YAKUZA

Jag hängde med Japans omtalade yakuza

Vi snackade om tatueringar, deras relation till myndigheter och avhuggna fingrar.
Alla foton av skribenten

Allt började med ett besök hos den legendariska tatueraren Horiyoshi III. Han är en av världens främsta tatuerare som sysslar med tebori. Han är också en favorit bland yakuzan. När jag frågade honom varför så många från gruppen besöker hans studio svarade han utan att tveka: "De dricker på de bästa barerna, umgås med de bästa kvinnorna och har de bästa tatueringarna."

När ett par unga medlemmar från yakuzan kom in genom dörren blev ingen direkt förvånad.

Annons

Vi började snacka. De frågade om jag hade hört talas om det traditionella kortspelet [oicho-kabu](https://en.wikipedia.org/wiki/Oicho-Kabu och om jag gamblade.) och om jag spelade. Jag svarade att jag hade slutat spela piano för länge sen, och refererade till de populära spelautomaterna pachinko. De skrattade. Det var oklart om de hånade mig eller om de faktiskt gillade referensen. De erbjöd sig att lära mig oicho-kabu och började dela ut kort på ett bord fullt med ciggpaket och tändare.

När vi spelade snackade vi om yakuzan och hur skev allmänhetens bild av dem är. I Japan blir de ofta utpekade som en grupp som sysslar med internationell organiserad brottslighet. Som Japans version av maffian, skulle man kunna säga. Jag hade hört berättelser om unga yakuzamedlemmar, klädda i kostym och blonderat hår, som skickas till nattklubbar för att slå ner folk och åker till hostess-barer för att tvinga utlänningar betala orimligt dyra notor. Deras strikta regler är också näst intill legendariska, utformade för att skydda deras rykte och ära. Det hela påminde mig lite om kulturen inom motorcykelgäng i Australien, där jag bor, där allt handlar om respekt.



Efter att ha rökt en hel del cigg berättade jag för dem om min motorcykelklubb hemma i Australien, om hur klubbarna där blivit utpekade som kriminella organisationer, vilket lett till att bikers inte längre får äga tatueringstudios, trots att det varit en så stor del av kulturen sen den tog form på 70-talet.

Annons

Yakuzamedlemmarna berättade i sin tur om förföljelserna från myndigheter, som förbjudit dem att få byggnadskontrakt och gjort det omöjligt för dem att fortsätta med saker de sysslat med i århundraden. Jag frågade om de skulle vara öppna för en intervju för att diskutera det här och yakuzans roll i nutida Japan. Plötsligt blev alla återigen formella och lågmälda, viskade, och informerade mig om att någon skulle ringa mig och meddela tid och plats.

Unga yakuzamedlemmar hos Horiyoshi.

Dagen därpå, på väg ut från en tunnelbanestation i Tokyo, körde en svart skåpbil upp och stannade framför mig. Bildörren öppnades och en man iklädd vit skjorta och en diamantprydd Rolex runt handleden vinkade mig till sig. Hans namn var Mr S, och han behövde ta ett snack med mig innan hans chef kunde godkänna vårt möte. Han stirrade på mig uttryckslöst och smekte sitt pipskägg med en avhuggen tumme. "Kaffe?" frågade han.

Jag bugade och tackade nervöst ja, fullt medveten om att koffein var det sista jag behövde i det här läget.

Yakuzan är så mycket mer än avhuggna fingrar, filmer med Beat Takeshi och våld. Deras historia sträcker sig över hundra år tillbaka i tiden till Meijiperioden, när kriminella delades in i två kategorier, antingen tekiya, de som langade stulna varor, eller bakuto, de som sysslade med illegala casinon. Nuförtiden föredrar yakuzan dock att se sig själva som andliga ättlingar till 1700-talets rōnin, de herrelösa samurajerna.

Annons

I dag är yakuzan en tabu man helst inte pratar om i Japan. Många ser på organisationen som en skymf till landets stolta historia. När jag tog upp organisationen i ett samtal med japaner pratade folk antingen med bittert förakt eller så bytte de snabbt ämne. Som en bartender uttryckte det: "Japan har andra, mycket bättre saker att erbjuda."

Enligt the Economist har brottsligheten i Japan minskat kraftigt de senaste 13 åren. Det sker 0,3 mord per 100 000 invånare, vilket är ett att världens lägsta siffror. I ett allt säkrare Japan menar en del att yakuzan antingen håller på att bli passé, besegrade av nya hårdare lagar, eller att de helt enkelt håller på att dö ut på grund av brist på nya medlemmar.

