Det finns ingen gud i Antarktis

Många är vi som fantiserar om att “bara fly från allt”, men för det flesta är det mycket snack och lite verkstad. Att backpacka i Sydostasien eller Australien eller att dra åt helvete till någon tropisk ö där man följer en guideboks råd om hur man slappnar av kan kännas skönt ibland, men något som är oundvikligt är att du alltid kommer vara omgiven av människor och alla problem som vi orsakar. Men om du gnäller tillräckligt länge på samhället kommer universum till slut förse dig med en lämplig flyktväg – eller så var det i alla fall för mig, när jag fick möjligheten att jobba på en yacht som ägdes av ett filmteam som spelade in en dokumentär i Antarktis.

Jag sa ja direkt, såklart, och föreställde mig de majestätiska vyerna av is och sten och vatten, späckhuggare som simmar omkring i det fria, pingviner som leker i landskap så pittoreska att man börjar höra Morgan Freemans berättarröst vid första anblick. Men i verkligheten är det mer annorlunda att leva på den här enorma, isolerade sjunde kontinenten än vad man föreställer sig. Ja, det finns obegripligt vackra landskap, men det finns också märkliga, grymma och rent av skrämmande saker som man aldrig skulle se i en reseguide. Vissa dagar är soundtracket till Antarktis Sigur Rós, andra dagar är det en skadad säl som skäller på en kal och ödslig klippa. Det här är några saker jag var med om på min resa som man aldrig kommer se i några naturdokumentärer.

Videos by VICE

Relaterat: Iceman

Resan dit

Många som tar sig till Antarktis seglar från södra Sydamerika och korsar Drakes sund, eller “the Drake”, som är känd för att ha bland de stormigaste haven på hela vår planet. Det bör nämnas att jag avskyr the Drake. De flesta resenärer får avnjuta passagen från ett bekvämt kryssningsfartyg med en isbrytare (vilket i och för sig inte är en dans på rosor), men om man jobbar på en mindre yacht, som jag gjorde, är det en helt annan femma. När det är storm gungar och skakar de här båtarna så kraftigt att äta blir lönlöst eftersom sjösjuka alltid är nära till hands, att sova blir nästan omöjligt, och något så simpelt som att klä på sig blir slapstick. Att vara omringad av ett skvalpande, formlöst gråsvart monster som inte bryr sig om du lever eller dör gör att en landkrabba som jag alltid är på min vakt.

Jag hade en hytt med ett litet fönster, så det här är vad jag vaknade upp till varje morgon:

Jag har egentligen aldrig haft särskilt mycket ångestfyllda tankar, men omständigheterna här ger upphov till morbida fantasier: olycksbådande dimma, skummande vågor, iskalla vindar som river i ansiktet och helt utan varning kan blåsa omkull en. I ett sånt väder är möjligheten att få sjukvård rätt begränsad och utom ens kontroll – och när något som ett brutet ben skulle kunna ha dödlig utgång blir tankar på att man ska skada sig (och få utstå improviserad operation inuti en gungande båt) väldigt vanliga..

Det hände även att jag oroade mig att skeppet skulle sjunka, en rädsla som utan tvekan förvärrades av mängden synliga vrak vi passerade:

Vraken var en ständig påminnelse om farorna som lurade i den vita vildmarken och de galna riskerna som våghalsiga sjöfarare utsatt sig för bak i tiden – tänk dig att försöka navigera dessa vatten utan ens en radar. Båtar kan kapsejsa, fatta eld, köra in i isberg eller åka vilse. En yacht för ett par år sen sjönk efter att ha kört på en val. (Efter att ha besökt övergivna valfångststationer och sett de rostiga kvarlevorna av maskiner som skulle ta hand om späck och valdelar, förstår jag varför dessa enorma havsdjur kanske inte gillar skepp alltför mycket.) De kusliga saker som lämnats kvar är inte bara båtar – vraket av ett plan från Air New Zealand kraschade i Mount Erebus 1979 och är fortfarande synligt. Trots flera försök att bärga vraket av planet är större delen (och vad som finns kvar av passagerarna) fortfarande fast i berget, och kommer troligtvis vara det i all iskall evighet.

Djuren

Den här lilla snubben ska ha eloge för att han stod still medan jag fotade, trots att hälften av hans mage blivit uppkäkad av en sjöleopard några minuter innan. Hakremspingviner är generösa på det viset, till skillnad från sina kusiner kungspingvinerna. I Fortuna Bay bevittnade jag ett gäng av dem örfila en bebispälssäl för att sedan gå vidare helt obrytt. Ingen är lika hård som kungspingvinmaffian.

Men jag tyckte inte synd om pälssälen. De kanske anses vara de små söta valparna inom sälvärlden, men jag insåg snart att de var mer lik Cujo än Lassie när en av dem kom springandes rakt mot mig, och tvingade mig att fly i ren panik. De ser bara ut att vara blyga.

Den här killen, å andra sidan, poserade som en modell som visste exakt vilka vinklar som funkar för honom:

Han ser sexig och farlig ut på samma gång, visst? James Dean i sälriket.

