En 70-årig farmor öppnade ett gym för kvinnor i Afghanistan

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Tonic

Jag var osäker på vad jag skulle förvänta mig första gången jag klev in på kvinnogymmet i Kabul. Även om många av de kvinnor jag känt i staden har varit fulla med energi (i motsats till hur media ofta skildrar dem) – speciellt i könssegregerade områden – är det nog få som skulle anses vara atletiska. Självklart finns det afghanska kvinnor som gång på gång brutit mot stereotyper och utmärkt sig som atleter, men de är fortfarande en minoritet, och de tvingas kämpa mot ett system som motarbetar dem.

Videos by VICE

Gymmet är ett stort rum fullt av all möjlig träningsutrustning och kvinnor som bygger muskler. Medan jag går mot gyminstruktörens lilla kontor i ena hörnet undrar jag om det här ens är Kabul överhuvudtaget. Många är klädda i träningsoveraller med matchande sneakers, andra i shorts och linnen, medan en del hade på sig salwar kameez – en traditionell dräkt.

Det spelas musik i högtalare – Justin Bieber? – och det är mycket liv och rörelse. I ett hörn står en spjälsäng med tre barn från ett till tre år gamla som tas om hand av en tonårstjej som även verkar sköta juicebaren bredvid. När jag sätter på mig mina gymkläder i omklädningsrummet märker jag att folk hängt upp långa svarta rockar, svarta abayas och blå burkor. Många kvinnor har berättat för mig att de måste få tillstånd av sina familjer eller manliga förmyndare för att få gå till gymmet. För vissa blir det en rebellisk handling att komma dit och ta sig därifrån diskret och anonymt.

Relaterat: Möt Shamsia Hassani, Kabuls mästare på graffiti

Jag får hälsa på Parwin Sofi, en 70-årig farmor som drivit gymmet för kvinnor de senaste tio åren i Macroryan – ett kvarter i Kabul som byggdes upp under Sovjettiden. Sofi har jobbat med kvinnors hälsa och fitness i över 40 år. “Jag var en väldigt duktig volleybollspelare på gymnasiet och spelade för landslaget. Sen började jag coacha yngre tjejer, men jag var tvungen att sluta med det när kriget började,” berättar hon.

Sofis intresse för sport gjorde henne inte bara fysiskt stark, utan också mentalt – hon var inte den som lät sig kuvas av det mansdominerade samhälle hon levde i. Det gav henne motivationen att fortsätta öva och träna, ofta i hemlighet. Medan vi pratar kommer flera unga kvinnor in på gymmet – ursprungligen en stor lada som en gång i tiden användes som lokal för gymmet för män som ligger vägg i vägg. “Det här var den enda lokalen vi kunde hitta. Under en lång period hade vi inte ens ett tak, så vi var tvungna att stänga när det regnade eller snöade,” säger Sofi.

Det är sparsamt inrett: betonggolvet är täckt med färggranna handvävda persiska mattor. Det finns två elliptiska maskiner, fyra stationära cyklar, fyra löpband och en hel del hantlar, rockringar och övrig träningsutrustning som används av ungefär 100 kvinnor i veckan. “En del av utrustningen finansierades av donationer, men jag betalade för taket ur egen ficka,” säger Sofi medan hon hjälper en kvinna komma upp på en magmaskin.

Sen hoppar hon ner på golvet för att demonstrera för ett par tjejer hur man gör en yogaställning – uttanasana. Hon böjer ner överkroppen så att huvudet kommer ända ner till fötterna, med samma vighet som en ballerina. Tjejerna fnittrar lite över att de själva nu ska försöka ge sig på ställningen, men de gör som Sofi visat.

Trots alla år av krig och konflikt lämnade Sofi aldrig Afghanistan. “Under den värsta perioden, talibanregimen, bestämde jag och min man oss för att flytta till Kandahar,” berättar hon, och refererar till den uråldriga staden som talibanerna använde som huvudstad. Sofi jobbade som barnmorska och senare som sjuksköterska under en period då kvinnor i arbetslivet var kraftigt begränsade i vad de fick göra

I början av 2000-talet, när kriget blev allt värre i Afghanistan, märkte Sofi att kvinnors möjligheter att få tillgång till såna platser minskade. “Afghaner har så mycket problem med hälsan; problem med ork, ryggsmärtor, ont i lederna. Det skulle kunna bero på att många av dem lever så stängda liv i hemmen med få saker att göra utomhus. Inte ens på gatorna är de särskilt välkomna, och ofta går de inte så mycket som de borde,” sa Sofi. “För att inte tala om den allmänna dysterheten och depressionen som genomsyrar deras vardagsliv.”

Vissa av kvinnorna som kommer till Sofis gym har blivit rekommenderade av läkare att göra det, efter att de blivit diagnostiserade med depression eller annan form av psykisk ohälsa. “Bomberna kanske inte skadade deras hem, men de kan absolut ha skadat dem mentalt,” berättade Sofi. “Att träna två gånger i veckan i ett par timmar kan vara till stor hjälp för kvinnors fysiska såväl som psykiska välmående.”

Trots att hon är väldigt respekterad inom sitt community på grund av hur hårt och länge hon jobbat var det i början svårt för Sofi att övertyga kvinnor om att börja gå till gymmet. “Många av mina ursprungliga kunder kom hit för de hade blivit rekommenderade att göra det av läkare i kvarteret som kände mig väl,” berättar hon. “Till slut spreds ryktet och nu kommer kvinnor till mig för att de hört om alla fördelar med att gå på gymmet.”

Hon minns ett fall med tre systrar som varit missbrukare. Kvinnor i Afghanistan som får beroendeproblem behandlas väldigt illa av allmänheten och utnyttjas ofta av det system som är till för att skydda dem. Sofi gjorde det till sitt mål att hjälpa dem, av vilka en var i tonåren och de andra två i 20-årsåldern.

“Jag åkte taxi hem till dem varje dag för att hämta upp dem, tog dem till gymmet, tränade dem och gav dem mat. Sen körde jag hem dem. Jag gjorde det här i ett halvår, sen kunde tjejerna börja komma hit på egen hand,” berättar Sofi. Åtta år senare hade tjejerna tillfrisknat helt och fått framgångsrika karriärer. “En av dem flyttade till Tyskland för att jobba där,” säger Sofi med ett leende.

För många kvinnor har Sofis gym inte blivit en plats man bara går till för träningens skull, utan även för kamratskapen. “Det är vissa dagar vi bara träffas på gymmet för att ha knytkalas med nyttigare varianter av afghanska delikatesser,” berättar Mina, en 28-årig hemmafru som går till gymmet minst fyra gånger i veckan. “Det får oss att känna samhörighet.”

Just det är en av anledningarna till varför Sofi inte har några planer på att gå i pension. “Även nu efter att jag uppfostrat barn som fått framgångsrika karriärer finns det mycket kvar att göra för mig.”