Tonårspunkaren J.O.N är det bästa du kommer höra den här veckan

Alla som har hängt i Göteborg i Brunnsparken eller på Järntorget på sistone har koll på J.O.N. Om inte har du garanterat hört honom i alla fall – han brukar nämligen stå där med elgitarr och förstärkare och spela punk, både covers och egna låtar. J.O.N heter egentligen Jon Fredriksson, är 14 år och antagligen Sveriges yngsta punkare som är musiker.

Jon tycker om att stå på gatan och spela musik solo. "Det är som att repa fast man får pengar för det," säger han. Han tycker att det är kul när arga människor kommer fram och skriker honom i örat att han ska hålla käften. Men anekdoter om folk som skriker kommer det nog bli färre av för Jon eftersom han precis blivit signead av Woah Dad!.

Den 24 november kommer plattan Bringing Back The Dough ut men redan nu kan du höra första singeln "Teenage Alcoholic" här – som släpps på måndag i samband med att Jon fyller fyller 15 år. Jag hörde av mig till honom och snackade lite om att leka fylla när man är tonåring, hur man kan se på punkare med tuppkam vilka substanser de har tagit och, såklart, om musik.

VICE: Hej Jon! Berätta vem du är.
J.O.N: Svår fråga. Jag är en 14-årig fjolla som bor i Majorna och spelar musik ibland. [Jag] gör inte så mycket. Jag är inte den mest intressanta människan. Jag skulle säga att jag är total average på det mesta bortsett från musik.

Vad betyder punk för dig?
Det är mycket debatt om vad som är punk och vad som inte är punk. Grejen är att punk är en filosofi, och till viss del även en movement. Om man ser på vad fan Eminem gjorde på 90-talet – [han] har ju fan punkattityden i alla fall, även om den inte följer samma jävla musikstil. Det ska vara lite uppror, med meningen att försöka offenda alla liksom. Det kan vara vad fan du vill att det ska vara egentligen – punken ska inte ha några regler.

Vilka band drog in dig på punk från början?
Det var väl mycket 90-talsgrejer, typ Green Day, NOFX, typ sånt. Min farsa lyssnar mycket på gammal svensk punk, typ KSMB och Ebba Grön och Attentat. Sen visade han också lite av det klassiska, typ the Clash och [Dead] Kennedys, så jag kom in på det från olika punkter tidsmässigt. Jag har kommit in lite mer på hardcore-scenen och lyssnar mycket mer på typ band som Black Flag och Minor Threat och Bad Brains och sånt. Anledningen till det är nog mest att det inte kommer så mycket ny bra punkmusik. För grejen är ju att det inte är en ungdomskultur längre – det är inga jävla garage och det är ingen jävla soptipp.

Berätta lite om singeln "Teenage Alcoholic".
Låten var lite lätt inspirerad av en av mina vänner. En dag var han hemma hos mig, och jag hade en öl i kylskåpet och frågade honom om han ville ha den, och han ba, "Självklart, jag är en tonårsalkoholist." Och jag tänkte bara, Fy fan vad bullshit det är! Så det är lite det låten handlar om: någon som leker att han är full och försöker vara counter culture fast han inte riktigt är det. Jag skulle säga att det är en av mina mer direkta låtar som jag skrivit.

Vilken klass går du i nu och hur funkar det vs. att ha en musikkarriär?
Alltså, jag går i nian. Från mitt perspektiv har det inte varit så jättemycket bråk med skolan. Men jag är inte heller jätteaktiv och försöker få "the best grades" och hålla på så. Om jag bara vill gå på något jävla möte kan jag skippa någon lektion för att gå på det, så det är ganska lugnt egentligen. De flesta bryr sig inte så jävla mycket.

Du har inte blivit en flickidol som typ Justin Bieber när han var 14?
Nej, fan. De flesta tjejerna hatar mig.

Hur kommer det sig?
Jag vet inte. Alltså jag är otrevlig runt folk för det mesta, i alla fall i skolan. Jag tror killarna tar det lite bättre? För de är lite vanare vid att folk är otrevliga mot dem. Men jag vet inte, grejen är att jag gör inte så jävla mycket effort för att försöka hålla på med allt det här äckliga jävla kärleken och allt det. För nu har jag bättre saker att göra [ skrattar].

Okej. Har du någonsin känt att du blivit diskriminerad på grund av din ålder? Typ att någon i ett musiksammanhang sagt, "Men du är ju bara en liten pojke"?
Det beror lite på situationen. Alla de jag arbetar med är ganska lugna med det. Men jag har definitivt haft folk som verkligen har hållit på och bara, "Vem fan är du? Du är fan ingen, håll käften nu" när jag spelat på stan och sånt, för jag startade ju som gatumusiker. Men vad fan, det finns väl inte jättemycket att göra åt det. För det mesta tycker jag bara att det är roligt. Grejen är att det är extremt trevligt att folk kommer upp och gillar musiken, men det är mer komiskt när det dyker upp någon fullgubbe och ba, "HÅLL KÄFTEN," och skriker i örat. Det gör min dag.

