Jag slösade bort min ungdom som alkoholist
alkoholism

Jag slösade bort min ungdom som alkoholist

I åratal innebar en typisk måndagsmorgon att jag vaknade upp täckt i mitt eget piss, vodka och spyor.
27.6.17

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Danmark.

En typisk måndagsmorgon för mig vid 25 års ålder att jag låg på golvet i en risig liten lägenhet i Nordvest i utkanten av Köpenhamn. Mina händer skakade, mitt hjärta slog så hårt att det ekade i öronen och jag svettades som en gris. Jag brukade känna mig tom men samtidigt full av ångest, och det enda jag gjorde för att må bättre var att klunka sex Harboe Bear Beers och den billigaste flaskan vin jag kunde komma över. Nu är jag 34 och tittar tillbaka på nästan 20 år av alkoholmissbruk som sabbade min ungdom och åren efter att jag fyllt 20.

Annons

Första gången jag drack alkohol var jag kanske tolv eller tretton år och jag insåg direkt att det var något för mig. Jag tyckte det smakade okej och effekten det hade på min hjärna var något jag gillade. Det visade sig att mina vänner kände likadant. Vi rökte weed, skejtade, taggade och tog svamp. Vi var några snorungar uppväxta i en småstad, så det var antingen det, fotboll eller att mecka med moppen. Vi var inte intresserade av varken fotboll eller mopeder.

Jakob Engberg Petersen ute i början av 2000-talet. Alla foton med tillstånd av Jakob Engberg Petersen, om inte annat anges.

Jag hade bott ensam med min pappa från att jag var nio tills att jag fyllde 17. Vår relation hade alltid varit mer som två vänner som festade tillsammans än som far och son. Så i stället för att ha en ordentlig fadersfigur i mitt liv hade jag en polare som lät mig dricka och göra vad jag ville, samtidigt som han introducerade mig till cannabis underbara värld. När jag var 15 och började på en ny skola hade han gjort en matlåda till min tågresa, och jag upptäckte att han även lagt ner lite weed där som en överraskning.

Det var inte förrän några år senare som någon för första gången sa till mig att jag hade ett problem. Jag var nog 18 eller 19 år när min flickvän försiktigt började hinta om att jag borde försöka få hjälp. Jag tyckte inte det var nödvändigt då, men jag hade ändå gjort en vana av att starta dagen med fyra Tuborg till frukost och hade dessutom blivit avstängd från några skolor. En efter en började mina vänner fokusera på skolan och praktikplatser. De försvann ur mitt liv, så jag började umgås med likasinnade, såna som inte hade några invändningar mot att häva i sig en flaska billig vodka en tisdagskväll. Det gjorde jag gladeligen på egen hand också.

Jakob (vänster) med två vänner

När jag fyllde 17 hade jag flyttat till Köpenhamn för att börja om på nytt, men det blev såklart inte så. Jag försökte plugga upp olika ämnen, men det enda det gjorde var att öka mina studielån, som jag lade på sprit och droger. Min mamma hjälpte mig med lite pengar, men jag ljög för henne om vad jag gjorde med dem. Hon visste precis vad det var som försiggick, men hon kände så mycket skuld över att ha låtit mig flytta in med min pappa när jag var liten. Att ge mig pengar utan att frågor var hennes sätt att kompensera.

Min pappa är död nu, men jag har varit så arg på honom i åratal. Ju äldre jag blev, desto mer kunde jag se hur dåligt inflytande han hade på mig. Min självömkan gick alltid otroligt bra ihop med drickandet.

Annons

I början av 20-årsåldern kunde jag dricka 50 till 60 glas på en helgdag; på vardagen drack jag kanske hälften så mycket för att kunna fungera något sånär. Vid det laget hade det blivit rätt uppenbart att jag var alkoholist och jag gick på en ganska tuff Antabusbehandling, en drog som ska hindra en från att dricka genom att man får några rätt läskiga bieffekter när man väl dricker. För att kompensera gick jag över helt och hållet till hasch och piller. Men det går att dricka när man tar Antabus om man verkligen vill, och jag ville verkligen det. Huvudet svullnar upp, hjärtat börjar slå, du mår illa, du får svårt att andas och röda fläckar och en stickande känsla bryter ut på huden. Men i slutändan gör alkoholen att nervsystemet domnar av till den grad att man inte längre känner av den allergiska reaktionen.


