Min första gång med ayahuasca

I lördags rullade jag runt på golvet i en vindsvåning i Berlin. När jag inte krälade på golvet var jag i badrummet med två fingrar nedstoppade i halsen. Utöver det satt jag på toa och försökte skita. Jag grät som en mor på ett bröllop. Jag sparkade mina ben i luften likt en hund som sover, och vid ett tillfälle – med fötterna i synkroniserade rörelser – lät jag mina händer dansa framför mitt ansikte som den enda rejvaren på ett open air sommarens sista natt.

I vad som kändes som tre dagar gick jag fram och tillbaka mellan toaletten och golvet. När jag äntligen tog mig samman tillräckligt mycket för att vingla ut på balkongen och röka en cigarett, insåg jag att jag bara varit inne i allt det här i mindre än fyra timmar. Ayahuasca, yagé, sanningsvinet, madre, eller vad du nu än vill kalla det, var inte bara den starkaste drog jag någonsin testat, men också utan tvekan den mäktigaste upplevelsen jag någonsin varit med om.

Ayahuasca är, precis som i Sverige, olagligt i Tyskland. Så för att ta det måste du känna någon som känner någon som känner en shaman som finns på plats precis den veckan och vet hur man förbereder drycken. Det är inte billigt – upp mot 1700 kronor per gång. När du väl står uppskriven hos shamanen får du ett mejl med instruktioner om hur du ska förbereda dig inför ceremonin. Inget sex, inget kött, inga mjölkprodukter, inget salt och inga andra droger på en hel vecka innan. Adressen är hemlig fram till själva dagen.

I instruktionerna står det att du ska ta med en matta, en filt, en vattenflaska, lite frukt och en hink med ett tillhörande lock så du kan spy i den och sen slänga den. Jag hade ingen hink, så jag tog med en karaff med lock och spenderade sedan hela vägen dit, och även stor del av ceremonin, med att oroa mig över att karaffen inte var stor nog för att kunna rymma alla pizzor jag garanterat skulle lägga.

Ayahuasca har blivit ganska populärt bland folk som gör yoga och – även fast det tar emot lite att sätta samman följande ord – inom "Berlins meditationsscen." För trettio-nånting-åriga rika veganer som inte går ut och klubbar längre och som firar jul i Indien för att slippa hälsa på sina föräldrar är ayahuasca lika inne som att gå på swingersfest.

Det var ungefär 25 personer i lägenheten när jag kom dit och mina vänner hade inte kommit än, så jag minglade med en grupp människor som antingen stod och stretchade i harembyxor eller låg på golvet och klappade på varandra. Rummet var uppvärmt av allas kroppar. Jag satt i ett hörn. Bredvid mig satt en amerikansk snubbe vars psykiatriker på riktigt hade ordinerat ceremonin.

"Jag har varit rätt allvarligt beroende av gräs," berättade han.

"Vad för slags psykiatriker ordinerar det här?" frågade jag.

"En dyr en," sa han.

"Funkar det?"

"Ja."

En tysk kille vid mina fötter låg instoppad under ett täcke på en uppblåsbar madrass.

"Det är din första gång," sa han med en menande blick.

"Ja. Vad kan jag förvänta mig?"

"Universum," sa han. "Jag hoppas du får se universum."

Och sen la alla sig ner medan shamanen, en kille med skägg och hästsvans vars hud såg ut som gammal mahogny, började förklara vad som skulle hända med oss. Jag minns inte mycket av vad han sa, för det som hände härnäst var helt galet. Man kan jämföra ayahuasca med andra droger, men bara som om man jämför känslan av att halvspringa med armarna utsträckta med hur det känns att flyga.

Det är väldigt svårt att sätta ord på upplevelsen, men det var ungefär så här:

Begynnelsen – vi kan kalla det här för den bra delen – började med att skuggorna på väggen förlorade sin form och små gyllene strimmor susade runt framför mina ögon. Det var än så länge inte helt olikt känslan av att ha tagit syra eller svamp. På varsin sida om mig höll folk redan på att kräkas i sina hinkar. De lät som kossor som höll på att spetsas av trafikskyltar. Men jag var inte illamående. Fan heller! Jag höll i stället på att sjunka ner i ett slags panorama-kollage av fraktaler och gnistrande ljus och djungelväxter och extremt välmående. Utan att överdriva kan jag säga att den här stunden var den lyckligaste i hela mitt liv – och det finns många stunder att välja mellan. Jag är uppvuxen med rave, och jag har tillbringade en stor del av det senaste decenniet med att krama främlingar och slicka mina ögonbryn och oroa mig över hur mycket vatten jag har eller inte har druckit.

