Anus horribilis: ett år efter att någon sket så illa på ett plan att det tvingades vända om och landa

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

När jag är själv och det blir tyst omkring mig kommer det tillbaka. I mitten av natten när ljuset skiftar mellan mörkblått och becksvart ligger jag där helt klarvaken och funderar på det. Jag tänker: Vad var det som hände med dig, personen-som-bajsade-så-för-jävligt-på-ett-British Airways-flyg-att det-tvingades-att-vända-om-och-landa-igen? Har du fått den hjälp du behöver för att du ska kunna skita som en vanlig människa? Och sen tänker jag: Om jag tänker på personen-som-bajsade-så-för-jävligt-på-ett-British Airways-flyg-att det-tvingades-att-vända-om-och-landa-igen, vad är det personen-som-bajsade-så-för-jävligt-på-ett-British Airways-flyg-att det-tvingades-att-vända-om-och-landa-igen tänker på? Tänker hen på det där bajset? Eller viktigare: Händer det någonsin att hen inte tänker på skiten hen bajsade ur sin kropp, det vill säga den skit som tvingade ett helt jävla plan att landa? Glöder personens kinder fortfarande av skam? Eller löper livet på som vanligt? Hur lång tid tog det innan personen kunde sätta sig ner utan att det kändes obekvämt igen?

§

För ett år sen publicerades följande artikelsom spred sig över internet som en löpeld. Det här är alltså ett faktum. Det hände. Planet var på väg från Heathrow till Dubai, men 30 minuter in tvingades det vända om och landa. Det här var för att någon på något sätt hade åsamkat så pass mycket skada på flygplanstoaletten med hjälp av sin röv och sitt rövhål att det ansågs vara en säkerhetsrisk att fortsätta flyga planet, alltså på grund av att rumpbrottet riskerade att förgifta passagerarnas livsviktiga inandningsluft. En anställd på British Airways som BBC gav namnet "Sarah" återger följande om den kaotiska tiden uppe i luften: "När du är uppe på den altituden måste kabinen hålla ett jämt lufttryck, så problemet är att något sådant kan faktiskt vara en hälso- och säkerhetsrisk eftersom endast 50 procent av luften återanvänds och renas." Politikern Abhishek Sachdev, en passagerare som blev 15 timmar försenad då han tvingades vänta på nästa flyg till Dubai efter incidenten, twittrade (uppenbarligen hög på återanvänd bajsluft) följande reaktion: "Galet. Vårt British Airways-flyg till Dubai återvände till Heathrow på grund av lite illaluktande bajs i toaletten." Det här bajset förändrade alltså folks liv. Det här bajset förstörde folks semester och gav luft under vingarna till folks journalistkarriärer. Det här bajset var något man verkligen snackade om. När gjorde du senast något som blev veckans snackis på radio? Oavsett om det var något bra eller dåligt? Det har aldrig hänt, eller hur?

På det stora hela är det här bajset mer betydelsefullt än de flesta av oss, och ja, jag inkluderar mig själv i den gruppen. Ändå förblir namnet på bajsaren ett mysterium för oss alla.

Det här får mig bara att tänka ännu mer på personen som bajsade. Jag funderar fram och tillbaka på vem personen kan tänkas vara och hur hen egentligen mår. Det här har hållit mig upptagen i tolv månader nu, i ett år har jag försökt få ett grepp om den här personen. Vad jag kommit fram till än så länge är följande:

i. Bajsaren är med största sannolikhet en man. Okej, så jag har försökt lära mig mer om feminism, det har jag verkligen. Och en av grundlärorna inom feminism tycks vara: Anta inte att män är svaret på allting. Det är så inrotat att en man borde göra jobb x, styra upp y-laget eller bajsa z-bajset på en flygplanstoa α, och vi behöver ifrågasätta det antagandet, vi behöver tänka större än så. Vi måste noga överväga det faktum att kvinnor kan vara lika mycket inblandade som män, om inte ännu mer. Men i det här specifika fallet vägrar jag att tro att en kvinna sket så för jävligt att det fick ett plan att landa. Jag har gått på toa efter män. Jag har gått på toa efter kvinnor. En man gjorde det här bajset med sitt mansanus;

