Jag levde ett år tillsammans med icke-utövande pedofiler

Våren 2015 åkte jag från London till USA:s västkust för att spendera en vecka tillsammans med Gary. Han var den första av flera icke-utövande pedofiler som bor i USA som jag skulle bo hos och fotografera, i ett försök att förstå vad det innebär att leva med att känna sig attraherad av minderåriga.

Gary är del av ett community på internet för folk som känner den här "sexuella dragningen, som vi aldrig valde". Enligt Gary och flera andra känner de sig attraherade av antingen pojkar eller flickor inom ett åldersspann under den sexuella myndighetsåldern, precis som en heterosexuell eller homosexuell person dras till människor av ett visst kön. De kallar sig själv för "Virtuous Paedophiles" [dygdiga pedofiler] – förkortat "VirPed" – eftersom majoriteten av dem hävdar att de aldrig utfört sexuella handlingar med en minderårig. De säger även att de aldrig tänker göra det.

Gary är grundaren av the Association for Sexual Abuse Prevention (ASAP). "Forumen är hjälpsamma då de minskar risken för mig att agera på mina impulser, även om jag inte anser att det är stor risk för att jag skulle göra det. Jag har kunnat acceptera min pedofili," säger han. "Jag agerar inte på den och jag är inte oroad över det."

Jag förväntade mig en viss grad av misstänksamhet, kanske till och med rädsla, från detta community när jag introducerade mig själv som dokumentärfotograf. Utan anonymitet tänkte jag att de säkert skulle tvingas leva under konstant hot. Men det visade sig att människor som Gary letade efter någon att dela sin berättelse med. Efter att ha spenderat flera månader med att vinna flera av forumets medlemmars tillit ordnade jag så jag kunde flyga dit och träffa dem.

"Alex, jag väntar på dig på flygplatsen vid halv tolv. Jag kommer ha på mig en ljusblå jacka." – Gary

På vägen dit började det sjunka in vad jag hade gett mig in på, och jag började känna mig nervös. Men efter att ha träffat Gary och blivit välkomnad in i hans liv under en vecka blev jag så avslappnad att min uppfattning om honom kom att bli mycket mindre definierad av hans sexuella böjelse. Jag hade även liknande erfarenheter med flera av de andra. Från mitt perspektiv tycktes de vara vanliga människor som försökte ta sig an livet precis på samma sätt som vem som helst, samtidigt som de går runt med en börda de inte bad om att bära.

Och precis som alla andra har de fattat beslut gällande sina liv som var lätta för mig att förstå, medan vissa inte var lika naturliga för mig. Vissa av dem menar att de valt att leva ett liv som generellt isolerar dem från barn, men Ians jobb involverade däremot barn. Med tanke på vår nuvarande uppfattning om pedofili kanske det tycks lätt att avgöra vilka av de män jag besökte som levde "dygdiga" liv, och vilka som inte gjorde det. Jag kände dock att det var viktigt att behandla var och en av dem jämlikt och låta dem uttrycka sin egen förståelse för sin attraktion.

VirPeds syfte att erbjuda ett stöttande nätverk som myndigheter och terapeuter generellt förbiser. Det finns visserligen platser man kan vända sig till om man begått ett sexuellt brott, men för de som inte agerat på sina impulser känns det inte rimligt att sättas i samma fack som de som faktiskt har gjort det. För de flesta av VirPed-medlemmarna jag pratade med var anledningen till varför de gick med inte att få kontroll över sin attraktion, utan ett sätt att komma ur den isolering och depression som kommer av att hålla det hemligt.

Sammy – en annan VirPed-medlem jag besökte – berättade att "ha känslor för ett barn utan att ha någon att prata med är som att vara fast på en öde ö. Man är så isolerad att dag för dag börjar man tappa förståndet. Människan är en social varelse. Vi behöver prata med folk vi litar på om det vi känner är jobbigt. När något är såhär tabubelagt får man inte riktigt prata om det med någon."

Många kommer till forumet med en idé om att övergrepp är oundvikligt, eftersom de tror att attraktion alltid leder till handling. För att uttrycka det med Garys ord: de första kanske 50 åren av hans liv kände han sig som "en tickande bomb". Om man även tänker på farorna med att beblanda sig med fel grupper – såsom NAMBLA (an amerikansk grupp som förespråkar pedofili och jobbar för att avskaffa den sexuella myndighetsåldern som kriminaliserar sexuella handlingar med minderåriga) ser man hur vissa pedofilers tolkning av attraktion skulle kunde leda till att de begår brott. Om de däremot hade haft en plats där de kunde prata öppet om sina känslor skulle de kanske ha kunnat undvika att agera på sina impulser.

Det bör nämnas att många av deras påståenden inte kan verifieras. Kanske vissa använder VirPed som en täckmantel; kanske vissa såg min story som ett sätt att bevisa att de inte hade något att dölja. Jag kan inte garantera att så är fallet och jag kan förstå varför många kan bli misstänksamma.

Även med Gary finns det ingen garanti att han inte någon gång glidit ifrån den "dygdiga" vägen. År 2007 var Gary och Tabitha fosterföräldrar åt tre barn. Tre år efter att det tagit slut gjorde en biologiska mamman till barnen anklagelser mot Gary att han hade förgripit sig på en av flickorna.

