Jag borrade ett hål i mitt huvud så att jag kunde vara hög för alltid

"Det här är berättelsen om hur jag kom att borra ett hål i huvudet för att vara hög permanent."

När det kommer till förord i memoarer är Joe Mellens inledande mening i boken Bore Hole från 1970 ganska svårslagna. Den berättar hur han lämnade sitt tidigare liv och blev en beatnik 1963 – hur han tog syra i Spanien under det psykedeliska 60-talet, innan han började leta efter ett djupare sätt att förändra sitt medvetande på: trepanation – att borra ett hål i sin skalle.

Det här i sig var tillräckligt för att Bore Hole skulle säkra sin kultstatus, men Mellen – som har en fantastiskt lätt och ledig stil – lyckades också fånga något i sitt skrivande som verkligen reflekterade 60-talets motkultur. Det här skulle vara en stor del av förklaringen till varför de 500 kopior som han från början publicerade på egen hand har blivit så pass eftersökta legender från en svunnen tidsålder. Bore Hole har blivit omtryckt i en ny utgåva av Strange Attractor och har blivit dubbelt så lång, med en uppdatering om Mellens story och trepanationens roll i 2000-talet. Boken är även övertygande i sitt försök att besvara en väldigt fundamental fråga om mänskligheten: Hur kommer det sig att vi älskar att bli höga?

Joe Mellen är en välbevarad 76-årig man, som – ifall du undrar – verkar mycket mer alert och intelligent än majoriteten av människorna jag träffar varje dag, oavsett ålder eller huruvida man har en förkärlek till LSD. Jag letar egentligen inte efter den, men efter att vi pratat i en timme lägger jag märke till ett märke på hans huvud, ungefär lika stor som en fingertopp. Han berättar senare att det här är från ett tidigare försök på trepanation som gjordes med ett handverktyg och inte var helt framgångsrikt. Trepanationen som lyckades, som gjordes med en elektrisk borr på 70-talet, endast ett par veckor innan han skrev sin bok, var i själva verket i pannan, där hans "tredje öga" befinner sig. Det går dock helt obemärkt förbi, och han måste peka på den för att jag ska se var det är.

Skillnaden mellan en självbiografi och en memoar är att den tidigare är berättelsen om någons liv, medan den senare endast behandlar en specifik aspekt av någons liv. Memoarer beskriver generellt en resa. Och Mellens resa började inte med hans första spliff eller första lapp syra, utan med att han skakade av sig det uppstyrda liv som hans föräldrar hade planerat för honom. Han talar med en traditionell brittisk accent, vilket inte är förvånande med tanke på hans uppväxt och utbildning (han gick bland annat på Oxford). Han hade en lysande framtid framför sig på sin pappas företag; faktum är att han bara var några veckor från en examen i bokföring när han bestämde sig för att kasta in handduken. (Det hade förmodligen inte lite att göra med det faktum att han precis hade läst Aldous Huxley för första gången och In Search of the Miraculous av PD Ouspensky.)

Men så fort han hoppade av och började röka weed skulle alla bitar snart falla på plats.

VICE: Var du del av beatnik-generationen?
Joe Mellen: Ja, det var innan syra kom in i bilden. Men sen under mitten av 60-talet började man höra talas om syra. 1964 var jag i Torremolinos i Spanien. Det fanns en liten grupp där som rökte gräs och lyssnade på jazz. Jag träffade en kille som hette Allan Cisco som hade blivit introducerad för meskalin av Timothy Leary i Acapulco. Han berättade för mig om att trippa på stranden och brottas med en bläckfisk i vågorna. Han hade två doser till övers – och det var stora doser, 850 milligram var. Jag tog en och hade en fantastisk tripp. Det var fantastisk, som himmelriket på jorden.

Kan du berätta för mig om när du träffade Bart Hughes, nederländaren som introducerade dig för både LCD och trepanation?
Jag var på Ibiza 1965, och alla där snackade om syra, men det var bara några som faktiskt hade tagit det. Jag hörde två killar prata om "framtiden för syra". Det visade sig att en av dem var Bart. Jag hade hört talas om den här killen som borrat ett hål i sitt eget huvud, och jag tänkte: "Han måste ju vara helt knäpp!" Han skulle precis åka tillbaka till Amsterdam där han tillverkat lite syra. Han och hans vän började göra syntetisk meskalin och gick sen vidare till LSD… och det var riktigt bra syra.

Han frågade om jag ville prova lite, och när jag kom till hans lägenhet hade han en stor pappkasse med sockerbitar och en annan med citroner. Han sa åt mig att jag skulle doppa sockret i citronsaften och ta dem tillsammans. Den trippen var verkligen underbar.

