Folk berättar om händelser från barndomen som påverkat dem mest
Foto med tillstånd av Brittany Kay
Kultur

Folk berättar om händelser från barndomen som påverkat dem mest

Berättelser som man berättar för sin psykolog.
19.7.17

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada.

Det man är med om som barn kan påverka en enormt mycket som vuxen. Jag vet det här, eftersom min psykolog sa till mig förra veckan att det man är med om som barn kan påverka en enormt mycket som vuxen. Först viftade jag bort påståendet som en intetsägande kliché, men efter att jag kom på att jag betalar över 800 kronor i timmen för att höra vad min psykolog har att säga började jag försöka ta till mig det. Hade min barndom verkligen format mig till den jag är i dag? Är de beslut man fattar som vuxen inget mer än ett resultat av de val vi gör som unga? Skriver jag frågor i introduktionen på den här artikeln för att jag anser att det är en stark öppning eller för att min bild av hur man skriver bra har formats av extremt många timmar under tonåren som tillbringas med att titta på Carrie Bradshaw?

Annons

På senare tid har jag tänkt mer och mer på det här. Kanske är min rädsla för trånga utrymmen ett resultat av att jag fastnade längst ner i ett bollhav när jag var liten. Kanske kommer min rädsla för vatten från båtturen då min pappa fick mig att tro att Hajen spelades in i sjön vi åkte runt i. Kanske har jag problem med att sova över hos en partner eftersom min brorsa brukade leka den roliga leken nu-slår-vi-Graham-i-sömnen. Huruvida de här sakerna verkligen påverkat mig och format mig till den jag är i dag kan ifrågasättas, men i stället för att gräva ner mig allt för djupt i min egen dy bestämde jag mig för att fråga ett gäng andra människor om det största som hände dem under deras barndom och hur det kommit att påverka dem i deras vuxna liv. Svaren var en blandning av djupa insikter, roliga funderingar och mörka hemligheter.

Peter Troyer

Jag växte upp i Sri Lanka. Vi var många utländska barn i vårt område, och vi fick alltid leka fritt var vi ville. Vi hade typ fria tyglar, men vi blev tillsagda av våra föräldrar att hålla oss borta från en en tomt som låg bredvid till vårt hus. När vi frågade varför var anledningarna alltid vaga.

Det gick en del rykten om att det var någon känd eller viktig person som bodde där. Vi fick alla känslan av att han var… farlig på något sätt. En dag var jag hemma sjuk från skolan. Min farfar var på besök, och han hade fått i uppdrag att ta hand om mig. Jag minns att jag hade på mig pyjamas. Vi var i trädgården, och min farfar stod och målade påfåglar. Plötsligt kom det ut en man genom häcken och gick fram till oss. Jag förstod direkt att det var vår mystiska granne.

Annons

Han ville snacka om något med min pappa, som såklart inte var hemma. Min farfar blev helt starstruck av den här mannen. Farfar kunde knappt få ut ett ord. De började snacka. Mannen sa att han gillade min farfars målning. Han sa att han själv tyckte om att måla, men han målade bara av människor. Mannen tittade mot mig och föreslog att de skulle måla av mig.

Jag fick sitta på en pall framför de två männen. Jag var elva år gammal. Mannen sa att kläderna förstörde min skönhet. Han bad mig att ta av mig kläderna. Jag tittade på farfar och gjorde som mannen sa. Snart satt jag där på pallen, naken, och grät. Jag vet inte hur länge det pågick men efter ett tag kom pappa hem. Han fick snabbt en överblick av vad som försiggick, såg mannen från huset bredvid och… blev… galen. Han tappade det helt, höjde rösten och gick fram och skrek på dem. Jag trodde nästan han skulle döda dem.

Efter ett par timmar hade min farfar åkt därifrån, och han och min pappa pratade aldrig någonsin igen. Tydligen hade vissa redan vetat om det, men vår granne var tydligen en känd brittisk science fiction-författare. Han hade blivit utvisad till (dåvarande) Ceylon från Storbritannien efter kriget för att slippa hamna i fängelse för pederasti. Jag tänker fortfarande på den dagen ibland. Min pappa var väldigt lugn av sig och höjde nästan aldrig rösten, men i den stunden när han kom hem och såg mig på pallen blev han en helt annan person. Vår relation har väl överlag varit sådär, men sen dess har jag aldrig tvekat på hans kärlek för mig. Jag vet att han skulle döda för mig. Jag lärde mig hur viktigt det är att skydda sin familj och de som är mer sårbara än en själv.