Intervju med Mr S på yakuzans högkvarter.

Inne i skåpbilen bröt till slut Mr S tystnaden när han lågmält berättade för mig att han tyckte jag såg "väldigt söt" ut.

Vi körde iväg, utan att jag visste var vi skulle, och till slut kom vi fram till ett företagshus som uppenbarligen var deras högkvarter. Fyra tatuerade män stod framför ingången, och så fort de såg oss köra upp sträckte de på sig och bugade.

Det första jag lade märkte till var hur gamla de var – alla var i slutet av 20-årsåldern eller äldre. Jag tittade på medan en av dem drog upp blixtlåset på sin tracksuit och såg att två av hans fingrar var avhuggna vid andra knogen. Han såg mig titta, drog ett skämt på japanska och lyfte upp sin hand. Översättaren berättade för mig att han sa att han fick sina fingrar att flyga iväg. "Yubitsume!" skrek en annan och refererade till ritualen där man hugger av ett finger för att sona för ett fel eller misstag man begått.

Annons

Yakuzan är den enda kriminella organisation som ser på självstympning som både ett straff och ett bevis på mod. Om en medlem gör något som bringar skam eller orsakar problem för organisationen förväntas man genast hugga av sitt eget finger för att visa sin ånger. Fingret skärs av med hjälp av en dolk eller ett litet samurajsvärd, en tradition som reflekterar hur samurajen förlitade sig på att kunna greppa sitt svärd – varje misstag och avskuret finger gör att soldaten tvingas förlita sig mindre på greppet och mer på gruppen han tillhör.

Med tanke på organisationens brutala rykte frågade jag Mr S vad det var som från första början drog honom till yakuzan. "Jag tror att det vanligtvis är av två olika orsaker man går med i gruppen," svarade han via sin tolk. "Antingen har man haft det jobbigt under uppväxten och blev vild som ung och ville gå med i yakuzan för att få streetcred. Annars är det unga män som går med tack vare en bekant för att tjäna pengar på det – någon som letar efter jobb. Som jag."

En yakuzamedlem visar sin tatuering av en koifisk.

Två män öppnade dörren åt oss in till kontoret. Uppenbarligen visste de att vi skulle komma. Mr S berättade att vi fick ta så många bilder vi ville, så länge de inte visade några av medlemmarnas ansikten.

Väl inne i byggnaden frågade jag honom varför han tror att det är viktigt att organisationen upprätthåller en bild av att vara hårda. "Yakuzan ser till att alla håller sig i schack. Om ungarna inte har något att vara rädda för skulle de kunna göra vad som helst, och ingen skulle kunna göra något för att stoppa dem," sa han. "Men när yakuzan kommer och drar ut dem från klubbarna och slår ner dem, då kan man få stopp på kaoset."

Annons

Vi vandrade in i ett konferensrum där flera män satt vid ett bord och pratade över en kopp te. Jag lade märke till några ansikten jag kände igen från kvällen innan när jag var på Horiyoshis tatueringsstudio. De ställde sig upp och log. Två av dem frågade mig om min mejladress, eftersom de ville se bilderna jag hade tagit av deras tatueringar.

Tatueringarna och de avhuggna fingrarna representerar lojaliteten till deras boss.

Tidigare i år introducerades en kontroversiell anti-terrorlag i Japan som gör det möjligt för en hel grupp att bli åtalad om en enstaka medlem planerar att begå ett brott. Den är kontroversiell eftersom den likställer "brott" som exempelvis att piratkopiera musik och plocka svamp på naturskyddsområden mark med terrorhandlingar.

Mr S är inte heller nöjd med lagen. "Det står att vi alla är jämlika enligt konstitutionen, men de är inte rättvisa mot oss alls. Vi får inte ens spela golf," sa han. "De som styr och ställer försöker bara göra det bra för sig själva. Om politiker gör något dumt lyckas de alltid komma undan med det. Även om de vore mycket värre än yakuzan."

Jag kunde förstå hur de kände. Att regeringen försöker begränsa dem, tysta dem. Men Mr S menade att de japanska myndigheternas hårda tag med yakuzan kanske inte bara hade att göra med att de vill bekämpa brottslighet.

