Den här artikeln publicerades ursprungligen på Tonic
Det kommer vara väldigt svårt för mig att skriva det här. Jag är dock osäker på om ni någonsin kommer läsa det jag har att säga, och jag är rädd för att om ni gör det kommer ni tycka att det bara låter som att jag gnäller och försöker klandra er. Bara ytterligare en rad ursäkter. Jag vet att på grund av vad jag gjort har ni all rätt att inte förvänta er något annat.
Så det första jag måste be er om är att ni försöker tro på mig när jag säger att det här inte bara är ursäkter eller lögner. Jag försöker inte manipulera er, även om det kanske gör mindre ont för er att se det här som ett försök till att göra just det. Det enda jag vill är att säga något väldigt viktigt. Snälla lyssna på mig.
Jag vill att ni ska veta att de morgnarna då jag vaknade och min mage kändes som den brann och var full av gift – för när man är beroende är det abstinensen som känns som gift, inte drogerna – glömde jag aldrig bort det där lilla barnet som hade så mycket potential. Hon var alltid här, även när hon varit inspärrad i kroppen av en darrande, sjuk person. Jag hade fortfarande samma gamla drömmar som när jag var liten. Jag ville fortfarande göra stora saker för att göra er stolta. Jag behövde bara bli frisk först.
Vet ni vad jag och mina vänner brukade prata om när vi blev höga tillsammans? Vad vi skulle göra när vi väl slutade ta droger. Vi såg verkligen fram emot det. Det kändes som det var precis inom räckhåll för oss – lika nära som morgondagen – att skriva den där bästsäljaren, börja designa kläder för Hollywoodkändisar eller öppna ett fosterhem för utsatta unga. De här drömmarna låg oss lika varmt om hjärtat som när vi var små, när ni fortfarande trodde på oss. Vi hade ingen aning om vad det faktiskt skulle innebära att vara frisk. När vi var höga verkade det som ett simpelt liv.
När jag var som värst – vidöppen mun, huvudet gungandes fram och tillbaka, ögonlocken slutna över ögon som rullade runt som flipperkulor – hade jag önskat att ni bara kramade mig. I stället vände ni ryggen till. Jag klandrar er inte; det är en motbjudande syn. Kanske det skulle ha hjälpt om jag på något sätt hade kunnat förklara för er att jag gömde mig. Att när jag befann mig i det där mörka tillståndet bakom det där fula ansiktet kände jag lugn och ro och trygghet. Jag var oåtkomlig.
I sin undersökande analys av hur Portugal lyckats minska antalet opioidrelaterade dödsfall skriver Susana Ferreira att landets framgångar är ett resultat av några grundläggande faktorer, bland annat att man på en samhällelig nivå uppmärksammar "att en individs ohälsosamma relation till droger ofta döljer skadade relationer till dem man älskar, till världen runt omkring sig och till sig själv."
I nästan alla böcker och broschyrer vi uppmanades att läsa på tolvstegsmöten, rehab eller av psykologer, står det om vikten av att läka trasiga relationer till vänner och familjemedlemmar. Alltför ofta läggs dock den här bördan helt och hållet på personen som håller på att tillfriskna. Den här obalanserade synen på relationer mellan den som är beroende och hens nära och kära döljer man med ord som "acceptans", "självinsikt" och "skuld".
Jag vill att även ni försöker vara medvetna om era egna handlingar. Acceptera att ni delvis är skyldiga för att mitt liv blev som det blev. I Al-Anon, stödgruppen för anhöriga till alkoholister, uppmanar de en att tro på följande ord: "Jag orsakade inte beroendet, jag kan inte kontrollera beroendet, och jag kan inte bota beroendet."
Det stämmer att det inte går att kontrollera mitt beroende. Efter att jag utvecklade ett substanssyndrom skulle det kräva mycket mer än bara min familj för att få det under kontroll. Men det är oansvarigt av er om ni inte känner att ni bidrog till det överhuvudtaget. När jag försökte prata med er om att jag kände mig deprimerad när jag var 14 och ni svarade genom att plocka upp en bok och ignorera mig, då bidrog ni till mitt beroende.
När ni blev upprörda över de blåmärken jag fick av min pojkvän när jag var 17 och ni hotade både mig och honom i stället för att bara säga att ni älskade mig, eller att jag förtjänade bättre, då bidrog ni till mitt beroende. När jag berättade för er att jag nästan blivit våldtagen och ni kallade det för lögner, då bidrog ni till mitt beroende.
När jag fick återfall och ni klandrade mig för det, då bidrog ni till mitt beroende. När ni sa att jag inte kunde sova hos er en kväll då jag inte kände mig trygg i mitt eget hem – då bidrog ni till mitt beroende.
Jag låter anklagande och jag vet att folk inte tycker om det; det är svårt att lyssna på. I en intervju med Time pratar beroendespecialisten Gabor Mate om hur föräldrar kan bidra till sitt barns beroende på sätt som är bortom deras kontroll: "Föräldern behöver inte vara perfekt. I vårt samhälle är det inte bara en fråga om huruvida en förälder gör sitt bästa eller om de älskar sitt barn eller inte, det handlar om att föräldrar ofta är isolerade och stressade eller för bekymrade över ekonomi för att finnas där. En tidig känslomässig förlust är en universell mall för alla beroenden."
Jag brukade vara obeskrivligt arg på er för alla gånger jag kände att ni behandlade mig illa. Under en lång period hatade jag er. Ibland, om det är en riktigt dålig dag, gör jag fortfarande det. Men jag kan se er medmänsklighet nu. Jag tror inte längre att det var meningen för er att vara några slags superhjältar, eller perfekta. Det här handlar egentligen inte om skuld eller om att skylla på någon. Jag förstår nu att ni helt enkelt gjorde så gott ni kunde då. Jag vill bara att ni ska förstå att detsamma inte alltid kunde sägas om mig.
Om jag vill bli fri från mitt beroende måste jag släppa gammalt agg och ta mitt tillfrisknande i mina egna händer. Men jag vill att ni slutar tro att ni bara genom att älska mig spär på mitt beroende. För jag behöver er kärlek. Jag behöver att ni ovillkorligt ger mig ett obegränsat antal chanser.
Det innebär att ni kommer se mig när jag är som värst men ändå välja att vara kvar. Det innebär att stå vid min sida när jag säger, "Det här är för mycket, snälla hjälp mig." Det betyder inte att ni ska ge mig pengar eller ge efter och göra som jag ber om när det uppenbarligen är ord som kommer ur beroendets mun. Men det betyder att ni släpper idén om att jag behöver er "tough love". Tough love leder ofta till mer trauma, vilket gör det ännu svårare för en att komma ur ett beroende.
Jag undrar om jag någonsin kommer ha modet att säga direkt vad jag behöver från er. Just nu är det så här modig jag kan vara. Så jag kommer lämna det här och se vad som händer.