Kat Letwin

Jag tillbringade några somrar som barn med att lära mig Shakespeare/typ ganska farlig fighting-koreografi på ett dramaläger. Lägret hölls i en övergiven kyrka, och vi fick sitta på mattor för att det inte fanns tillräckligt med stolar. När jag var tio hade de anordnat en talangshow där vi skulle uppträda och göra något som inte var teater, så jag tänkte att jag skulle försöka vara en komiker. En fantastisk komiker. En komiker älskad över hela världen. Jag uppträdde med Jerry Seinfelds snack om folk som delar på notan på restauranger, ord för ord. Jag vet inte om du själv någonsin försökte göra stand-up för en massa andra barn när du var tio, men jag kan lova dig att det inte alls är lika kul som en typ ganska farlig fighting-koreografi.

Ungefär halvvägs igenom mitt uppträdande inser jag att jag inte får några av skratten som Jerry skulle fått. Det här gjorde mig förvirrad, eftersom jag precis sett de här skämten verkligen gå hem* (*fick mina föräldrar att skratta), så hur kunde en jury som bestod av ett gäng tioåringar inte tycka att de här djupa reflektionerna om restaurangetikett var hysteriskt kul? Shit, jag är dum, tänkte jag. Fast nä, Seinfeld med sin kända tv-serie och förmåga att få folk att skratta, det är han som är dum! Sen insåg jag att skämt om restaurangnotor kanske inte är så roliga om de kommer från någon som aldrig betalat en nota i hela sitt liv. Andra barn kanske inte relaterar till det särskilt mycket heller.

Annons

Jag lärde mig två saker den dagen som jag tänker på än i dag. För det första: känn din målgrupp. För det andra: använd material baserat på saker du själv varit med om. De är bra råd för vem som helst – pr-människor, kockar, smeder – men de är extra värt att tänka på om man är komiker.

Nathan Gill*

Min relation till min pappa har alltid varit spänd. Han var alkoholist och ville alltid umgås med mig när han var full. Han skrämde skiten ur mig. Jag minns att vi körde armbrytning; han sa hela tiden att han skulle krossa min arm genom bordet, att det skulle vara lätt, men att han älskade mig för mycket för att göra det. Jag tror han försökte bevisa något genom att säga det, men jag var ju bara ett barn. När jag tittar tillbaka på den tiden jag inte riktigt förstå vad hans poäng var. När min pappa sa att han älskade mig svarade jag alltid att jag älskade honom också, men det var egentligen bara för att jag var rädd för hur han skulle reagera annars. Jag torkade min kind efter han pussade mig som barn, för han var så högljudd och fysisk. Det var alltid väldigt högljutt och fysiskt med honom.

När jag var fyra år gammal hade mina föräldrar mer eller mindre separerat. Min mamma försökte ha kvar honom i våra liv, då hon trodde det var bäst för mig, men efter han varit otrogen flera gånger och misshandlat henne insåg hon till slut att allt skulle vara bättre om han inte fanns med i bilden längre. Det var några kvällar då min pappa fylleringde min mamma och försöka få henne att låta honom komma hem till oss. Telefonbråken var utmattande; efter ett tag slutade min mamma svara när han ringde. Ibland om hon ignorerade hans samtal kunde han komma hem till oss oanmäld. Han knackade på och vi låtsades att vi inte var hemma tills han gick därifrån.

Annons

Kvällen då det hände började mer eller mindre som vanligt. Telefonen som ringer, svara inte, knackningar på dörren, öppna inte, var tyst. Men den här gången var annorlunda. Min pappa slog in vår dörr med en sten han hittade i trädgården. Min mamma gick ut från sovrummet för att se vad som hände. Jag hörde skrik. "Vad fan håller du på med." "Om du ringer polisen skär jag halsen av dig." Jag kikade ut från mitt sovrum och såg min pappa trycka upp min mamma mot väggen i hallen. Han började slå henne i ansiktet. Han slog henne om och om igen. Mammas ansikte var täckt med blod, svett och tårar. Jag ville göra något men jag var så rädd. Jag visste inte hur jag skulle få det att sluta. Till slut försvinner de från hallen in i det kolsvarta vardagsrummet. Jag såg inte vad som hände där, men till slut kom polisen. Jag såg inte min pappa igen på flera år.

