Alla foton: Dominik Pichler

Jag försökte muta mig fram genom livet under fem dagar

Jag undersökte hur långt en 20-eurosedel kunde ta mig .

|
nov 2 2018, 3:23pm

Alla foton: Dominik Pichler

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Österrike

En av mina äldre grannar gav mig ett råd som förändrade mitt liv. På en gata utanför vårt hus har representanter från tre olika politiska grupperingar satt upp sina bås, och varje morgon kastar de sig över den som försöker ta sig förbi. Eftersom jag har väldigt svårt för sådana typer av sociala situationer, speciellt tidigt på morgonen, frågade jag min granne Herr Rupp om hur han tar itu med våra ovälkomna gäster.

"Det är simpelt!" gormade han. "Jag gav dem alla 20 euro vardera så att de aldrig skulle prata med mig igen. De har lämnat mig i fred sedan dess."

Fram tills att han sa detta hade tanken aldrig slagit mig. Men ju mer jag tänkte på saken desto mer logiskt kändes det. Enligt en undersökning från Transparency International ligger Österrike på plats 16 över världens minst korrupta länder. Men även om det inte är illa här är vi långt ifrån att vara ett land helt fritt från korruption. Det har blivit bättre och bättre de senaste åren, men det har inte varit en tillräckligt konsekvent eller snabb utveckling, kritiserade chefen av Transparency Internationals österrikiska falang tidigare i år.

Men när jag tänkte efter insåg jag att jag inte behöver att en internationell undersökning säger åt mig vad jag redan vet. Under min uppväxt såg jag min egen familj muta andra ofta och med stor framgång. De kunde till exempel vara att de ville få hantverkare att bli färdig med jobbet lite snabbare än överenskommet, eller att få ett bord snabbare på en restaurang.

Precis som min käre granne gjorde följde jag i min familjs fotspår morgonen därpå, då jag gick ut på gatan och erbjöd 20 euro till alla valarbetare som var villiga att ta emot det, i utbyte mot att de aldrig skulle trakassera mig någonsin igen. Det gick som smort. Inspirerad bestämde jag mig för att helt och hållet leva som den korrumperade i några dagar, för att se hur mycket några mutor här och där kunde hjälpa mig i livet.

DAG 1

1538060991204-VICE_MG_6131-Dominik_Pichler
Skribenten och hans hemliga vapen.

Klockan ett på eftermiddagen träffar jag min kille Dominik på en restaurang. Jag är supersugen på en riktig brittisk frukost, men jag ser på menyn att de bara serverar frukost fram tills klockan elva. Jag har aldrig fattat varför restauranger gör så här – frukostmat är den bästa maten och bör serveras vid alla tillfällen, och jag har svårt att se att ingredienserna som krävs för att svänga ihop en engelsk frukost magiskt trollas bort så fort klockan slår elva.

Eftersom jag är mitt uppe i mitt experiment samlar jag mod och frågar servitrisen artigt om hon vänligen kan ge mig denna sedan två timmar tillbaka förbjudna frukost. Jag ler pillemariskt och förbereder mig på att putta fram min sedel över bordet.

"Absolut, inga problem!" säger hon glatt och försvinner in i köket igen innan jag hunnit verkställa min plan.

1538060696418-VICE_MG_6187-Dominik_Pichler
En mutfri frulle.

Jag är förkrossad. Jag ville verkligen muta henne. Efter ett tag får jag min frukost serverad, men den smakar misslyckat och korruptionslöst. Tydligen var det enda som krävdes för att bryta mot reglerna på den här restaurangen att man bad om det snällt.

Senare när jag är på posten försöker jag igen, denna gång lite mer djärvt. "Om jag ger dig 20 euro skulle du kanske kunna se till att det här paketet kommer till sin destination lite snabbare?" viskar jag. Jag har god anledning att vara försiktig: i Österrike kan man bli dömd till upp mot fem års fängelse om man åker fast för att ha gett någon eller tagit emot en muta. Men jag låter mig inte avskräckas. Tydligen inte heller mannen som arbetar på posten. "Visst – expressleverans kostar bara 15 euro."

Vad fan.

DAG 2

Nästa morgon drar jag till en studio för att spela in en ljudbok som jag skrivit. Efter gårdagens misslyckanden inser jag att jag inte har någon tid att förlora, så på vägen till studion frågar jag taxichauffören om han kan bryta en av sina regler och ta mig till en Donken-drivethru och låta mig käka i baksätet i hans bil – för 20 euro. Om jag lärt mig någonting i livet är det att om det är något som taxichaufförer hatar mer än folk som spyr i deras bil är det människor som ber dem stanna vid ett snabbmatsställe på vägen.

Chauffören överlägger mitt förslag i vad som känns som en evighet. Han går med. Ja ja, min Egg McMuffin kostar otroligt mycket mer än vad den brukar göra, men den smakar extra god marinerad i min första lyckade muta.

