Hur två strandsatta tyskar överlevde tio dagar i Kanadas vildmark
Alla foton med tillstånd av Wolf Wagner (vänster) och Johannes Hönstch (höger)
överlevnad

Hur två strandsatta tyskar överlevde tio dagar i Kanadas vildmark

Efter att deras kanot förstördes 115 kilometer från närmaste samhälle var de tvungna att vandra i tio dagar i skogen för att överleva.
Mack Lamoureux
Toronto, CA
4.9.17

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada

Wolf Wagner och Johannes Hönstch stod mitt i den forsande Hayesfloden i nästan en kvart och försökte komma på ett sätt att ta sig därifrån.

De hade precis paddlat sig igenom den mest intensiva delen av floden under deras resa i norra Manitoba (provins i Kanada) då kanoten plötsligt fastnade i underliggande stenar. Det här tillät dem att pusta ut en stund efter en väldigt ansträngande färd, men snart insåg de båda att de bara kunde röra sig några decimeter i varje riktning. Överallt runt omkring dem fortsatte vattnet att forsa förbi dem våldsamt.

Annons

För att ta sig vidare var de tvungna att fortsätta åka ner i forsen.

"Vi visste inte vart vi skulle och bestämde oss för att hoppa ner i kanoten igen och få bort båten från stenarna," berättade Wagner för VICE. "Vi åkte från sten till sten och kraschade den överallt, och några minuter senare hade vi tagit oss förbi den."

"Vi fick välja mellan att krossa kanoten eller våra ben, så vi valde att krascha kanoten."

De kom levande ut ur forsen, men nu var de fast i princip mitt ute i ingenstans – 575 kilometer från Winnipeg, provinsens största stad – och deras transportmedel hade precis gått sönder helt och hållet. Wagner och Hönstch hade tagit sig till Kanada ända från Dresden i Tyskland för lite äventyr, men det här var inte med i deras planer överhuvudtaget.

Kanoten efter den blivit besegrad av forsen.

Duon påbörjade sin resa till Kanada i mitten av juli. De ville paddla sig upp genom Hayesfloden och avsluta sin resa i Hudson Bay, vilket skulle ta ungefär tre veckor.

Så de kirrade en kanot (deras val av kanot har i efterhand kritiserats av mer erfarna, men gjort är gjort) och gav sig av. På resans elfte dag hade de kommit till forsen som skulle komma att ta kol på deras nyligen införskaffade kanot. De var i ett särskilt ödsligt område, i ett område i landet som i sig redan är väldigt ödsligt, och den närmaste staden var Gillam som låg ungefär 115 kilometer bort.

"Vi tänkte, 'Okej, det kanske inte är så illa som det ser ut att vara just nu,' så vi åt lite mat, satte upp vårt tält, torkade våra grejer och tog oss en titt morgonen därpå," berättade Wagner. Men dagen efter såg det precis lika illa ut som tidigare.

Annons

"Vårt enda sätt för att komma ur situationen var att vandra norrut."

Så de började vandra. Det skulle ta tio långa dagar innan de skulle komma ut ur vildmarken.

Grabbarna framför forsen som satte stopp för deras kanotpaddling.

Som tur var hade deras GPS och navigationsutrustning överlevt kraschen, så de visste i vilken riktning de skulle gå. De lämnade kvar en hel del saker för att packningen inte skulle väga alltför mycket och gav sig av. De lämnade även en lapp där de skrev: "Vi hade sönder vår kanot och tänker vandra till Gillam." En jägare hittade senare lappen och antog att de hade dött.

Det var rimligt av jägaren att anta att Wagner och Hönstch blivit bemästrade av vildmarken. De hade inte med sig grundläggande överlevnadsutrustning som till exempel sändare och satelitradio, vilket skulle hjälpt dem enormt mycket. Dessutom visste ingen av dem riktigt vad de hade att vänta sig i skogen. Wagner erkänner att de till en början trodde att det bara skulle ta dem ett par dagar att komma fram, tills de fick en bättre bild av terrängen.

"De första dagarna var riktigt tuffa. Vi trodde vi skulle klara det hur lätt som helst, det är ju bara 110 eller 120 kilometer," sa Wagner. "Vi trodde det skulle ta kanske fyra eller fem dagar."

"Vi visste inte att det var så mycket träsk i bushen och att det var så blött, och så många sjöar och floder, vilket gjorde att det tog massa tid och massa energi."

Johannes Hönstch simmar över en flod.