Under väldigt lång tid efteråt hade jag så mycket skuldkänslor för att jag inte försökte stoppa det från att hända. Tio år senare fick jag diagnosen PTSD, bland annat. Än i dag är jag väldigt nervös av mig, vilket gör att livet kan vara svårt. Jag kan inte riktigt sporta, så fort en boll eller person kommer nära mig stelnar jag till och försöker skydda mitt ansikte. Jag börjar ofta blinka och grimasera ofrivilligt, och om något börjar röra sig i mitt synfält vänder jag mig instinktivt bort. Saker som påminner mig om honom gör mig ängslig: öl, cigaretter, glödlampor i ett mörkt rum. Jag lovade mig själv som barn att jag aldrig skulle dricka eller röka någonsin i mitt liv. Jag har ett vad med en av mina bästa kompisar om att jag aldrig kommer ha druckit en droppe alkohol när jag fyller 28.

Annons

Min relation med mina föräldrar håller fortfarande på att repareras. Min mamma får mig att känna överlevnadsskuld, och jag blir ofta spänd och irriterad när jag känner att jag gör henne besviken (vilket är ganska ofta; jag är blivande konstnär). Jag pratar väldigt sällan med min pappa. Jag har kommit att se honom mer som en människa och mindre som ett monster genom åren, men det är fortfarande inte bra mellan oss. Jag kan inte prata om elefanten i rummet.

Augusto Bitter

Jag tillbringade större delen av min barndom i Venezuela. Min familj hade ett hus i ett grindsamhälle, vi hade skoluniformer, vi gick i kyrkan på söndagar och vi hade en barnflicka. Vi hade det ganska bra. Sen kom president Hugo Chavez. Väldigt kortfattat: han gjorde drastiska förändringar för Venezuelas ekonomi och politiska system. Endast de som var lojala till honom fick jobba statligt eller inom politik. Chavez sparkade och svartlistade 20 000 människor i det statliga oljebolaget via live-tv och tidningar. Mina föräldrar var på de här listorna. Min mamma hittade ett jobb igen till slut i en stad som låg tio timmar bort med bil. Ett år såg vi henne bara vissa helger. Ett av mina starkaste minnen är när hon lämnade mitt födelsedagskalas när jag fyllde tio, precis efter jag blåst ut ljusen på tårtan. Hon gjorde vad hon var tvungen att göra; jag kan inte föreställa mig hur hon minns det här ögonblicket.

Samma år jag fyllde tio lämnade vi Venezuela. Vi hade väldigt tur. Kanadensiska företag letade efter utbildade civilingenjörer, mina föräldrar sökte tjänsterna utan att tro att det skulle leda till något, men båda fick jobb. Efter det hände allting väldigt snabbt. Jag visste att vi var tvungna att ta oss ur landet. Jag förstod att vårt hem av någon orättvis anledning inte gick att bo kvar i längre. Men jag hade ingen aning om vad det var som faktiskt hände mer än så. Jag minns att vi skänkte bort många av våra ägodelar. Jag minns att det blev bråk om vad vi skulle ta med oss och om vad vi skulle lämna kvar. Mitt starkaste minne är min mammas reaktion. Vi bodde i ett vackert, gult gammalt hus som var min mammas drömhem. Jag såg henne, ensam, viskandes en bön, innan hon tog farväl av huset vid ytterdörren, med tårar som rann ner för hennes kinder. Jag tror att hon var sist ut ur huset. Sen tog vi allt vårt pick och pack och åkte iväg till ett spännande land som kallades för "Alberta".

Familjen Bitter

Mitt nya hem var annorlunda på nästan alla sätt och vis. Vi åkte från 40 grader till minus 40, från ett tropiskt klimat till att behöva vada i snö. Vi kom från en av de största och farligaste städerna i världen (Caracas) till en liten, lugn och dyr ort i Kanada. Det var väldigt mycket att ta in. Allting var så lugnt och stilla, och att vänja sig vid tystnaden och tryggheten var en process som tog väldigt lång tid.

