Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland
Varje morgon vaknar Alva* vid sex på morgonen bredvid sina tre barn, som är tre, nio och tio år gamla. De sover på golvet på tunna gula liggunderlag. 36-åriga Alva går upp och täcker för fönstret med en röd filt för att inte barnen ska vakna av solen som lyser in.
Videos by VICE
Familjen bor för närvarande i två små rum som är fulla av kartonger och plastpåsar. Lådorna är fulla med olika dokument, kläder och deras ägodelar – allt från barnböcker till köksredskap. “Det är inte värt att packa upp allting”, berättar Alva för mig.

Även om de hade velat packa upp skulle de inte ha någonstans att förvara sina saker – det finns bara en garderob i varje rum, och inga hyllor. De kommer dessutom behöva flytta snart igen, förhoppningsvis så snart som möjligt.
I maj förlorade Alva sitt hem. Sedan dess har de bott i tillfälliga bostäder i norra Berlin, som de blivit tilldelade av välgörenhetsorganisationen Caritas. Det fuktiga, gråa lägenhetshuset står inklämt mellan två höghus och är egentligen ett äldreboende. Men bakom en röd dörr på bottenvåningen erbjuder Caritas husrum åt de som inte har någon annanstans att ta vägen.
Alva berättar att tidigare i år gick det tre månader då hennes make inte betalade hyran. Hon hade själv ingen aning om det här fram tills att familjen blev vräkta utan förvarning. De försökte förgäves övertyga sin hyresvärd om att låta dem stanna. Alva tror nu att hennes gamla hyresvärd kommer renovera lägenheten och hyra ut den för ett mycket högre pris som de aldrig hade haft råd att betala själva.
Efter att ha lämnat av sin son tar Alva en kopp te hos SOS Barnbyar. Det kostar 50 cent. Sippandes på te småpratar Alva med andra kvinnor där som har svårt att klara sig i samhället. “Myndigheterna, staten – ingen hjälper en”, säger en av kvinnorna. “Man måste ta hand som sig själv.” Alva nickar instämmande.
Ett av villkoren Alva gått med på med Claritas för att få hjälp med bostad är att hon måste träffa en socialarbetare minst en gång i veckan. Hennes socialarbetare hjälper henne att leta efter en permanent lägenhet och lägger upp en återbetalningsplan för hennes skulder. Alva berättar för mig att hon inte vet exakt hur stora hennes skulder är, men hon gissar att det är några tusen euro. En del av den summan är hyran som hennes familj fortfarande är skyldig för hennes förra lägenhet. Bortsett från det är det även andra kostnader för barnomsorg och undervisning.
VIDEO: SHELTER
Idag ska Mira, Alvas tioåriga dotter, träffa socialarbetaren samtidigt som hennes bror är och spelar fotboll några kvarter bort. Mira, med helt nedbitna naglar, besvarar socialarbetarens frågor med en mogenhet som får henne att framstå som mycket äldre än vad hon egentligen är. Hon säger saker som: “Ibland känns det som myndigheterna leker med människor som om vi vore dockor”, och: “Det finns ingen man kan lita på längre.” Senare berättar hon att hon blev mobbad i skolan, och om hur förkrossad hon kände sig när hennes föräldrar separerade. Men hon säger även: “Nu förstår jag varför min mamma gjorde det.”
En kvart senare är Alva och Mira på väg ut därifrån. Nu har Alva först ett möte på arbetsförmedlingen, senare på polisstationen och till sist ännu ett samtal med en socialarbetare. “Jag är så trött”, säger hon. “Det är för att du dricker för mycket svart te”, svarar Mira.