Anklagelserna avfärdades av polisen och till en början nekade även hon som skulle ha varit offret i händelsen när jag träffade henne år 2015. Nyligen ändrade sig dock flickan, som nu är 20 år gammal. Tidigare i år, i ett avsnitt av Dr. Phil, konfronterade hon sina gamla fosterföräldrar och sa: "Att Gary talar ut om att vara en dygdig pedofil är vidrigt. Jag vill att folk ska veta vad han gjorde mot mig. Jag är bevis på att han ljuger." De senaste månaderna har jag försökt komma i kontakt med henne för en kommentar, men utan svar.

Följande bilder är ett urval från serien jag fotograferade under 2015, då jag spenderade tid med flera icke-utövande pedofiler. Jag har valt ut fyra fallstudier, vars berättelser täcker ett brett spann av problemen som har att göra med detta community.

Ett resultat av att försöka komma ut som pedofil till vårdpersonal är att han har fått vara med om trauma och fördomar, säger Gary, trots att han insisterat att han aldrig agerat på sin attraktion till minderåriga. "Att bli avskedad från universitetet endast baserat på min sexuella läggning var oerhört traumatiskt," säger han. "Att bli förhörd av polisen och bannad från det enda sjukhuset i vårt län var verkligen inte kul. 1999 var det en [inom vården] som övergav mig utan att remittera mig vidare. Så fort jag kom till henne blev hon rädd och sa: 'Jag klarar inte av det här.' Hon vägrade träffa mig igen."

Garry öppnar den lokala kyrkan i förberedelse för en AA-liknande kurs han håller i för att hjälpa folk med beroendeproblem och depression. Som medlem i the Seventh Day Adventist Church har Garys liv kretsat kring religion. Han byggde färdigt kyrkan med hjälp av sin familj och andra kyrkmedlemmar år 2014.

När han var på besök hos sin dotter hade Gary planerat att träffa Sammy, en annan VirPed-medlem som han känt i flera år men inte träffat förrän nu. Här har de ett samtal på ett motell där de kom överens om att träffas. På grund av stigmat som generellt är associerat med pedofili spelar anonymitet en stor roll i att göra VirPed en säker och lättillgänglig plats för människor som dras till minderåriga. Som ett resultat inträffar möten som hålls utanför forumet (som det på bilden) nästan aldrig.

Sammy har varit medveten om sin attraktion de senaste 20 åren. "När jag var ungefär 15 fick jag känslor för en flicka som var tre år gammal," säger han. "Vid det laget var det omöjligt att förneka att jag var pedofil."

När internet fortfarande var ungt, innan VirPed och liknande forum existerade, brukade Sammy söka trygghet och bekräftelse så kallade "pro-contact"-forum – mestadels chattgrupper online som öppet förespråkar och uppmuntrar till sexuella handlingar med minderåriga. "Jag hittade en sida som hette the Paedophile Liberation Front. De sa till mig att, ja, människor blir kära i barn, och det är okej. Det här var väldigt bra att få höra, men ja, det var andra sjuka budskap som kom med det. Jag trodde aldrig på deras retorik tillräckligt för att agera på det i verkliga livet, men jag kände att jag var skyldig dem något. De räddade ändå mitt liv."

Sammy rakar sig i förberedelse för en av många jobbintervjuer han gick på under veckorna jag umgicks med honom. Efter mycket självförnekelse insåg han att han fått känslor för dottern till sin ex-frus syster. För att kuva sina känslor började han röka marijuana. Han hade nyligen fått sparken från sitt jobb för att man funnit spår av drogen i hans kropp, då han tvingades göra ett drogtest efter att ha blivit befordrad.

Jack är en tidigare medlem i VirPed och är en medarbetare i Garys grupp ASAP. Han gick ur VirPed för ett par år sen, eftersom han inte anser att det är okej att acceptera sina känslor av attraktion till minderåriga, även om man inte agerar på dem. Han ser i själva verket sin böjelse som en defekt han behöver motarbeta. Han valde att vara kvar i ASAP, där de endast diskuterar hur man kan förebygga sexuella övergrepp.

Mellan 1967 och 1989 säger Jack att han olämpligt rört över 300 unga pojkar, vilket ska ha börjat när han bara var 14 år gammal. Jack växte upp i ett barnhem där han säger att han blev slagen, utsatt för sexuella övergrepp och våldtagen av personalen och äldre barn som bodde där. Han föddes med polio och blev trakasserad för att han var svag och inte ordentligt kunde försvara sig själv. "Jag skyller inte på [barnhemmet] för vad jag gjort," säger han. "De kanske lärt ut beteendet till mig, men jag var den som valde att göra det och jag tar ansvar för de valen – både på gott och ont. Jag är öppen med mitt liv. Jag gömmer mig inte bakom mina brott." Jack säger att han inte förgripit sig på någon sedan 1989.

