Illustration av Juta

Min pappa är en mördare

Min pappa dödade en person när jag var 13. Samma kväll hjälpte min farfar honom att gömma kroppen.

av Sara; illustration av Juta
|
sep 13 2018, 3:57pm

Illustration av Juta

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Italien.

För åtta år sedan dömdes min pappa både för mord och för att han gömde liket. När jag tänker tillbaka på allt som hände känns det avlägset, som ett annat liv.

Innan min pappa blev ett "monster" och innan mina vänner och min utökade familj konstant började se på mig antingen med medlidande eller förakt hade jag en bra barndom. Som liten fick jag och min syster alltid de bästa leksakerna, perfekta julfiranden och semesterresor till exotiska platser. Det kändes som ett ganska vanligt och alldagligt liv; jag minns dagarna i skolan och glädjen av att komma hem på kvällarna till doften av mammas matlagning.

På den tiden trodde jag att för att vara kapabel att mörda en annan människa måste man vara en konstant våldsam och grym person, med ett hett temperament. Min pappa var inget av det. Han var en respekterad affärsman som brukade leka med mig efter jobbet och spela en massa olika roller i olika sagor som jag hittade på, som utspelade sig i fantasifulla världar och riken.

Han höjde aldrig rösten mot oss, han var aldrig elak och skällde aldrig på oss – inte ens när han borde ha gjort det.

Men samtidigt som jag kom in i tonåren förändrades saker och ting. Han började förändras. Min pappa blev mer och mer frånvarande. Hans skämtsamhet byttes snabbt ut mot långdragna tysta perioder. En gång skrattade han åt mig för att jag grät när jag hörde en nyhet om ett djur som farit illa. Jag minns än idag hur chockad och arg jag blev.

Längre fram skulle jag få reda på att den här plötsliga förändringen kommit av en mörk hemlighet: för att vår familj skulle kunna fortsätta leva det livet vi blivit vana vid hade han dragit på sig en stor skuld. Jag tror det var ren stolthet som fick honom att gå så långt som han gjorde. Att bära en så stor hemlighet kan praktiskt taget förstöra en – göra en avskärmad från resten av världen. Några år senare avslöjade min pappa att han till och med försökt ta sitt eget liv. Han berättade dock aldrig hur stora skulder det rörde sig om.

Dagen som helt vände uppochner på våra liv var en måndag. Det började med att jag gnällde om att jag inte ville gå till skolan. Den eftermiddagen åkte jag och farfar till min pappas affär för att hämta våra hemnycklar och sen gå och köpa glass. Jag kommer aldrig glömma hur pappa såg ut när vi gick in i hans butik. Han var högröd i ansiktet med uppspärrade ögonen. Han såg elak ut. "Du hade rätt!" skrek han till farfar. Jag ryggade tillbaka, rädd för denna person jag inte längre kände igen.

Jag visste inte då att bara en kvart tidigare hade min pappa mördat en människa. Senare den kvällen hjälpte farfar honom att gömma kroppen.

Vi visste inte att offret hade varit en del av våra liv under en väldigt lång tid, ända sedan han lånade ut en massa pengar till pappa. Tidigare under eftermiddagen hade mannen som mördades hotat att mörda vår familj om min pappa inte betalade tillbaka sin skuld.



Jag har intalat mig själv att pappas handlingar var ett resultat av en kort stund av galenskap. Jag vet inte om det faktiskt var så, men det är så jag har förklarat det för mig själv. Men oavsett skälet var han tillräckligt motiverad för att slakta sitt offer. Alla fruktansvärda detaljer rapporterades det senare om i media för alla att läsa.

Min pappa greps dagen därpå, men det fick jag först reda på efter flera dagar av lögner och bortförklaringar om varför han plötsligt var borta.

