Kan man göra CrossFit utan att vara en douche?

Det är svårt att se CrossFit som något annat än en svettsekt grundad av ett gäng träningshuliganer. Över hela världen anses det vara den bästa träningsaktiviteten för douchebags, alternativt för folk som är för biffiga för att kunna skaffa bättre hobbys. Denna uppfattning kan få en att sjuda av ilska. Helvete, där är de där jävla akrobatjävlarna med sina hantlar igen, tänker du. Jävla CrossFit.

Men å andra sidan har jag, förmodligen precis som du, aldrig gett CrossFit en ärlig chans. Jag visste att jag avskydde det; jag kunde bara inte riktigt sätta fingret på exakt varför. Så när en vän till mig berättade att han skulle delta i en CrossFit-tävling för hela Europa kallad Battle of the Beasts tänkte jag att jag skulle ge det en chans.

Tävlingen hölls i en enorm hangar i Colchester, en relativt stor stad i England som du aldrig i ditt liv skulle sätta din fot i såvida du inte hade en väldigt specifik anledning. Korridoren in till eventet var fullproppad av män och kvinnor med gigantiska kroppar, till den grad att jag oroade mig över att deras hud skulle spricka då den så desperat försökte rymma den orimliga mängden muskler. Jag pressade mig förbi sylvassa vader in i huvudhallen där säkert tusen fans atletiskt myllrade omkring till tempot av den bekanta gymmusiken som är för dålig för att orka lära sig namnet på. Varenda man, kvinna och barn hade axlar som skulle kunna bära en man, kvinna och ett barn.

Det var så lätt att separera de riktiga fansen från alla wannabes, eftersom de allra trognaste hade gymkläder med CrossFit-loggan på dem. Det slog mig att det här är som om ett fotbollsfan skulle ha särskilda tröjor med texten: "Fotboll! Bara generellt!"

Dagen var uppdelad i fem extremt krävande pass där män och kvinnor tävlar i att pusha sin kropp till omänskliga nivåer för att klara varje moment. Varje pass består av ett urval av övningar som är utformade för att hitta en svaghet i ens fysik. De monster som tar sig vidare till semifinal och sen vidare till finalerna måste göra två extra "bonuspass".

I väntan på att det skulle börja sippade jag på den enda alkoholhaltiga drycken som fanns i hela arenan. Till skillnad från de flesta sportevent fanns det ingen försäljning av öl och varmkorv att avnjuta på läktaren. Folket här var intresserade av att ta sin träning så långt som möjligt – ett mål som kan bli svårt att nå om man hinkar i sig öl efter öl. Jag sippade på min i tystnad.

Publiksätena var alla riktade mot vad som såg ut att vara gammaldags gymmaskiner, som lätt skulle kunna misstas för att vara redskap som används vid massavrättningar. Några av de tävlande trädde in på arenan med bar överkropp och visade upp sina vältonade sexpack; i varenda magruta kunde man även även urskilja sex nya magrutor om man tittade noga. Då var det dags, tänkte jag, och höll tillbaka min impuls att hånskratta.

Sen började det, och hånskrattet undslapp mig aldrig. Varje övning såg ut som tortyr, både när de lyfte onaturliga mängder metall ovanför sina huvud eller bänkpressade sin egen kroppsvikt. Att klara ett enda "rep" – det vill säga enheten med vilken man räknar lidandet – skulle ta dig eller mig flera år av hårdträning för att klara av, och även då när vi med knarrande leder skulle ge oss på det skulle vi garanterat åsamka oss en muskelbristning på något ställe i kroppen man aldrig hört talas om. De här knäppisarna tog sig igenom alla övningar fler gånger vid ett och samma tillfälle än antalet gånger jag tränat sammanlagt i mitt liv.

Relaterat: LA Gym Bros – Killarna bakom musklerna: 

Fram och tillbaka tvingade de sina kroppar upprepa samma rörelser om och om igen. De hoppade upp och ner och upp igen på saker, på de minst bekväma sätt man kunde tänka sig. De lyfte upp sina kroppar gång på gång tills deras ansikten vreds av smärta. Det tog inte lång tid innan deras muskler började vibrera i en polyfonisk vädjan om att få chilla.

Det visade sig att den grad av självförvållade och utmattande slit var svårt att göra narr av. Det går inte att förstå bara genom att se ett foto eller ett klipp online, men bara att som åskådare titta på dem var fullständigt utmattande. Vi hade inte lungkapaciteten för att heja på dem hela träningen, eller händer tillräckligt muskulösa för att hålla igång applåderna. Halvvägs in var jag tvungen att sluta heja på dem för att i stället mentalt enträget be dem att sluta.

Efter 20 långa minuter tutade ett signalhorn, varpå CrossFittarna föll ihop i högar på golvet. Höga på endorfin låg de och försökte att inte spy med leenden på läpparna. De hade tagit sina trimmade kroppar för långt, långt förbi vad som kan anses vara hälsosamt eller nyttigt.

Men det var bara deras första tävling för dagen – en av totalt sju möjliga. CrossFit är sport taget till det extrema. Det är inte en sprint. Det är inte ens en maraton. Det är en sprint följt av en maraton följt av något annat omöjligt kraftprov som mäter människans uthållighet som, precis som med barnafödsel, är fullständigt obegripligt för oss som inte varit med om det själva.

När jag såg deltagarna verkade som att det inte handlade om att visa upp sig, utan mer om att tillsammans med andra människor kollektivt höja ribban för vad kroppen är kapabel till. CrossFittare är inte en egen människoras av galna superatleter. Visst, de kan gå på händer lättare än de flesta går på fötterna, och de kan klättra upp för rep skrämmande fort. Det gör dem inte till dåliga människor. Det är faktiskt lite fint hur de alla hejar på varandra – sina motståndare – när de håller på att tappa orken i sina sista plågsamma reps. CrossFittarna visade sig vara helt vanliga, snälla människor som helt enkelt ville träna sig själva till döds, om deras kroppar bara tillät det.

Visst, de är rätt sektiga – men det finns jävligt mycket värre saker att fanatiskt dyrka än träning. Jag kanske blev indoktrinerad utan att jag insåg det. Kanske blev jag hypnotiserad av alla svettiga kroppar i rörelse. Eller kanske var det faktiskt möjligt att utöva CrossFit utan att vara en Cross-fitta, en douche. Ta det från mig – jag gick in i det för att hitta en rimlig anledning till att hata dem, men det gick inte.

Efter att man lämnar ett CrossFit-event kan man inte annat än förundras över vilken fysisk potential ens egen kropp besitter. Det inspirerade även mig som är hälften sengångare till att halvhjärtat överväga att skaffa gymkort några veckor efteråt.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i februari 2017.

Sam Briggs finns på Twitter.