"Mina brott var väldigt planerade, väldigt genomtänkta," säger Jack. "Jag ägde bara så många saker som kunde få plats i min bil så jag kunde flytta från stad till stad när jag trodde att polisen började komma ikapp mig. Jag åkte från stad till stad. Jag kunde försvinna över en natt. Jag skrev aldrig på hyreskontrakt. Jag hyrde månad till månad av en anledning. Hela mitt liv kretsade kring att [begå övergrepp]. Och jag såg till att det gjorde det."

Jacks mantra: "Not today! Not Ever Again!" märks i varje aspekt av hans liv – från hans badrumsvägg till hur han signerar sina mejl och tatueringarna på hans handleder. "Jag har tagit så mycket från så många. Jag kan aldrig ge tillbaka nog – aldrig," säger han. "Även om jag fick leva ännu ett liv skulle jag aldrig kunna gottgöra för det jag gjort. Jag är inte desperat att hamna i fängelse. Jag är inte desperat att begå ett till övergrepp. Jag vill inte skada ännu ett barn."

Jack lider fortfarande av komplikationerna hans barndomspolio lämnade på honom. På grund av det har han en omhändertagare, Kenny (ovan), som har bott med honom sen 2011 och tar hand om Jack utan att ta betalt. "Det var empati som fick mig att vilja hjälpa Jack och sakta utvecklades det till vänskap, vilket är del av anledningen till varför jag fortfarande är här," säger Kenny. "Jag hade tagit hand om Jack i ett år när han sa en dag: 'Jag måste säga en sak och jag ber att du inte dömer mig.' Han berättade allt för mig. Jag är inte den personen som gillar att vara dömande."

Kenny tänder en lampa på Jacks veranda. Kenny, som säger att även han blev utsatt för sexuella övergrepp som barn, har blivit nyckeln i att hjälpa Jack att inte falla tillbaka i gamla beteenden. Träplanket som blockerar Jacks veranda designades av Kenny för att hindra honom från att titta ut på barnen som leker på gatan mittemot huset. Om Jack ser en ung pojke utomhus ringer han Kenny direkt för att säga det. "Det tar bort både hemligheten och makten som hemligheten har," säger Jack.

Ian är ännu en medlem av VirPed. Även fast han varit medveten om sina begär sen tonåren säger han att han aldrig känt behov av att komma ut eller söka hjälp för det. Han säger att han lärde sig acceptera sig själv väldigt tidigt. Han kom i kontakt med VirPed efter att ha bestämt att han ville prata med andra som var som han. "Jag är glad över att kunna prata med de underbara människorna [på VirPed]. Det är mer än vad jag förväntade mig att jag skulle kunna ha i mitt liv," säger han.

Ian har varit i ett förhållande med sin man de senaste nio åren men har aldrig kommit ut till honom eller någon annan i sitt liv utanför VirPed. "[Att komma ut till min man] är något jag tänkt på den senaste tiden, men jag vill inte ta förhastade beslut. Det är så många saker jag behöver överväga. Skulle det göra förhållandet bättre? Eller skulle det vara en börda för alltid som vi skulle vara tvungna att anpassa oss till? Finns det någon anledning att lägga en börda på honom jag inte har några problem med att axla på egen hand?" säger Ian.

Ian har ett nära band till sin familj och känner att han verkligen vill ha en egen. Han och hans man diskuterar om de ska adoptera. "Jag är oroad över att bli attraherad av barnen," säger han. "Jag skulle vilja kunna säga att jag överreagerar, men jag tror även att ignorera potentiella problem inte gör dem lättare att ta itu med. Jag vill inte sätta mig själv i en sits där jag får ett barn och sen, åtta år senare, inser jag vilken position jag satt mig i."

Ian jobbar på ett specialiserat barnhem som tar hand om barn som farit illa. Han blev personligen vald till tjänsten av en av hemmets föreståndare, som inte är medveten om Ians böjelse. "Jag har tänkt på min yrkesroll. Under en väldigt lång tid frågade jag mig själv om jag borde ha det här jobbet. Men i slutändan började jag tänka att det finns många som känner sig attraherade till folk de jobbar med, och det betyder inte att de inte borde göra sitt jobb. Det betyder bara att man måste ta itu med sina känslor på ett vuxet sätt."

Ian tittar i barnbokssektionen på biblioteket och letar efter böcker att köpa till barnen han jobbar med. "Jag vill att barnen ska lyckas och kunna leva lyckliga, normala liv. Barnen vet om det och det märks på dem. Jag tror inte att jag skulle vara lika intresserad av barn och deras välmående om jag inte vore pedofil. Att kanalisera de känslorna till något positivt gör det värt att behöva stå ut med stunder då jag känner mig obekväm och attraherad. Pedofili är del av mig: jag skulle inte kunna ändra på det utan att ändra den jag var. Mina erfarenheter, även de dåliga och obehagliga, gör mig till en bättre människa, inte sämre. Visst, det gör saker svårare, men det är inte helheten av min existens. Min identitet är inte baserad på vem jag blir attraherad av. Jag gillar den jag är och jag tycker om mitt liv. Jag skulle inte vilja leva ett annat.

*Vissa namn har ändrats.

Se mer av Alexander McBride Wilsons verk här och här.