I hopp om att försöka skapa en bra framtid för oss bestämde sig min mamma för att flyta flera mil bort. Vi flydde från journalister och allmänhetens nyfikna ögon, samtidigt som vi letade efter svar på frågor som tycktes omöjliga att reda ut.

Med tiden har jag kommit att byta ut mina känslor av ilska och sorg med en känsla av likgiltighet. Till slut vänjer man sig vid tanken. I mitt huvud har jag delat upp bilden av min pappa i två delar – kanske som ett sätt att skydda mig själv. Den andra delen av honom, den som begick brottet, är en främling för mig. Jag känner honom inte och vill inte göra det heller. Och för att slippa människor som tycker synd om mig har jag lärt mig att berätta om det neutralt och känslolöst, som om vi pratade om vädret.

De senaste åtta månaderna har fängelset varit en ständigt återkommande del av mitt liv. Jag visar mitt leg i receptionen och får en nyckel till ett skåp där jag kan låsa in mina saker. Två visiteringar på rad tillsammans andra besökare som släpar sin egen smärta efter sig. Vi får passera genom flera säkerhetsgrindar. Man pratar inte med någon som inte är del av ens egen familj. Det är tydliga regler för hur man beter sig här som alla förhåller sig till.

Ofta vet jag inte vad jag ska säga till min pappa. Det är inte att jag inte har något att prata om – jag är 20 år gammal, har ett aktivt socialt liv och saker jag vill göra i framtiden – men han är för långt utdragen ur min värld. Våra samtal är bara långa perioder av tystnad.

Jag älskar honom fortfarande, för den han var och allting han gjorde för oss innan han försvann. Men nuförtiden är min kärlek till honom annorlunda – den är mer av en plikt. Han kan inte finnas där för mig längre, och för mig räcker det inte längre att bara älska honom för tiden vi delade tillsammans i det förflutna.

Förra månaden, efter flera år då jag bara kunnat träffa honom mellan fyra kalla väggar (dåligt målade för att dölja deras dysterhet) i ett rum där ens röst drunknade i ett hav av andras, började ett nytt kapitel. Han blev villkorligt frigiven, vilket innebär att vår familj nu kan umgås med honom hela dagar.

Med hans "frihet" känner jag delvis en rädsla för att han aldrig kommer bli en del av mitt liv på det sättet som jag skulle vilja. Det har varit svårt att läka efter det trauma som uppstod av allt som hände, och jag har återfunnit en balans i mitt liv som inte inkluderar honom. Att öppna upp de såren igen och släppa in honom i mitt liv är otroligt skrämmande. Men samtidigt vill jag ha samma relation med honom som jag ser pappor och döttrar har i min omgivning. Jag hoppas kunna få tillbaka det som jag förlorade för så många år sedan.

Jag kan i alla fall säga att jag har fått starkare band till de som funnits där för mig och som älskar mig. Jag har lärt mig att uppskatta dem mer och förbise deras dåliga sidor. Jag har också lärt mig att aldrig gå runt och bära på ett problem helt själv, för då riskerar man att det problemet växer och växer inombords till den grad att det tar över en.

Jag var tvungen att växa upp mycket snabbare än jag hade önskat. Det som hände förändrade mig på så många sätt, men jag har insett att man behöver inte vara den där starka personen för att klara sig igenom tuffa utmaningar i livet. Man bara fortsätter framåt av det simpla skälet att man är tvungen.

Idag försöker min pappa sona för det han gjort. Han har tagit sig an uppgiften att motivera sina vänner i fängelset att jobba med rehabilitering och få dem att inse att de själva kan vara bättre än sina värsta handlingar. Han har precis skrivit färdigt en bok om sin tid i fängelset, för vilken han vann första pris i en skrivtävling. För vår familj, men även för offrets familj, hade livet onekligen varit mycket bättre om min pappa blev berömd för sitt författarskap istället för hur han valde att lösa ett bråk.

*Skribenten heter egentligen något annat.

Mer VICE
VICE kanaler