Utan deras tillfälliga lägenhet de fått via Caritas skulle Alvas barn placeras i akutboenden, vilket skulle innebära att de behöver bära med sig sina ägodelar varje morgon ifall att de blir omplacerade. Alvas familj skulle också behöva dela rum med främlingar.
Det finns 140 av dessa akutboenden i Berlin. För ungefär ett år sedan öppnades ett nytt center specifikt för familjer, med plats för 30 familjer, ett gemensamt kök, vardagsrum och socialarbetare som hjälper till med matlagning och familjernas sociala liv. Efterfrågan är så pass hög att myndigheterna har meddelat att man planerar att utöka dess kapacitet för att kunna rymma ytterligare 100 familjer, men man har ännu inte kunnat hitta en byggnad som är tillräckligt stor för det.
Klockan är tolv på dagen och Mira och hennes mamma går förbi ett bageri då Mira säger att hon är hungrig. “Du har redan ätit en smörgås och ett plommon, du kommer inte svälta”, svarar Alva frustrerat.
“Ibland blir jag för arg på barnen och säger saker jag inte menar”, berättar Alva senare. Hon förklarar att hon alltid känner sig trött, att hon ofta har nätter då hon inte sover alls, och att det kliar så mycket i hennes hårbotten att hon brukar klia tills det börjar blöda.

Idag har Alva en enda euro i sin plånbok. Hon berättar att hon kanske kommer ringa en vän senare som lånar ut pengar till henne ibland. “Jag betalar alltid tillbaka till henne fort”, säger hon. Alva insisterar att hon är försiktig med pengar, och säger att hon föredrar att handla mat på helgerna när det är bättre erbjudanden i affärerna. Till och med hennes nioåriga son vet att barnbidraget kommer den 20:e varje månad, säger Alva. När han påminner henne om det säger hon åt honom att inte oroa sig över pengar och att njuta av sin barndom.
Alva kom till Tyskland i början av 20-årsåldern med drömmar om ett bättre liv. Hon växte upp i en liten by i Makedonien tillsammans med åtta syskon. Hon säger att hon var först i sin by att gå färdigt gymnasiet, och att lokaltidningen till och med skrev om det. Sedan blev hon kär i en tysk man som var på besök hos sin familj i Makedonien.
“Jag hade sett för många filmer”, minns hon. “För mig var Berlin som New York.” Men istället för den där takvåningen hon alltid drömt om hamnade hon i en liten lägenhet med begagnade möbler. Hennes man var kock. Hon själv var städare på kontor, vilket innebar att hon var tvungen att gå upp fyra varje morgon för att tjäna 1300 euro i månaden.
Sen kom barnen, och med dem kom bråken. Hennes man jobbade natt och spenderade större delen av sin inkomst på casinon och skickade resten till sin familj i Makedonien. “Han byggde ett ett hus åt sin familj i Makedonien medan hans egna barn sov på golvet”, berättar Alva. “Om vi får en lägenhet och allting lugnar ner sig kommer jag ta ut skilsmässa.”
Det kan dock ta ett tag innan familjen får den där lägenheten. “Många bor på härbärgen i flera månader”, berättar Kai-Gerrit Venske, socialarbetare på Caritas. “Ibland upp till ett år.” Tidigare var majoriteten av Berlins hemlösa migranter. Nu är allt fler som kommer till Caritas tyska medborgare. “De senaste sju, åtta åren har bostadssituationen i Berlin försämrats drastiskt”, fortsätter han. Hyresvärdar är mindre tillmötesgående nuförtiden eftersom de vet om att de kan fylla tomma lägenheter snabbt med personer som är beredda att betala mer.
Alva sitter på en parkbänk. Mira sitter och gräver med fingrarna i en sandlåda några meter bort. Alva berättar för mig att hon inte dricker eller tar droger, och att hon ansökt för att få över 100 lägenheter men har bara fått gå på tio visningar. Ibland lägger hyresvärdar på direkt när de hör hennes utländska namn. Om några dagar har hon en ny visning: 2,5:a i Charlottenburg, ett distrikt i västra Berlin. Alva säger att hon tror hon kanske har en chans på den.
Det visade sig att Alva hade rätt som kände sig hoppfull. Några dagar efter vårt möte fick Alva och hennes familj med hjälp från en vän ett erbjudande på en lägenhet.
*Namn har ändrats för att bevara Alva och hennes familjs identitet.