Man kommer tydligen in gratis överallt om man har på sig en reflexväst
Alla foton av Sean Foster
lurendrejeri

Man kommer tydligen in gratis överallt om man har på sig en reflexväst

En reflexväxt är nyckeln till allt. Gratis inträde till djurparken, bion och arenan på världens bästa band Coldplays konsert.
29.6.17

Världen har många lager. Viktiga människor kommer in på exklusiva ställen. Alla andra måste betala löjliga summor för att komma in eller avundsjukt titta på från avstånd genom galler. Men det finns ett kryphål, ett sätt att komma in på alla de här ställena gratis, om du verkligen vill. Allt du behöver göra är att låtsas vara en viktig person. Och människor med reflexvästar är viktiga eftersom de fixar grejer som folk inte bryr sig om. Om du ser någon som har på sig en reflexväst som kliver över en avspärrning eller går förbi en dörrvakt så tror du naturligtvis att de är på väg in för att fixa något. På det här sättet är reflexvästar nyckeln till livet.

Annons

Eller det är åtminstone vad min kompis Sean och jag alltid har trott. På bilden ovan ser ni Sean när han får vin nerhällt i sin strupe den kvällen vi bestämde oss för att vi skulle prova teorin att reflexvästar förvandlar världen till en spelplan i Monopol. Där vi är kungar. Dagen efter åkte vi till Officeworks, en butik där vi köpte oss ett par självlysande västar och några låtstaswalkie-talkies för att sedan ge oss ut på äventyr.

Vi började med ett enkelt byte. Var smyger alla 12-åringar in? På bio. Med reflexvästarna på gick Sean och jag rakt förbi killen i kassan på första bästa biosalong. Lätt som en plätt.

Den enda nackdelen var filmen som visades just då, vilket visade sig vara Office Christmas Party. Den var, förvånansvärt nog, helt okej. Fast jag måste säga att pirret från att ha smugit sig in gjorde upplevelsen lite bättre. Tiden var inne för att gå upp en nivå.

Djurparken visade sig vara svårare, om än en psykologisk utmaning. Det tog oss 15 minuter av vankande fram och tillbaka utanför ingången där vi kedjerökte cigg för att dölja vår gnagande oro. Ingen av oss trodde att vi skulle lyckas komma in. Det vore en underdrift att säga att gå mot kassan kändes som att kliva av båten vid Normandie.

Det skulle dock snart visa sig att faran bara fanns i vårt huvud. För i slutändan gick vi bara förbi, Sean hälsade till och med på kassören med ett fräckt "god dag" på väg in. Det var svårt att fatta hur lätt det var. Så fort vi kommit in började vi flabba som två idioter och gav anställda på djurparken några läget-nickningar. Besökande familjer gick också på det, för titt som tätt kom folk fram och frågade om vägen till aporna och vilken tid djurparken stängde.

Annons

Här har ni mig och sittandes bredvid lemurburen, besviken. Lemurer är mina favoritdjur, men utställningen var stängd av någon anledning, vilket gjorde mig missnöjd. En familj som antog att jag jobbade där kom fram till mig och frågade när utställningen skulle öppna igen. Jag sa att jag skulle be ledningen styra upp det så fort som möjligt och använde min låtsaswalkie-talkie för att "lösa det."

Det är något med uniformer som ger omgivningen en känsla av naiv tillit. Människor litar på uniformer. De flesta av oss lyder folk som har på sig uniformer till en grad som jag kallar Stanford Prison Experimet-esque.

Allt medan dagen gick fick Sean och jag bättre självförtroende och blev ett med reflexvästarna. Jag glömde hela tiden bort att jag ens hade på mig den. Att ta oss in på djurparken var mer än vad vi hade förväntat oss men jag är inte den som lägger mig i första taget. Det var dags att se hur långt vi skulle kunna ta den här grejen.

Vi försökte kliva ombord på en sightseeing-buss i stan men chauffören var inte den som tar skit. Det visade sig att den här bussen hade bäst säkerhet i hela stan.

Vi tog en Uber tillbaka och när vi satt där i rusningstrafiken på eftermiddagen kom Sean på att fucking Coldplay skulle ha en konsert den kvällen. Perfekt. När vi kom till arenan bytte vi ut våra gula reflexvästar till oreange för att smälta in med alla andra människor som såg ut att jobba där. Man kan inte säga att vi inte var anpassningsbara.

Annons

Om jag ska vara helt ärlig så var det inte direkt enkelt att ta sig in på arenan. Det tog ett antal olika ingångar och återvändsgränder. Men jag skulle säga att bara var hälften så nervösa som vi borde ha varit. Ni förstår, Sean kände typ någon som jobbade på insidan. Vi kom fram till att om allt skulle gå dåligt så skulle vi droppa hans namn och på det viset förhoppningsvis klara oss. Till vår stora förvåning gick det inte dåligt alls. Vi kom in.

Så fort vi lyckats ta oss in messade Sean sin kompis och bad honom möta oss. Han tyckte såklart att västgrejen var löjlig och pinsam och sa att han skulle försöka fixa pass till oss. Vid det här laget förändrades tesen i vår berättelsen eftersom vi hade kompisar på insidan, men det spelar ingen roll, det var västarna som ledde oss till Coldplay.

Jag var inget stort fan av Coldplay innan jag iklädd en reflexväst såg dem live. Men den dagen kändes som en game changer. Jag lämnade arenan med en känsla av värme i maggropen, vilket jag också tror hade att göra med ruset från olagligheter och plastvästar.

Experimentet lyckades överlag bevisa ett faktum jag alltid misstänkt vara sant: man kan aldrig veta om man inte försöker. Livet kan te sig på sätt man aldrig kan förvänta sig. Tack vare de här reflexvästarna lyckades vi ta oss in på ställen helt gratis, och så fick vi några konstiga bonusar tack vare tur, vilket också var västarnas förtjänst.

Jag antar att om jag skulle ge dig ett litet råd så skulle det vara det här: skaffa dig en reflexväst. Det är allt du behöver veta om livet.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i december 2016.

David Allegretti finns på Instagram och Twitter. Sean Foster finns på Instagram.