Skönt att du kan se det på det sättet ju.
Ja, varför ska du bry dig om vad varenda jävla människa säger?

Relaterat: Noisey utforskar punk i Indonesien:

På tal om att du började spela på gatan, gör du det fortfarande och kommer du fortsätta med det?
Jag tror jag kommer försöka hålla uppe det så bra jag kan. Jag spelade ju väldigt mycket i Brunnsparken innan, men sen blev det lite problem med att man inte får spela där utan tillstånd, så nu spelar jag mest på Järntorget. Det har blivit mer och mer sällan, men jag försöker fortfarande hålla uppe det liksom, för det är bara roligt. Det är som att repa fast man får pengar för det och har irriterade människor som skriker på dig. Det är den bästa saken i världen alltså.

Kul. Vad tycker dina föräldrar om din karriär? Stöttar de dig?
För det mesta stöttar de mig, speciellt min farsa. Han är väldigt trevlig och så. De har varit rätt så positiva. Det kan också vara för min farsa har varit punkare en längre tid, så han supportar ju hela skiten.

Vad gör du när du inte sysslar med musik?
Öh, jag vet inte. Jag gör inte så mycket. Vandaliserar skit kanske? [ skrattar] Jag har inte så mycket bra för mig. Jag lyssnar på musik, hänger med folk, snackar. Och om jag inte gör det kanske jag sitter hemma och arbetar på en ny låt. Men jag har inte så mycket att göra på dagarna, i alla fall just nu. Nu är hela Göteborg typ halvdött och det händer väldigt lite.

Vi snackade om singeln förut, kan du berätta något om själva plattan?
Den kommer väl ut någon gång i november, för det mesta är det ganska gamla låtar, bland annat den första låten jag någonsin skrev som heter "Freedom of Speech". Det var kul för vi spelade in den jävligt snabbt, vi repade två gånger innan och sen gick vi in i studion och spelade in den på typ tre och en halv dag.

Hur gammal var du när du skrev din allra första låt?
Fan, hur gammal var jag då. Typ tolv, tror jag? Jag håller knappt koll, men det var typ tre år sen sen jag var tolv.

Jag tror inte jag ens hade rört en gitarr när jag var tolv.
Det är roligt hur jag började spela gitarr när jag var liten – för jag hade en som egentligen var min farsas då. Och en gång så går batteriet på min dator sönder, och jag har ingenting att göra. Så bara sätter jag mig och försöker ta ut ackorden till "Häng Gud", tror jag, av Ebba Grön. Så det var första låten jag lärde mig spela, och så fortsatte det bara därifrån liksom. Det är humble beginnings alltså.

Hur ser du på den här stereotypen av en punkare med tuppkam, nitar, läderjacka – finns den typen av punkare kvar?
Alltså, det finns definitivt kvar i dag, jag känner ju någorlunda många såna. Jag supportar alla som går för den looken, men grejen är att om man ska gå ut och ha en jävla tuppkam – många säger ju att tuppkam är en sån här "essential" grej som alla punkare ska ha. Men varenda punkare som har en kan se annorlunda ut, och då kan man också räkna ut ut hur hög personen var när [hen] gjorde den. Om den är fin och prydlig – troligtvis helt nykter. Om den är lite slarvig – kanske bakfull eller hög på weed. Är den helt fuckad – troligtvis horse tranquilizers eller något.

Jag läste att du inte gillade sociala medier särskilt mycket?
Nej, men jag har ju varit tvungen att skaffa en Instagram bara för att kunna lägga upp skivsläpp och för att promota skiten. Jag är tvungen att göra det, det är inte mitt val. Please forgive me lord! Hur fan ska man [annars] nå folk? Om någon ger ut flyers på gatan, tar ingen fucking med dem hem och kollar på skiten, de bara slänger det i papperskorgen.

Så det är av rent praktiska skäl, inte för att kunna slajda in i någons dm:s liksom.
Nä. Fan vad jag hatar den termen, "slide into your dm's". Fy fan. Helvete. Men en sak om sociala medier: om det finns någonting som skulle göra att jag skaffar Twitter är det enbart så jag kan skicka till Donald Trump: "Jag hoppas du skjuter dig själv i pungen så du aldrig får några mer jävla barn din fule fan." Det var allt för mig, jag orkar inte snacka mer.

"Teenage Alcoholic" släpps via Woah Dad! på måndag den 16 oktober från skivan Bringing Back The Dough som kommer ut den 24 november.

Benjamin Wirström finns på Twitter