Relaterat:


Jag trodde alltid att jag bara behövde medicineras i några månader, för att sen kunna gå tillbaka och dricka mer ansvarsfullt. Men varje gång jag avslutade en kur blev det bara värre. Det svåraste för mig var att faktiskt att inse och erkänna för mig själv att jag inte hade någon kontroll över mitt drickande. Jag försökte alltid tänka att jag någon dag i framtiden skulle kunna lära mig att reglera mitt alkoholintag, men det var bara för att jag aldrig var modig nog att bemöta det riktiga problemet: jag drack på grund av att jag mådde skit. Om man slutar en gång för alla måste man se alla sina problem rakt i vitögat och man måste göra det i nyktert tillstånd.

Det låg inte i min makt att bli nykter, även om det stod mig dyrt på många sätt. Jag hade haft tre längre förhållanden och sabbat alla på grund av alkohol. När jag var tillsammans med min andra flickvän tog jag antidepressiva tillsammans med alkohol, vilket resulterade i ett konstigt slags självskadebeteende som involverade att krossa flaskor mot mitt eget huvud och ge mig själv blåtiror framför henne. Sen hände det många gånger att hon kom hem och hittade mig på vardagsrumsgolvet i en pöl av mitt eget piss, vodka och spyor.

Jag drack på grund av att jag mådde skit.

Jag dog nästan två gånger. En gång var på en technofestival där jag kollapsade och vaknade upp på sjukhus. Andra gånger var under ett Jeff Mills-set på en klubb i Köpenhamn, då överdoserade jag på GHB och orimligt mycket sprit. Mitt hjärta slutade slå och jag blev återupplivad i regnet bredvid kön med folk som väntade på att få komma in. Jag vaknade upp på Köpenhamns universitetssjukhus nästa dag med elektroder över hela min kropp. Jag minns att jag såg en plastpåse där mina byxor låg, som jag tydligen hade kissat ner medan ambulanspersonalen försökte rädda mitt liv på trottoaren. Läkaren uppmanade mig att inte dricka igen; jag lyssnade inte och blev full samma kväll. På mindre spännande kvällar satt jag bara hemma med gardinerna fördragna, drickandes i min ensamhet i en gråtande hög av snor och tårar.

När jag var 31 år kom jag in på en skola för att bli skyltmålare. Jag hade spenderat sex eller sju år med att gå fram och tillbaka mellan olika Antabusbehandlingar, men när min dåvarande flickvän lämnade mig fick jag återfall. Det påverkade min utbildning, eftersom min abstinens var så illa att jag inte kunde precisionsmåla med min pensel. Jag älskade att lära mig måla skyltar och ville verkligen klara av kursen, vilket långsamt fick mig att inse att jag faktiskt ville leva. Jag visste djupt inom mig att jag var tvungen att sluta helt och hållet med alkohol. Mitt första år fick jag återfall ett par gånger medan jag tog Antabus, och jag rökte weed varje dag, men i augusti 2013 började jag få hjälp hos stödgrupper och gav till slut upp alkohol, rökning och alla tunga droger. I dag är koffein den starkaste drog jag tar.

Jakob nuförtiden. Foto av Sarah Buthmann

Det skulle vara en underdrift att kalla det för en vändpunkt. De flesta såg mig som ett stort jävla trainwreck som ofta kunde hittas liggandes medvetslös på gatan efter att ha tagit för mycket droger och druckit för mycket sprit. Jag känner verkligen att folk som bevittnade den jag var på den tiden har en viss respekt för det faktum att jag kommit tillbaka på fötterna igen. Visserligen pratar jag inte med dem längre, men sen dess har jag fått nya vänner som dricker och tar droger mycket mer ansvarsfullt än jag gjorde då. Jag kan gå ut med dem utan att känna mig frestad att dricka. Och helt ärligt: jag har precis lika kul när jag går ut; jag är ofta den gladaste och mest livliga personer av alla. Men det tog lång tid att komma till den punkten. En nära vän till mig blev också nykter, och han har varit otroligt hjälpsam i att komma ut i nattlivet igen.

Jag saknar inte att vara berusad. Jag mår bättre nu, i själen, kroppen och med mina nära och kära. I dag är klarheten den finaste känslan av alla. Jag kan inte lova att det inte kommer komma en dag, efter att jag avlat fram några barn i världen och fått tovor i skägget, då jag i hemlighet går ut och röker en joint i förrådet. Men jag känner mig säker i att jag aldrig kommer att dricka någonsin igen.

Jakob Engberg Petersen har startat ett eget företag som målar skyltar, som heter Copenhagen Signs.

Om du upplever att du själv eller någon i din närhet har problem med alkohol kan du vända dig till AA, Al-Anon & Alateen eller Vårdguiden.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i april 2016.