Det har gått 16 år sedan Winona Ryder vandrade in på en Saks Fifth Avenue-butik i Beverly Hills och stal grejer för mer än 50 000 kronor och blev påkommen. Det var, som rätten senare fick reda på, inte första gången hennes fingrar blev riktigt långa. Åklagarna menade att Winona hade haft ett tvångsmässigt kriminellt beteende under en lång tid – trots att hon på den här tiden var en American sweetheart och tjänade flera miljoner dollar om året.
Det är en alldeles för vanlig historia: de priviligierade som mår dåligt och utvecklar skämmiga tendenser. Om du läser det här och lever i västvärlden är du antagligen en del av den privilegierade befolkningen (lite grann i alla fall). Vi har alla våra laster. Vi alla har våra problem. Och vi är duktiga på att döma andra.
Enligt Nationalencyklopedin kommer termen kleptomani från grekiskans kleptō – vilket betyder "stjäla" – och mania – som betyder "raseri". Det är ofta ett ord associerat med människor som stjäl trots att de inte behöver. Själva ordet har blivit måltavla för en mängd olika övertygelser och åsikter: Är det en sjukdom? Handlar det om att vara en syndabock? Är det ett ord som används av människor som inte har någon aning om vad det betyder?
Oavsett hur, när eller vem som använder ordet "kleptoman" finns det mängder av människor som åker fast och/eller träder fram med tvångsmässiga, adrenalinsökande beteenden som man får utlopp av när man stjäl utan anledning.
Enligt Brottsförebyggande rådet skedde 48 800 butiksstölder och 500 000 stölder totalt i Sverige 2016. Handels uppger att 85 procent av de som jobbar i butik har blivit utsatta för stöld eller snatteri de senaste halvåret. Men då snackar vi bara om de som åkt fast. Jag hörde av mig till en som fortfarande är på fri fot.
VICE: Hur kommer det sig att du känner ett behov av att stjäla?
Brandon*: Ingen aning, det började när jag var liten. Det tidigaste jag kommer ihåg är från lågstadiet. Jag stal ett Pokémonkort på Charizard från en i min klass. Sen la jag tillbaka det i hans väska i hemlighet för jag mådde riktigt uselt.
Hur ofta känner du att du måste få utlopp för dina tvångstankar?
Det beror på situationen. När jag var tonåring agerade jag på mina impulser 90 till 100 procent av gångerna, men nu för tiden har jag lärt mig att kontrollera det ganska bra. Under dåliga perioder gjorde jag det nästan varje dag eftersom jag behövde få min "fix", även när det handlade om att stjäla något jag absolut inte behövde. Nuförtiden är det sällan som jag känner att jag behöver göra det.
Du har ett bra jobb och familj, varför tror du att du växte upp och kände ett behov av att stjäla?
Jag önskar jag kunde svara på den frågan. Jag tror att det är så här enkelt: det började lite grann och ökade i takt med att jag växte. Det hjälpte inte direkt att jag alltid kom undan med det.
Du identifierar dig som en kleptoman bakom stängda dörrar, tror du att du har en sjukdom eller tror du att du är kriminell?
Jag tror att det är blandning av båda. Det har hänt att det funnits en möjlighet att göra det, och så har jag plötsligt begått ett brott även fast jag inte velat det. Det får mig att tro att jag är en kleptoman. Andra gånger har jag lagt ner dagar och till och med veckor på att planera hur jag ska gå till väga, och på grund av det skulle jag säga att jag är kriminell. Men jag vill tillägga att jag har ett samvete och jag försöker alltid hålla mig borta från att stjäla från vanliga människor. Det handlar mest om stora företag som inte påverkas av det så mycket.
Vad är den största risken du tagit?
Vid ett tillfälle skulle jag och några killar göra en grej och vi behövde ganska tung utrustning, så vi stal en grävmaskin. Inte en sån liten som folk har i sina trädgårdar, den här var lätt värd 1,5 miljon kronor eller mer. Det blev ganska stressigt eftersom kontrollpanelen var silvertejpad, det fanns inte ens några nycklar.