Efter några timmar på studion bestämmer jag för att unna mig en ny tröja från ett märke som jag fick upp ögonen för på Instagram nyligen. Det visar sig dock att den tydligen är utsåld i alla butiker som hade den. Berusad av min tidigare framgång åker jag hem, googlar fram märkets pr-avdelning och skriver ihop det skamligaste mejl jag någonsin skickat: jag förklarar att jag är en modeinfluencer (stämmer ej) med drygt 70 000 följare på Instagram (sant) och undrar om det finns något sätt för mig att lägga vantarna på tröjan. (Jag vill understryka att jag aldrig hade gjort det här om det inte vore för mitt mut-äventyr.)

Ett par minuter senare får jag ett svar – jag har en tröja väntandes på mig i deras showroom. Inte nog med det – jag kan få den gratis förutsatt att jag lägger ut den i ett inlägg på Instagram. Innan jag vet ordet av har jag fått tröjan. Det känns mestadels bra (på grund av tröjan) men också väääääldigt dåligt för att jag skäms över vad jag gjort.

1538061032343-VICE_MG_6223-Dominik_Pichler

DAG 3

Bortsett från skammen jag kommer bära med mig för resten av livet fungerade influencer-scammen bättre än förväntat. Det här var ett helt nytt sätt att muta som inte kostade mig en enda krona! Orimligt peppad var det dags att pröva lyckan igen.

Hazel Brugger, en av mina favoritkomiker, har två utsålda shower i min stad i november. Vad jag dock har kommit att förstå är att "utsålt" egentligen inte betyder att det är utsålt. Till skillnad från min tröj-heist bestämmer jag mig för att inte involvera en pr-avdelning denna gång. Jag hoppar över mellanhanden och går raka vägen till närmaste biljettkontor.

"Hej! Jag skulle vilja ha två biljetter till Hazel Brugger i november."
"Tyvärr, det finns inte några biljetter kvar."
"Jag vet, men JAG är en INFLUENCER med 75 000 följare på Instagram."

Kvinnan bakom disken tittar på mig som om jag precis kastat hennes hund från en bro. "Wow, grattis..." svarar hon sarkastiskt. "Kanske en av dina många följare kan sälja en biljett till dig?" Jag tar hennes svar som en inbjudan att lämna lokalen innan hon roastar mig sönder och samman.



DAG 4

Jag är glad att jag bestämt mig för att återgå till att muta folk på det gamla hederliga viset – den där avstickaren där jag låtsades vara en influencer kändes aldrig riktigt helt rätt för mig. Jag får en unik chans när jag träffar min kompis Laura på en fika.

"Jag skrev på kontrakt för att köpa en lägenhet här omkring för bara några veckor sedan", berättar hon för mig. "Den håller på att renoveras, men fastighetsägaren låter inte mig komma och besiktiga ombyggnationen.

Jag kan inte annat än skratta; jag minns när jag själv trodde att ett "icke sa Nicke" var slutet på en konversation, snarare än början av en förhandling.

Jag förklarar för Laura att jag kan ta hand om saken och ber henne leda mig dit. Väl där hittar vi ett tiotal byggarbetare som sitter och lunchar. Jag väljer ut den som ser ut som den svagaste länken och förklarar situationen för honom.

"Det skulle vara väldigt hjälpsamt om min vän och jag bara kunde få ta en titt på lägenheten", säger jag och kastar en förstulen blick på min vänsterhand där 20 euro vilar. Hantverkaren tar emot sedeln under tystnad och gör en välkomnande gest – precis som en restaurangägare som leder sin stamgäst till dennes favoritbord. På väg upp till lägenheten stirrar Laura på mig, förbluffad, häpen och chockad. Det är först som om hon först nu fått reda på den hemlighet jag burit på under alla dessa år.

1538060909571-VICE_MG_6096-Dominik_Pichler
Utanför byggarbetsplatsen.

DAG 5

Det är dags för ett allra sista prövning. Jag har en läkartid klockan tolv, men väntrummet är helt smockat. Delar de ut gratis Citodon eller vad fan är det frågan om? Jag pressar mig fram till receptionen och går rakt på sak. "Om jag kunde träffa min läkare lite tidigare idag skulle det inte vara helt dumt", säger jag och föser fram en perfekt viken sedel över disken.

"Varsågod och sitt Herr Buchinger", säger receptionisten ogillande utan att acceptera mitt erbjudande. Jag får känslan att jag kommer behöva vänta längre än vanligtvis om jag vill träffa doktorn idag.

1538061078125-VICE_MG_6195-Dominik_Pichler
Min sista misslyckade muta.

I väntrummet har jag god tid på mig att reflektera över mina experiment i mutornas värld. Var det alltid frid och fröjd? Nä – innan varje muta var jag alltid extremt nervös. Lyckades jag? Absolut – även om min första dag inte gick toppen blev fyra av sex mutor lyckade.

Skulle jag kunna tänka mig använda mutor till min fördel i framtiden? Nej, förmodligen inte. Bortsett från det faktum att det var otroligt obekvämt att försöka mig på det här har jag – tyvärr – helt enkelt inte en oändlig tillgång av tjugor som jag kan ge ut hur som helst. Fast ändå, nu vet jag att om jag var absolut tvungen skulle jag kunna göra. Min granne skulle vara så stolt.

Mer VICE
Vice kanaler