Porträtt av europeiska klubbkids

Den här artikeln publicerades ursprungligen på i-D

Jesús Madriñán använder konventionellt porträttfotografi för att skildra klubben. Inte bara som ett ställe man går till för att festa, utan också som en plats där man bara kan vara. Med hjälp av sin portabla pop-up-studio har Madriñán tagit fotografier som säger något om främlingarna som tillbringa sina nätter på mörka klubbar.

Videos by VICE

Hans första serie Good Night London från 2011 följdes av Boas Noites från 2013, då han åkte runt i mindre städer på landsbygden i Galicien och fotade unga på klubben. Den tredje serien, Dopo Roma, är ett naturligt avslut på triologin; bilderna, tagna utanför klubbarna, visar natthimlen på väg in i gryningen. Madriñán plåtade dessa senaste porträtt under en vistelse som konstnärsresidens i Rom.

Även om han fotograferade serierna i olika länder (Storbritannien, Spanien och Italien) är konceptet bakom var och en det samma – en undersökning i kroppsspråk och personers självuppfattning när man är ute och festar. Jag pratade med Madriñán om att vända upp och ner på den prototypiska studiomiljön och att skildra ungdomar på ett autentiskt sätt.

i-D: Var kom idén för Good Night London ifrån? Vad var det med uteliv som lockade dig som fotograf?
Jesús Madriñán: Jag växte upp som gay i en förtryckande miljö, så uteliv blev ett sätt för mig skydda mig, även om jag aldrig kände mig helt bekväm i det. För mig innebar det hopp, chansen att man kunde träffa någon, lättnaden av att kunna vara sig själv. Ändå fanns det alltid kvar en känsla av frustration inom mig i slutet av varje kväll. Jag lockades av uteliv, men samtidigt förstod jag mig inte på det inte helt och hållet. Jag minns känslan jag fick av att sitta själv på en nattklubb – att jag blev rörd och inspirerad av att betrakta alla runt omkring mig. Bilden av alla dessa unga som dansade runt mig var början på allting.

Hur går det till när du fotar på klubbar?
Alla porträtt togs på olika klubbar som jag och mina vänner brukade gå på. Jag tycker det är intressant hur dessa artificiella miljöer fungerar; de spelar en stor roll i hur unga konstruerar sina egna identiteter. Jag brukar jobba med en storformatskamera, och jag byggde upp en riktigt studio mitt på dansgolvet. Konventionell studiofotografi togs på det viset ut ur sin kontext. Studions lugn byts ut med en högljudd nattklubb, och de som fotas improviserar fram det narrativ de vill förhålla sig till. De är alltid främlingar, och hur de beter sig framför kameran stämmer överens med hur de själva vill bli sedda. För mig är ett porträtt en intim relation mellan personen som porträtteras och linsen, det vill säga publiken.

Hur skiljer det sig att ta ett porträtt på en offentlig plats jämfört med en privat?
Det är en del av leken. Mina verk bygger på paradoxen i att fånga livets spontanitet, men att man använder vedertagna tekniker tagna från studion. Det blir en motsägelse att man tar grundläggande färdigheter och applicerar dem i vad som oundvikligen blir kaotiska situationer. En viss teknik och en viss typ av ljus kan förändra verkligheten. Hiroshi Sugimoto sa, “Oavsett hur fejk objektet är blir det så gott som verkligt när det fotograferas”, men jag skulle säga att motsatsen stämmer: oavsett hur verklig en situation är blir den nästan artificiell när den fotograferas.

Du har bott i flera olika städer; hur skiljer sig människors inställning till att bli fotograferad på olika platser?
Det är sant att människor beter sig lite annorlunda beroende på platsen de kommer från, men jag har alltid jobbat i västerländska städer, så folks inställning skiljer sig inte så mycket egentligen. Jag ger alltid mitt visitkort till personerna jag fotograferar, och jag tyckte det var märkligt att nästan ingen i Storbritannien och Spanien kontaktade mig efteråt och bad om att få se sitt porträtt, medan nästan alla i Italien skrev till mig och ville se slutresultatet.

Vilka andra fotografer och konstnärer beundrar du?
Jag älskar Felix González-Torres verk, och jag gillar Angela Strassheim, Alec Soth, Marlene Dumas, Nadav Kander, Nikolay Bakharev och Sophie Calle. Jag gillar också konstnärer som Emile Friant, Antonio Gisbert och Sánchez Cotán.

Dopo Roma tar vidare teman från Good Night London och Boas Noites, fast utomhus, efter att klubben stängt. Varför denna förändring?
Ja, Dopo Roma fångar människor utanför klubbarna då festerna sakta men säkert börja varva ner. Jag ville på något sätt leka med publiken, inte ge dem specifika svar, och presentera personer framför gryningens himmel. Det faktum att jag har jobbat i olika städer är ett resultat av mitt privatliv, eftersom jag själv var tvungen att bo i olika länder, men jag tror att alla dessa projekt också fungerar ihop.

I introduktionen till Boas Noites beskriver du dina verk som att de skildrar “ungdomen fri från idealisering” – kan du utveckla?
Det finns ingen idealisering i hur jag presenterar dem jag fotar; det är en verklig och påtaglig ungdom. Jag ger dem möjligheten att bestämma hur de vill bli sedda, så kanske idealiseringen ligger hos dem.

Till och med i dina kommersiella verk ligger fokuset alltid på porträtt. Varför betyder det här formatet så mycket för dig?
Jag är intresserad av människor från ett antropologiskt perspektiv, och jag ser på porträtt som något med potential att kunna säga något om samhället en viss tidpunkt. Det finns stor kapacitet i varje porträtt att förmedla saker. Dessutom ser jag mig själv i alla min porträtt, så de gör det möjligt för mig att bättre förstå mig själv.

Jesús Madriñán har en hemsida

Scrolla ner för fler foton från klubbnätter