Det gick ganska snabbt för oss att lista ut hur vi skulle få igång den, men vi tänkte inte alls på hur vi sen skulle stänga av den. Det tog minst en timme för oss innan vi lyckades stänga av motorn. Vi körde upp den för en massa kullar, slog på motorn med en brandsläckare, innan en av oss började dra och trycka på allt han hittade i styrhytten. Att dra tillbaka gaspedalen funkade.
Jag tyckte att det var en stor risk på grund av var vi var och vem vi misstänkte ägde maskinen. Om ägaren skulle dyka upp skulle han säkerligen hanterat situationen själv. Om han hade ringt polisen skulle vi säkert hamnat i fängelse.
Är kicken av att vara en tjuv värd risken att hamna i fängelse?
Inte alls. Det finns massor av andra sätt för att få upp pulsen än att stjäla, men det här är något jag är bra på och ju mer jag gjorde det desto bättre blev jag på det, tyvärr.
Vet dina kompisar om att du stjäl så ofta som du gör?
Självklart. När jag växte upp brukade jag oftast göra det för kicken, så mycket av det jag stal gav jag bort. Det var sällan som jag stal något för att behålla det eller sälja vidare för att tjäna något på det. Jag gillade utmaningen och kicken jag fick från att ha lyckats. Ibland fick jag så långt att jag tog beställningar och stal saker som mina kompisar behövde men inte hade råd med precis då.
När var senast du stal något och vad tog du?
Jag snattade. Det var en t-shirt på rea för 150 spänn och jag stal den ändå. Det är oklart om det var kleptomanen eller brottslingen inom mig, men jag hade typ tio andra plagg hängandes över min jacka och när jag kom till kassan och la ner allt hade jag en t-shirt innanför jackan, så jag bara gjorde det och handlade för 2000 spänn i stället för 2150.
Kommer du någonsin sluta?
Man kan ju alltid hoppas. Jag skulle vilja att det var en gåva istället för en förbannelse. Det finns ju hackare där ute, som Motherboard skrivit om, som kontaktar stora företag och varnar dem för hur enkelt det är att knäcka deras säkerhet online. Jag skulle vilja göra det, men för att hjälpa företag att stoppa folk som mig själv. För i de flesta fall är det som att ta godis från ett barn.
Vilken är den farligaste situationen du hamnat i på grund av din kleptomani?
Jag har försökt hålla mig borta från allt för farliga grejer. Men jag gjorde falska pengar ett tag. Det var när jag var minderårig så det var inte allt för skumt.
Jag satte också upp ett system när jag jobbade på ett ställe som hanterade stora företag som Coca-Cola och Pepsi. De köpte produkter för tiotusentals kronor regelbundet och deras anställda brukade ibland slänga in lite grejer som de ville ha som jobbet betalade för. Så jag bestämde mig för att göra likadant. Jag tog för mycket i betalt eller ökade beställningarna på konton som var så pass stora att det var svårt att märka det, så på slutet av dagen matchade försäljningen med antalet produkter som hade sålts. Ibland gick jag hem med tusentals kronor.
Det är inte direkt farligt, men det höll på alldeles för länge, och hade vi blivit avlyssnade skulle det inte slutat bra för varken mig själv eller företagets rykte.
Tror du att kleptomaner har större tendens att att vara känslig för andra psykologiska tillstånd, som typ mytomani eller sociopati?
Du får fråga en psykolog om de sakerna har något att göra med varandra. Allt jag kan säga är att för att göra vad jag gjort måste du ljuga och lura människor och det suger. Jag ser inte mig själv som en mytoman och jag tror inte att jag är en sociopat, med tanke på att jag har ett samvete och det faktum att jag bryr mig om människor och deras känslor. Alla ser saker olika, vissa dagar känner jag mig som Robin Hood och andra dagar känner jag för att vara en anarkist som är en arrogant och självisk tjuv.
Om jag ska svara på frågan: jag köper inte att det skulle göra mig känsligare för andra psykiska diagnoser, jag tror bara att det handlar om att jag ibland inte bryr mig ett piss.
Hillary Windsor finns på Twitter.