Det är inte en enda aspekt av mitt liv som inte påverkades av den flytten för mer än tio år sen. Jag kommer alltid ha en speciell relation till både Kanada och Venezuela. Jag älskar mitt hemland, men jag älskar Kanada också. Det är komplicerat. På grund av min unga ålder var jag skyddad från en del av de jobbigare grejerna som kom med flytten. Den konstanta stressen mina föräldrar levde med. Hoten om våld. Det här har lett till vågor av överlevnadsskuld och att jag i dag inte känner mig tillräckligt venezuelansk. Det finns även en slags kulturell klyfta mellan mig och mina föräldrar. Till exempel: min uppfattning om sexualitet formades av nordamerikansk media och hur man pratade här, och att vara hbtq+ i Nordamerika är väldigt annorlunda från hur det är att vara queer i mitt hemland. Så är det helt enkelt. Det är därför helt rimligt att min queerhet kan vara lite svår att förstå ibland för mina underbara föräldrar. Samma med att jobba med estetiska ämnen. Jag skulle inte vara en konstnär om jag hade varit kvar i Venezuela. Även om det finns några fantastiska konstnärer där har det blivit en ännu svårare karriär att försöka ha där, i ljuset av krisen. Som Arístides Vargas, en argentinsk dramatiker, hade att säga om sin egen politiska exil: mitt livs största ironi är att så innerligt tro att ett så perverst och våldsamt land är världens bästa plats. Men det är det. Det är verkligen det.

Brittany Kay

Jag började skådespela när jag var nio år. Det fanns en agent som organiserade ett teaterprogram som jag var med i. Hon sa hela tiden till mina föräldrar att hon tyckte jag skulle gå på auditions och ta med mig på uppdrag. Mina föräldrar var väldigt tveksamma till det i början, men jag lyckades övertyga dem till slut. Sen började det gå ganska bra. Det var mycket som hände på samma gång för ett barn. Det var en film som hette Haven med Natasha Richardson. Den handlade om Förintelsen och en grupp överlevare i en båt. Jag hade en helt egen scen: alla sjöng "You are my Sunshine" och sen dog min karaktär. Jag fortsatte få några enstaka mindre roller, och på det viset fortsatte det i några år tills det var dags för en audition för Lejonkungen.

Min agent ordnade såg jag fick komma på audition, och det var säkert 200 andra där, massa barn med sina föräldrar som alla stod på led i en stor aula. Jag var en av de första som fick komma tillbaka på en andra audition. Sen fick jag komma tillbaka igen. Och igen. Det kändes spännande, men mina föräldrar hjälpte mig att inte låta det stiga över mitt huvud. De påminde mig om att det bara var en rolig hobby och att jag skulle vara tacksam för att jag fått möjligheten att lära mig hur man är professionell, hur man är runt vuxna, hur man är artig och trevlig. Men efter varje audition undrade jag spänt hur det skulle gå.

Brittany Kay

När jag fick reda på att jag fick rollen gick jag i sexan. Jag höll på att tjafsa med en klasskompis när någon knackade mig på axeln. Jag vände mig och, och där stod mina föräldrar med en blombukett. Jag hade fått rollen. Hela klassen applåderade. Det kändes så kul och spännande. Vi visste inte att alla mitt och mina föräldrars liv var på väg att förändras.

Efter det var jag på teatern nästan varje kväll. På onsdagar var det föreställningar på eftermiddagarna, så jag gick bara halvdag i skolan då. Jag hade väldigt bra betyg och försökte leva på som vanligt, men hela min familjs liv kretsade kring Lejonkungen. Någon var konstant tvungen att ta hand om mig på teatern eller skjutsa mig och så vidare. Det fanns inte mycket tid för annat. Alla i skolan kallade mig Nala hela tiden och jag blev mobbad. Lejonkungen kändes som något negativt för alla som inte var en del av det. Jag hade fått det jag ville, men det kändes också som att under en väldigt viktig tid av mitt liv fick jag inte riktigt bara vara ett barn. Jag vet inte. Samtidigt stod jag framför 3000 människor varje kväll och uppträdde. Jag hade en fantastisk andra familj på teatern. Jag kände mig modig på scenen, att jag så ung kunde göra någonting som var så många människors dröm.

Annons

Man skämtar i min familj om att jag "peakade" när jag var elva och att allt bara gått utför sen dess. Det är lite kul, men kanske inte kul när jag tänker efter. Nu vill jag fortsätta jobba som skådespelare. Jag är glad om jag får roller och får jobba med det jag älskar, men det är konstigt att veta jag fick vara med om en så stor grej när jag var så ung som jag var. Jag tror att en av anledningarna till varför jag hela tiden kommer tillbaka till skådespeleriet är på grund av den känslan jag fick som barn. Det är så underbart att stå framför så många människor och göra sin grej utan att hålla tillbaka något. Jag kommer alltid vilja komma tillbaka till den känslan.

*Namn har ändrats.

Följ Graham Isador på Twitter.

Mer på VICE:

En storebrors skuld

Min mormor förgiftade oss

Unga berättar vad i livet de ångrar mest