Relaterat: NBOMe är det farliga substitutet för LSD:

Var det hela köret? Tidsförvridning, hallucinationer…
Det är det som är så vackert med det. Om man inte tar sockret kommer du säkert få hallucinationer, och man kan låta det gå så långt man vill och sen ta sockret och ta tillbaka det. Det roliga var att jag trodde att jag hallucinerade när jag kom tillbaka till min lägenhet. Det såg ut som att rören hade börjat läcka och att mitt sovrum hade fått översvämning, men jag trodde att jag trippade. När jag vaknade dagen därpå var det såklart vatten i sovrummet upp till knäna, och det var på riktigt, så jag hade inte alls hallucinerat.

Dagen efter åkte jag tillbaka för att träffa Bart, och han gav mig en maskinskriven sida som var ett öppet brev till en professor i psykiatri i Amsterdam. Forskaren hade bett Bart att vara hans assistent tidigare, innan han började ta syra och prata om det offentligt. I brevet beskrev han den mekanism som han hade upptäckt. Han sa i princip att syra gör att blodkärlen drar ihop sig; forskaren hade utfört experiment för att ta reda på om syra skulle kunna användas för att minska blödning vid förlossningar, samt som behandling för andningsproblem och problem med blodcirkulationen, men han hade inte förstått kopplingen mellan LSD och utökat medvetande. Forskaren var inte ett geni; han var en duktig kemist. Bart var ett geni. Han hade ett bra minne för allting som han någonsin hade lärt sig.

Hur kommer att ta socker in i det här?
Medvetandet är en produkt av hjärnans metabolism, vilket är oxidering av glukos. Glukos är hjärnans enda energikälla. Det är det som gör att hjärnan kan arbeta: genom att förbränna glukos. Så i och med att oxideringen av glukos ökar når fler och fler celler den nivån av medvetande. Plötsligt har ens medvetande utökat.

I min lilla bok Bore Hole är den huvudsakliga idén att människor har ett problem. Problemet är att vårt kranium blir förslutet, vilket händer när vi är fullvuxna [mellan 18 och 21]. Innan det är skallen separerad i plattor och det finns en viss flexibilitet. Tänk på hjärnan som en pudding: Den kan expandera och pulsera, men när skallen väl förslutit sig runt den kan den inte längre göra det. Pulseringen blir kuvad och blodet flödar på utan att pulsera. Det är därför vi alla vill bli höga. Vi vill komma tillbaka till det ungdomliga stadiet när vi har mer spontanitet och mer kreativitet och mer liv. Det är det vi saknar. Det är det förlorade paradiset.

Det här leder in mig på trepanation. Det finns historiska och förhistoriska fall av människor som borrat hål i sina huvud, eller hur?
Ja. Det är världens äldsta operation, och det har gjorts på varenda kontinent. De hittade trepanerade skallar i Inka-gravar i Peru: 14 skallar i rad med trepanationshål. Det var förmodligen en del av ritualen för att bli präst. Jag antar att den mest uppenbara anledningen för att göra det var att hjälpa människor som led av skador på huvudet. I krig kunde en krigare få en yxa i huvudet, vilket kunde leda till bensplitter som tryckte ner på hjärnan. I dessa fall hade man velat ta bort den delen av ben. Men i dag utför man fortfarande trepanation i Keny. Gusii- och Kuria-stammarna gör det med väldigt primitiva verktyg. Det är en väldigt simpel procedur. Kirurgiskt hade det utförts av sjuksköterskan, inte kirurgen.

Jag är inte så känslig, men jag kände att vissa delar av boken var svåra att ta mig igenom. Kan du ha förståelse för den vämjelse och obehag som boken kan få vissa att känna?
Ja, det är klart jag gör det. Det är väldigt förståeligt. Första gången jag hörde om det tänkte jag, Det här är löjligt! Och tanken att någon skulle vilja göra det på sig själv var absurd. Men man vänjer sig vid tankar med tiden eller hur?

Berätta om ditt första försök.
Jag bodde i London, året var 1967. På den tiden var jag fattig, och jag hade absolut inte råd med en elektrisk borr, så jag köpte en handborr från en affär som sålde kirurgiska verktyg. Den var egentligen lite som en korkskruv, men med en rad tänder på botten. Det är en punkt i mitten som lämnar ett märke på skallen, och sen snurrar man tills tänderna skär in i skallen. Den är lite smalare på botten än vad den är på toppen, så den drar med sig biten av skallen ut när man är färdig och ska dra ut den. Det var svårt. Det var som att försöka dra ut korken från en vinflaska från insidan. Borren var slö, och jag kunde inte få fäste i min egen skalle. Jag trippade på syra. Jag trodde att det skulle vara enda sättet för mig att klara av det, men det funkade inte…

Jag måste säga, den passagen i boken är svåra att läsa… och det faktum att du gjorde två försök till. Trepanation är inte för vem som helst, eller hur?
Jag tycker nog att det borde vara för alla. Det viktigaste är det här: människan behöver mer blod i hjärnan. Och det här är inte som en skön tripp; det handlar bara om att återfå den där ungdomliga livskraften. Den livskraft som man förlorar när man kommer in i vuxenlivet. Men det skulle kunna göras med en injicering vid födseln. Man skulle kunna injicera cellerna runt fontanellen så att den aldrig sluter sig. Det skulle vara väldigt simpelt.

