överlevnad

Så känns det att vara instängd i en grotta i tio dagar

Tolv tonåriga fotbollsspelare och deras tränare har varit instängda i en grotta i Thailand i två veckor. Lothar Emannuel Kaiser förstår vad de måste gå igenom.

Jan Karon

Jan Karon

Screenshot via  YouTube Video: "Das Drama vom Hölloch 1952" by Luzerner Zeitung | Photo courtesy of Lothar Kaiser

Under nästan två veckor har 12 killar mellan 11 och 16 år – och deras fotbollstränare – varit instängda i Tham Luang grottorna i Thailand. Gruppen gick in i grottorna den 23 juni, men blev instängda när en en meter hög störtflod blockerade deras väg ut. De hittades på måndagen den 2 juli av en grupp brittiska räddningsdykare, men det kan fortfarande ta dagar – om inte veckor eller månader – att få ut dem. Nu försöker räddningstjänsten pumpa ut tillräckligt med vatten från grottan så att de ska kunna bäras eller simma ut själva.

Det är uppenbarligen omöjligt för de flesta människor att föreställa sig hur det är att fastna i en mörk grotta i flera dagar, utan mycket hopp om att överleva. Men någon som har en uppfattning om vad dessa pojkar går igenom är Lothar Emannuel Kaiser. 1952 var den dåvarande 18-åringen fångad i den 200 kilometer långa Höllochgrottan i Schweiz, tillsammans med hans biologilärare och två andra studenter. Gruppen försökte mäta grottan när den drabbades av översvämning.

Från och med då bodde de i mörkret och överlevde av ransonerade förnödenheter av gammalt bröd ch konserverat kött i tio dagar, innan vattennivån sjönk och de kunde sätta sig i frihet. Jag pratade med Kaiser om hans erfarenhet och hur det förändrade honom.

VICE: Hur kändes det när du insåg att du var instängd?

Lothar Kaiser: Adrenalinet var i början starkare än rädslan eftersom vi genast behövde möta verkligheten i den överväldigande situationen. Först kan du bara springa och klättra mot säkerhet. Det är bara när du kommer till dina sinnes fulla bruk och du märker mörkret som du känner rädslan och hopplösheten.

Vad var svårast att hantera?
Först och främst, osäkerheten. Kommer jag komma ut eller inte? Kommer jag överleva de nästa 24 timmarna? Sen börjar du oroa dig om maten. Vi åt nästan inget under tio dagar – jag gick ner 10 kilo. Det var också det konstanta mörkret. Vid ett tillfälle kunde jag inte lista ut om det var dag eller natt. Och det hjälpte inte att temperaturen stannade på sex grader under hela den där tiden och att vi var tvingade att sova på stenar i genomblöta kläder utan en filt eller täckte. Och slutligen, du måste leva med dina ena tankar – om dina föräldrar, syskon, om livet och döden.


WATCH: Funding an Army


Hur var gruppdynamiken i den situationen?
Vår lärare, professor Böckli, var vår ledare. Han berättade för oss vad vi skulle göra och vi såg upp till honom. Så småningom lyckades vi samla ihop lite sand att sova på. Och vi fann små pölar vi kunde dricka ur. Men det mest viktiga var att holla oss själva upptagna: prata med varandra, prata om gamla minnen, göra uträkningar, berätta historier och skämt. I den situationen måste du vara fantasifull. De mörka tankarna kommer så fort du är ensam.

Gav du någonsin upp hoppet?
Vi hade lite av en kris under den sjätte dagen. I en del av gruvan kunde vi höra små dunsar droppa snabbare och snabbare. Vi antog att det hade börjat regna igen utomhus. Det tog nästan allt vårt hopp ifrån oss.

Vilket råd vill du ge fotbollslaget i Thailand, om du hade möjlighet att hälsa dem nåt?
Att upprätthålla en stark gemenskap kommer göra situationen uthärdlig. De måste vara modiga och skydda varandra från att tappa hoppet. Det är också viktigt att deras tränare håller alla upptagna och att han peppar dem när de känner sig nere. Slutligen, de måste vara ekonomiska med sina förnödenheter. Till exempel använde vi bara våra ficklampor när vi behövde utforska en annan del av gruvan.

Hur stod din familj ut medan du var instängd?
Min pappa spenderade varje dag och natt framför gruvan med räddningsteamet, livrädd. Det fanns inga sociala medier då, och vi hade ingen tv, så det enda sättet någon kunde få information var från radio och tidningar.

Hur ofta tänker du tillbaka på din tid i grottan?
Jag är fortfarande plågad av en dröm i vilken jag befinner mig i en grotta, kämpandes för att komma ut. I den drömmen behöver jag alltid klättra i en spiraltrappa som blir smalare och halare ju högre upp jag kommer. I slutet måste jag hoppa ner i ett mörkt bottenlöst djup. Det är då jag alltid vaknar genomdränkt i svett.

Hur påverkade den här erfarenheten dig?
På ett sätt blev jag mer allvarlig och seriös. Men jag tror också att jag utvecklade ett bättre sinne för humor. Men framförallt, erfarenheten gav mig min tro. Om du överlever en tio-dagars nära döden-upplevelse kommer du också bli religös. Vi bad tillsammans i grottan. När du inte vet om du kommer överleva att see morgondagen, börjar du tänka var du hamnar efter döden. Jag vet nu var den här resan är påväg.

Den här artikeln publicerades ursprungligen hos VICE Tyskland

Mer VICE
Vice kanaler