ii. Man kan inte annat än anta att bajsarens matsmältningssystem redan hade sjungit sin sista vers. En som lider av en elakartad bajssjukdom – av det slag som kan orsaka att ett helt plan måste utrymmas efter ett händelseförlopp som varade kanske tio minuter – kommer inte kunna ta sig till Dubai med ett flyg som tar sju timmar. Den här personen kommer hitta alternativa lösningar. Hen kommer bila till lantstället på semestern, inget mer exotiskt än så. Tar givetvis med sig vattendunkar eftersom vattnet där ute inte är att lita på. Men British Airways-bajsaren, enligt mina uträkningar, var inte beredd på att det här skulle hända överhuvudtaget. Kanske var hen bakis eller nåt. Kanske var bajsaren på en middagsbjudning kvällen innan där det serverades kyckling som var lite röd i mitten, men hen var för artig för att säga någonting. Inget extremt. Men sen kom något extremt galet utsprutandes ur hens kropp – och oj vad fort det kom – vilket ledde till att toaletten blev fullständigt nedbajsad och planet försenades med 15 timmar;

iii. Jag gillar att fantisera om det ögonblick då flygplansbajsaren garanterat greps av ren och skär panik, då hen insåg att planet inte på långa vägar var adekvat utrustad för att man ens skulle ha en chans att ordentligt kunna städa upp röran. Fanns det folk som köade utanför toalettdörren som bajsaren tvingades spela vem-ger-upp-först med? Du vet, det där spelet när det är dags för dig att lämna toan men du har lämnat en livsförändrande och ostädbar bajshistoria efter dig, samtidigt som någon väntar på sin tur utanför, men den här personen i kön börjar få slut på tålamod. Så du sitter uppgivet kvar på porslinstronen – under fullständig tystnad, med en droppe svett som sakta rinner ner mot din nästipp – och desperat väntar du, fast i ditt bajsfängelse, på att personen förhoppningsvis ska ge upp och gå därifrån. Det är ditt livs värsta lågvattenmärke;

iv. Hur går man vidare med sitt liv efter en incident av det här slaget? Hur tar man sig ens till Dubai? Du kommer dit en dag för sent och alla du planerat att träffa där har oundvikligen hört om bajsplanet. "Var du på det flyget?" frågar de, hungriga efter svar. "Såg du personen som utförde dådet?" Du bara fnittrar nervöst: "Hehe, nä." Och sen försöker du njuta av din vecka i Dubai i solen, sanden, lyxen, men du kan inte – du kan inte slappna av såvida du inte befinner dig inom 100 meter av en toalett, du kan inte sova för du plågas av minnena från bajset som förändrade en hel värld. Flyget hem är ett bajslöst helvete. Sen kommer du hem, hem till din toa, men allting känns annorlunda nu. Är du… är du rädd för att bajsa? Ja, ja det är du. Senaste gången du bajsade fick det ett plan att landa. Inget kommer någonsin vara sig likt igen. Du kommer bära runt den här tyngden inom dig nu, för alltid;

Du skulle ha rätt i att tänka: "Vänta, Joel! Stämmer inte din egen profil in exakt på bajsbanditen? Du verkar minsann veta en hel del om den här mytomspunna personen. Är inte du själv en man som i panik är kapabel att lägga en kabel?" Jag är allt det där och mer därtill. Men jag är inte bajsbanditen. Jag är bara en man som har spenderat ett helt år med att försöka ta mig in i bajsbanditens hjärna för att försöka lista ut var personen bor, försöka förstå mig på hen från insidan och ut, från varje vinkel, från mun till rövhål. Jag känner nu att jag förstår mig på bajsbanditen bättre än bajsbanditen förstår sig själv. Om man skulle rada upp alla passagerare som var på det flyget från London till Dubai och låta mig titta varenda en i ögonen, då garanterar jag att jag skulle kunna peka ut gärningsbajsaren. Jag skulle se smärtan och rädslan och svagheten i personens ögon återspegla personens inre och säga: "Här är han, här är bajsaren. Den här mannen gjorde bajset."

Om du läser detta, anonyma flygplansbajsare, vill jag att du ska veta att du är förlåten. Att du gjorde ett misstag, men det gör vi alla. För ett år sen bajsade du. Ett bajs som ställde in flygturen för ett plan värt hundramiljontals kronor, men likväl ett simpelt bajs. Det kan hända vem som helst. Vi begår alla misstag. Låt den som är utan synd – låt den som inte inmundigat curry följt av sex Heiniken kvällen innan ett internationellt flyg – kasta första stenen. Gå vidare i fred, flygplansbajsare. Det är väl dags att lägga bajset bakom oss.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i mars 2016.

Joel Golby finns på Twitter.