En yakuzamedlem väntar på Horiyoshi.

"Det kan ha lika mycket att göra med press från amerikanska storföretag som den japanska regeringen," sa han. "Det finns en viss konflikt mellan organisationer som samarbetar med regeringen och byggindustrier, som historiskt sett haft yakuzaledare i spetsen. Politikerna försöker ta över våra industrier, som pachinkohallarna – en industri som drar in otroligt mycket pengar."

Annons

"Företagen och regeringen samarbetar. Jag menar inte att de inte borde finnas, men varför är det bara yakuzan som blir kontrollerad, övervakad och reglerad? Varför blir vi satta i bojor?"

Jag föreslog att det kanske kunde ha något att göra med deras våldsamma historia, vilket han höll med om. "Såklart, vi gör också dåliga saker. Men det finns en nödvändig ondska i vårt samhälle som vi inte kan vända ryggen till. Vi har till exempel kontrakt med barer och klubbar och tar hand om dem när de får problem. Tänk dig att du äger en bar och det utbryter ett slagsmål, varpå du ringer polisen, men när de väl kommit dit och tagit namn, bevis, uttalanden – då är kvällen helt förstörd, festen är över och du förlorar pengar."

Rummet ovanför kontoret som används för ceremonier.

"Men om de i stället ringde oss kan vi bara fokusera på snubben som startade bråket, så kan resten fortsätta ha kul resten av kvällen. Vi kan dra ut honom på gatan och varna honom att han ska hålla sig borta från baren om han forsätter hålla på. Så det är mycket snabbare och lättare att släcka bränder när det är vi som tar hand om såna här problem."

Mr S försäkrade mig om att yakuzans huvudsakligen jobbar för att skydda människor. "Vi försöker bry oss om människorna här, oavsett om de är med i vår grupp eller inte. Om vi får reda på att några yngre börjar missbruka droger har vi ett ansvar och måste hjälpa dem komma ur det. Man måste ta hand om den yngre generationen och visa dem vad som är rätt och fel."

Annons

Han nämnde tsunamikatastrofen som inträffade 2011 i landet som ett exempel. Det rapporterades att yakuzan agerade snabbare och skickade hjälp innan myndigheterna – något som de än i dag är väldigt stolta över.

Ett piece gjort av Horiyoshi.

"Precis när jordbävningen hänt körde vi upp med tio skåpbilar fulla med förnödenheter till människorna i Fukushima. Motorvägarna var helt panikartade och bensinstationerna var extremt överbelastade. Men vi märkte våra bilar tydligt med 'förnödenheter', berättade Mr S. "På bensinstationerna stod det att varje bil fick tanka max 20 liter, men vi sa till dem att 'Vi struntar i ert skitsnack! Det här är en nödsituation, folk behöver vår hjälp.' Så vi körde bara förbi kön och tankade så mycket vi behövde. Vi utnyttjade det faktum att vi var yakuza."

Jag frågade Mr S om hur de ser på yngre blivande medlemmar. "Det är inte så många unga som vill gå med," erkände han. "Om jag ska vara ärligt är det rätt besvärligt att komma med i yakuzan. Vi är väldigt strikta, och myndigheterna är hårda mot oss. Vi får inte öppna egna bankkonton, vi kan inte köpa lägenheter, vi kan inte köpa bilar eller ens spela golf. Alla unga rebeller föredrar att ansluta sig till ungdomsgäng än att bli del av yakuzan."

Mr S

Mot slutet av dagen tog Mr S med mig till sin favoritrestaurang som serverade sobanudlar. Ägaren kom snabbt över och bjöd oss på sake, vilket vi fortsatte dricka tillsammans med olika japanska delikatesser runda efter runda. Jag har haft en hel del utekvällar med högt uppsatta i kriminella kretsar. Men när jag käkade middag med Mr S kändes det inte som han var ute efter att försöka uppvisa sin status och makt. Det var helt enkelt en inbjudan från hans sida att låta mig få en inblick i deras kultur, deras värld.

Jag försökte diskret betala notan, eftersom Mr S hade överöst mig med kaffe, mat och cigg hela dagen. Restaurangägaren stoppade mig genast och ropade på Mr S. Han höjde sin hand med sina avhuggna fingrar och sa, "Jag skulle hellre skära av ett till finger än att låta en gäst till yakuzan betala."

Mahmood Fazal finns på Instagram.