag förstod att min pappa inte skulle överleva. Inte för att han inte var stark nog att ta sig igenom det här, utan för att det var en chans för honom att få den frid som han så länge hade sökt efter. Med brustet hjärta sa jag åt honom att släppa taget och bli fri, och han gav sig själv tillstånd att gå vidare.

Kort därefter, med hans aska i min resväska, reste jag till Ecuador, vilket var hans absoluta favoritland. Jag bar honom med mig på en enormt ansträngande vandring till en vulkankrater i Anderna. Jag spred hans aska där med utsikt över sjön Quilotoa. Det var en otroligt vacker plats. Jag har aldrig känt mig mer tillfreds, och mitt hjärta har aldrig varit så stilla. Jag fick möjligheten att lära känna min pappa genom min konst, och det har varit världens finaste gåva för mig.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

Mer VICE
Vice kanaler