När försökte du för andra gången?
Kanske ett år senare, och jag använde samma metod med handborren. Jag fick ut en del av skallen, men jag var osäker på om den hade gått igenom helt och hållet, i och med att den gick ner snett. Först trodde jag att jag tagit mig igenom, eftersom det kom ett gurglande ljud när jag förde ut borren och vad som lät som bubblor. Jag tror jag kom igenom lite grann, men jag tror inte att det var tillräckligt.

Kan du berätta för mig om tredje gången du försökte dig på trepanation och lyckades?
Ja. Det här var 1970. Jag injicerade lokalbedövning i huden, muskeln och membranet ovanför skallen. I slutändan såg det ut som ett fågelägg, som en liten klump. Jag skar igenom det med en skalpell. Lokalbedövningen har mycket adrenalin i sig, vilket gör att blodkärlek drar ihop sig och minskar blödning. Jag var inte hög den här gången. Med handborren krävdes det mycket muskelstyrka, men den sista använde jag en elektrisk borr som var 6 millimeter och mycket rakare. Tyvärr gick sladden sönder, så jag var tvungen att pausa, vira en handduk runt huvudet och ta borren till Mr. Lea, en man som hade en lägenhet i källaren i mitt hus. Han var fantastisk, han kunde laga vad som helst. Han frågade inte vad jag höll på med. Så han lagade borren och sen fortsatte jag med det. Det är väldigt tydligt när man tar sig igenom skallen. Ganska mycket blod kommer ut, och borren åker in två till tre centimeter. Jag satte bandage runt hålet. Det tog två eller tre dagar för huden att läka över det. Jag behövde inga smärtstillande och det blev inga komplikationer; jag var väldigt, väldigt noga att sterilisera allt. Den största faran är att det ska bli en infektion. Jag fick inte ens huvudvärk. Hela grejen tog en halvtimme, inklusive att städa upp allt efteråt.

Jag mådde jättebra eftersom jag hade klarat av det, men sen efter ungefär en timme märkte jag att jag började känna en lättnad, som att en tyngd lyfts av mig. Och sen ökade det stegvis och det kändes mycket mer än vad jag hade förväntat mig. Jag gjorde det på kvällen och gick till sängs klockan elva och mådde bra, och jag kunde fortfarande känna det när jag vaknade morgonen därpå. Sen insåg jag, Det här är det. Nu är det gjort.

Jag har en kompis som vill göra det – vad borde han göra?
Jag önskar att jag visste. Jag hörde att det är någon i Mexiko som gör det för 2000 dollar [cirka 17 000 kronor], och man kan göra det i Ecuador och Egypten. Det finns läkare som kommer ta dina pengar. Men vi snackar mycket pengar här. Bart har alltid sagt att det borde finnas en automat, som ett bås där man kan gå in och lägga in en peng.

Om folk ska göra det själva, vilka råd har du?
Jag råder inte folk att göra det på egen hand. Det gör jag verkligen inte. Bart har lärt mig, och jag kommer inte säga åt andra att göra det på egen hand. Det behöver verkligen ske någon slags juridisk och social förändring för att det ska vara möjligt. Jag önskar bara att någon kunde forska på droger man blir hög av och undersöka hur de kan verka för att dra ihop blodkärl.

Vilka är fördelarna med att vara hög?
Egot är en mekanism för att rikta blodet i hjärnan till där det behövs. Det drar ihop artärer i vissa delar för att öka blodtillförseln i andra delar. Men det i hjärnan som är dominerande är talförmågan. Vi är så beroende av tal för överlevnad och det utgör så stor del av hjärnaktiviteten. Det gör det här genom att monopolisera blodtillförseln. Den delen av hjärnan som behandlar tal, skrift, läsning och hörförmågan var sist att utvecklas i vår evolution, och de är i hjärnbarken, långt bort från hjärtat. För att se till att blodet flödar dit, trycker egot ner andra funktioner i andra delar hjärnan.

Folk blir besatta av ordförbindelserna de använder för sin identitet, och det kan vara så att dessa ordförbindelser identifierar människor som kristna, muslimer, judiska eller vad som helst. Så dina egna ordförbindelser blir väldigt viktiga för dig, så klart. Och man kan stå emot eller till och med attackera andra människor som har andra åsikter, trots att det i själva verket finns tillräckligt med utrymme för alla att ha massa olika åsikter. Det är det fina med att bli hög. När man är hög hamnar man över sitt ego. När man är hög kan man se människor agera på den här nivån, och man kan se att en själv också har agerat på den här nivån. Man får en objektiv utgångspunkt, till skillnad från en subjektiv. Och det är det vackra och värdefulla med att bli hög. Jag tycker alla borde bli höga, och jag tycker Vladimir Putin borde droppa syra.

Joe Mellens Bore Hole finns att köpa hos Strange Attractor.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i februari 2016.