Kyrkorna

Vem det än var som byggde Trinity Church på King George Island har uppenbarligen inte hört det gamla sjömansuttrycket: “Mer än 50 grader söderut finns det ingen lag; mer än 60 grader söderut finns det ingen Gud.” Den här lilla rysk-ortodoxa kyrkan underhålls av en präst året om, och han gör ett så pass bra jobb att den till och med luktar som en kyrka – den där speciella potpurrin av ljus, rökelse, skuldkänslor och skam. Det är imponerande med tanke på att en stank av pingvinspya och sälbajs var konstant närvarande i luften på Antarktis.

En vacker plats att utöva religion på, men det skulle också vara en perfekt inspelningsplats för en remake av Omen om den utspelade sig i ett vinterlandskap.

Skyltarna

Det är skyltar överallt. Det är ett Antarktisskämt som upprepas om och om igen på olika språk – eller, egentligen är det inte ett skämt, utan mer en grym påminnelse om att man väldigt långt ifrån någonstans som ens skulle kunna likna ens hem.

Slakten

Åh… Gulliga pälssälar igen! I bakgrunden lägger du dock märke till vad som ser misstänkt mycket ut som uppsvällda renlik. South Georgia Island brukade vara hem till tusentals förflyttade renar som utgjorde den sydligaste renhjorden i hela världen. “Brukade” är ett viktigt ord här, eftersom ett utrotningsprogram har satt stopp för de icke-inhemska djurens välde – herdar har skickats till Antarktis för att bli av med dem och de kommer fortsätta med det tills varenda Rudolf utrotats på ön.

Valfångststationerna

Med sina fallfärdiga byggnader, skjul och dörrar som leder in i mörka vrår är valfångststationen i Grytviken den perfekta platsen för lite ödesdiger kurragömma. Här finns också en läskig kyrka och en läskig kyrkogård där några av Antarktis mest orädda utforskare ligger i sin eviga vila. Och det är massa kedjor:

Hollywoodproducenter borde lätt åka hit och inspireras: det är en mindre bekväm resa men platsen har allt en riktig slasher-/tortyrfilm behöver.

Isen

Det finns enorma vidunder till uråldriga isberg i Antarktis, men det finns också fotbollsplaner fulla med flytande isblock som gör det rätt klurigt för en segelbåt att ta sig fram. Utombordsmotorn på vår uppblåsbara ribbåt slutade fungera några gånger på grund av mängden is som låg och flöt i havet, vilket vi inte var beredda på med tanke på att det var sommar – det lät lite som en gammal mixer som tappert försökte fortsätta mixa efter att ha tvingats blanda en margarita för mycket.

Forskningsstationerna

Man kan inte annat än känna respekt inför de flitiga människorna på polska forskningsstationen Arctowski på King George Island. Medan lyxlirarna på McMurdo lever flott med mjukglassmaskiner och hydroponiska grönsaker, bänkpressar de här hjältarna à la Dolph Lundgren i ett gym från tiden under kalla kriget. De har dessa informativa affischerna att ta hjälp av:

Något som är förvånande med livet på forskningsstationerna är att det väldigt mycket liknar livet på vilken plats som helst. Det kommer såklart med desperation och social isolering, men inte så mycket mer än vad man hade hittat på vilken nattklubb som helst i vilken stad som helst i världen. Människor på stationerna uppvisar samma beteende som vilka människor som helst som har tid att döda: dricktävlingar med vodka som osökt för tankarna till studentfester, och bråk över vilken låt som ska spelas vilket oundvikligen leder till armbrottningsdueller för att reda ut saken.

Ja, det finns berättelser om folk som blev galna och dessa berättas om och om igen tills de uppnår en slags legendarisk status. Till exempel: enligt Antarktis folklore var det en läkare som såg fram emot att komma hem efter en lång vistelse på en argentinsk bas. När personalen som skulle byta ut den nuvarande kom fick han höra att det inte fanns en läkare som kunde ta hans plats, vilket innebar att han inte kunde åka hem på ännu ett år. Så han gjorde vad vilken respektabel medlem i läkarkåren som helst skulle gjort och brände ner hela basen.

Om du tycker det låter deppigt, tänk då på männen som brukade jobba på den brittiska basen som hette Port Lockroy, eller “Base A”. Det var tuffa tider där på 50-talet. Det här är ett exempel på hur Antarktisporr från den eran kunde se ut:

Jag tror det ska föreställa Jayne Mansfield. Och det är det enda som är kvar av Elizabeth Taylor:

(I ärlighetens namn är det fortfarande en bättre skildring av henne än Lindsay Lohans försök i floppen Liz & Dick.)

Antarktis anses vara en plats där mycket är extremt: extrema temperaturer, extrem isolering, extrema människor. Men det är också en plats som ger upphov till extrema känslor. De dåliga stunderna är underjordiskt låga – ibland känns det som man kommit till helvetes blöta portar. Men under de bra stunderna känns det som himlen på jorden. Det finns ingen bättre kontinent för att avnjuta en gin och tonic på i aktern på en båt.