Terrängen var en blandning av vanlig bush, till träsk, till floder och sjöar – alla fulla med insekter. Wagner berättade att de var tvungna att korsa två till tre floder och sjöar om dagen. När de behövde simma längre sträckor byggde de flottar av grenar de hittade. De lastade flottarna med sin packning och sina skor och puttade dem framför sig medan de simmade. Efter en av dessa längre simturer halkade Wagner och ramlade på höften då han försökte ta sig upp ur en sjö.

"Jag fick väldigt ont och trodde att jag kanske hade brutit något, men allting var okej," sa Wagner. "Annars hade det varit riktigt illa."

Annons

Det värsta med deras vandring, vilket Wagner och Hönstch nämnt i varenda intervju de gjort om händelsen, var deras skor – deras kalla, blöta skor. På grund av sankmarkerna i norra Manitoba och alla floder och sjöar de fick simma över var deras skor aldrig torra.

"Det största problemet för oss var att ta på oss våra blöta skor varje morgon. Vissa dagar var det is på våra skor, och våra fötter var alltid blöta," sa Wagner. "De gjorde ont från vandringen och kylan."

Men trots blåmärken och skrap- och rivsår och konstant blöta skor gick de vidare. Dag efter dag, från sex på morgonen till åtta på kvällen gick de, och när det var dags att sova var de tvungna att dela ett litet tält.

Hönstch och Wagner säger natti natti.

De hade lyckats rädda större delen av deras matförråd och campingutrustning från kanoten, men de bestämde sig för att ransonera maten eftersom det tog så lång tid att ta sig fram. Deras rutin var alltid densamma: vakna klockan sex och äta två mackor, packa ihop och börja gå. Vid lunch var det två mackor till, och till middag en burk med varm soppa.

För att avsluta dagen och hålla modet uppe brukade de lyssna på podcasts – det var en särskild med en tysk komiker som heter Jan Böhmermann som de tyckte om. Enligt Wagner pratade de inte så mycket under själva vandringen, men de väl gjorde det peppade de varandra.

"När vi pratade snackade vi alltid om hur vi skulle lyckas, eller varför vi skulle klara det, och vi pratade aldrig om att vi inte skulle klara det," sa Wagner.

Annons

"Men ja, vi trodde båda två vissa gånger att vi inte skulle klara oss, men det pratade vi aldrig om med varandra."

Hungern var konstant närvarande under vandringen, berättade Wagner, och de brukade prata om vad de skulle äta när de äntligen kommit ut ur skogen.

"Vi tänkte alltid på två saker medan vi gick," sa Wagner. "Den första saken var [att äta] en pizza i Thompson eller Gillam eller någon annanstans. Vi var alltid hungriga – jag gick ner tio kilo under vandringen. Den andra saken var att vi var tvungna att komma hem till våra flickvänner."

Wagner förbereder en måltid under vandringen.

Till slut, efter att ha vandrat, ramlat, simmat och knappt ätit i tio dagar visade GPS:en för killarna att de snart var framme. Efter ett par kilometer till kom de fram till en väg. De kunde höra den innan de såg den, berättade Wagner, och att höra ljudet av bilar hade känts som en otrolig lättnad.

"Vi var så glada att få se [vägen]," sa Wagner. "Sen försökte vi lifta till GIllam, men de första fyra eller fem bilarna ignorerade oss."

"Jag fattar varför, vi var två killar som såg helt galna ut mitt ute i ingenstans."

I slutändan blev de upplockade av en man vid namn Aaron Schell, som först inte kunde tro på vad de varit med om. Schell tog de utmärglade killarna till närmsta hotell där de kunde tvätta sig för första gången på länge, slappna av och dricka några öl.

Nu har de kommit hem till Dresden och återförenats med sina flickvänner, men Wagner säger att de båda är fullt medvetna om vilken tur de hade som klarade sig utan att någon blev allvarligt skadad. Ändå menar Wagner att upplevelsen inte skrämt bort honom från Manitoba och att han kanske kommer tillbaka med sin flickvän för att besöka byn Churchill. "Men jag kommer ta tåget då," skrattade han.

Kort efter att Wagner och Hönstch kommit ur skogen kom de ihåg vad de gått runt och dagdrömt om: pizza. De hade under vandringen sett på GPS:en att det skulle finnas en Pizza Hut när de väl kom fram – så de gick raka vägen dit och köpte den allra största pizzan som fanns att beställa.

Mack Lamoureux finns på Twitter.