Det var som att universum omfamnade mig med enorma muterande armar och fyllde mig full med kärlek. Jag såg Gud. Jag var Gud. Allting var Gud.

Under merparten av den här delen, den bra delen, låg jag med ögonen stängda på rygg i en liten euforisk bubbla. Om det ändå hade kunnat förbli så. Kort därpå var det nämligen dags för den dåliga delen. Scen efter scen spelades upp framför mig och drog in mig i de mest traumatiska stunder från min barndom. Det var som en tillbakablick på en kändis liv man ser på tv – fast i stället för att visa de bästa klippen från min livslånga karriär tvingades jag återuppleva de ögonblick som sårat mig mest. Jag var i livmodern och kunde känna av min familjs stress, i skolan springandes från mobbare och i mitt sovrum från tonåren med Smashing Pumpkins på högsta volym medan jag skrev poesi med rim som "vass kniv" och "kort liv."

Relaterat: Inifrån ett psykadeliskt healingretreat:

Mitt bland allt elände och trippande började jag svettas som att jag hade feber och det kändes som att jag skulle spy. Men, som sagt, jag var oroad att min karaff inte skulle rymma det som komma skulle, så jag vinglade iväg till badrummet. Min mage var i uppror, men jag kunde inte spy, så jag försökte skita i stället. På något vis hade jag fått idén att det enda sättet att hoppa av denna åktur på väg ner till helvetet var att trycka ur ayahuascan från min kropp genom det hål som var mest medgörligt. Vissa droger gör det möjligt att betrakta dig själv från håll. Om så nu vore fallet föreställer jag mig att jag hade sett mig själv göra någon slags twerk-variant av en lapdance till porslintronens förtjusning, med mina joggingbyxor neddragna runt hälarna.

Besegrad återvände jag till rummet, la mig ner på min matta och led. Verkligen led. När jag inte var vettskrämd grät jag stora sorgsna tårar. De gyllene strimmorna kom och gick och jag minns att jag såg min snopp framför mig som ett enormt torn som räckte ända upp till molnen – vilket var ganska coolt – men den större delen av tiden befann jag mig i ett växande helvete.

En stund senare såg jag mina vänner krypa ut från rummet, ut på balkongen och jag jobbade upp modet för att följa efter dem. Föreställ dig en flygkrasch där framdelen på planet exploderar, varpå planet delas itu och bakdelen på något vis landar på fast mark och alla från rad 20 och bakåt överlever. Föreställ dig överlevarnas ansikten. Det var så vi såg ut.

Vi hängde ute på balkongen ett tag och rökte, då och då slank en spya ner i våra hinkar och vi försökte förstå vad som precis hänt fram tills någon erbjöd sig att köra hem oss, vilket var en utmärkt och hemsk idé för jag skulle aldrig kunnat ta mig hem själv. Föraren kunde dock inte skilja på rött och grönt ännu.

Det sägs att en natt med ayahuasca är som tio år hos en psykiatriker. Det är inte en drog man tar för skojs skull. Efteråt, på vägen hem, pratade vi om att gå till en klubb, men i slutändan insåg vi att allt vi ville var att bli insvepta i bomull och bli lämnade i en hörna med ett glas kallt vatten.

Jag somnade och vaknade tidigt nästa dag och mådde fantastiskt. Fram tills nu har det fortsatt vara så. Vanligtvis har jag ganska mycket ångest. Jag sover inte bra, jag är blyg och jag är rätt värdelös på att ta beslut. Men än så länge har allt det försvunnit. Vad som än hände den natten löste det upp de små blockeringarna jag hade inom mig – eller, som en psykiatriker skulle uttrycka det: upplevelsen bröt sönder mina copingmekanismer.

Om du åker på en ayahuasca-retreat i Amazonas spenderar du vanligtvis tre nätter i rad med att gå igenom allt skit du har inombords. De första timmarna efter att ha kommit tillbaka tänkte jag att jag aldrig skulle röka en joint igen – än mindre överväga att ta ayahuasca igen. Nu är jag dock ganska säker på att jag skulle göra det igen. Att se alla traumatiska upplevelser du haft i livet svepa förbi som en dröm hjälper att få perspektiv på dem. De är förbi. På något sätt tar det tillbaka dig till ditt ursprungliga väsen i den naturliga världen. Det inte är någonting dåligt om, som det är för mig, ditt naturliga band till naturen är att titta på medan dina tomatplantor sakta vittrar sönder på fönsterkarmen varje sommar.

Ah, och att se ens snopp lika stor som ett hus, gjord av tjock och ogenomtränglig sten är någonting som alla osäkra unga killar som växer upp till att bli osäkra män i smyg behöver vara med om åtminstone två gånger.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i september 2014.

Conor Creighton finns på Twitter.