Bänga lärare och arga eskorter: när pranks går riktigt åt helvete

Några av de bästa sakerna med att vara ung är att man kan komma undan med att bete sig riktigt svinigt, eftersom ens hjärna och ens förnuft fortfarande håller på att utvecklas. Man är inte fullt kapabel än att kunna förstå konsekvenserna av ens handlingar, så det uppfattas som oskyldigt skoj när någon övertalar sin syster att klättra upp och hoppa från ett hustak, eller när någon slår vad med sina klasskompisar vem som först lyckas få matteläraren att gråta.

I efterhand blir det dock ofta tydligt att man utsatte sig själv och andra för potentiellt farliga situationer, och att det är inget mindre än ett mirakel att en själv och alla i ens närhet överlevde de åren. Jag frågade några av mina vänner vilka deras värsta prank var som barn och hur de kom undan med det. Det här är några av de bästa historierna jag fick höra.

Jag kommer från en småstad där det aldrig hände något spännande. När jag var tio år gick jag och en kompis till ett övergivet föreningshus där vi tjuvrökte. Medan vi satt där började vi bränna bort delar av tapeten med en tändare. Det var väldigt torrt, så allt brändes bort snabbt. Så snabbt faktiskt att hela huset börjat brinna inom ett par sekunder. Vi sprang därifrån och kom hem innan någon såg att det var vi som hade gjort det. Jag kunde se flammorna hela vägen hem.

I stället för att bli upprörda verkade alla tycka att branden mest var spännande – äntligen var det något intressant som hände. Alla snackade om det. De flesta som hjälpte till att släcka branden var frivilliga, och de tyckte det var hur spännande som helst att bli inropade. Varken jag eller min kompis berättade någonsin för någon att det var vi låg som bakom det, och ingen fick reda på att det var vi. Det har gått 27 år nu, och våra föräldrar har fortfarande ingen aning om att det var vi.

På gymnasiet gick jag och några av mina kompisar ihop för att köpa lite choklad med hasch i. Vi hade planerat att käka det efter skolan, men av någon störig anledning hade någon smugglat in lite i skolans personalrum. Först kändes det lite som slöseri, men senare under dagen blev det väldigt tydligt vilka av lärarna som hade unnat sig choklad och vilka som inte hade gjort det. På franskalektionen började vår lärare plötsligt gå konstigt och slå med pekpinnen mot svarta tavlan. Sen klagade hon på att klassrummet var för varmt och bestämde sig för att öppna alla fönster. Till slut var hon tvungen sätta sig ner och vila lite och sa åt oss att jobba självständigt. Jag hörde att kemiläraren på en annan lektion hade varit på väg att kollapsa – han hade ätit några chokladbitar på tom mage. Att bli hög utan att förstå vad som hände måste ha varit jätteläskigt för honom.

Vi tyckte alla det var rätt sjukt. Men eftersom så många av oss hade lagt pengar på chokladen var det svårt att avgöra exakt vems fel det var. Ingen fick någonsin reda på att det var vi.

När jag var 14 brukade jag och en kompis ringa en telefonsexlinje som sen ringde upp en – men vi gav alltid våra intet ont anande vänners nummer till den. Det blev tråkigt efter ett tag, så en dag bestämde vi oss för att anlita en eskort, och vi gav hennes agentur namnet och adressen till en av våra klasskompisar.

Kvällen därpå kom en kvinna hem till vår kompis. Han och hans familj hade redan gått och lagt sig, så ingen öppnade när hon ringde på dörren. Tydligen stod hon kvar och väntade ett tag tills en från hennes jobb kom för att hjälpa henne. Han var svinarg och började skrika utanför vår kompis hus mitt på gatan. "Hon är här nu, du ska knulla med henne!" Till slut gick de därifrån, efter att ha väckt exakt alla grannar.

Nästa dag i skolan försökte vi inte dölja att det var vi som låg bakom det, mest för att vi inte insåg hur illa det faktiskt var. Vår kompis föräldrar tog det inte så väl – tydligen hade händelsen förvärrat mammans utbrändhet. Min pappa blev rasande när han fick reda på vad jag gjort.

Jag var ungefär sju år gammal, och jag och en kompis satt och såg på medan min pappa fixade med sin segelbåt i en hamn, vilket vi tyckte var fett tråkigt. Vi kollade runt för att hitta något att göra och såg en annan båt som stod på en ramp och hölls fast med hjälp av några träblock. Vi sparkade undan blocken för att se vad som skulle hända. Innan vi visste ordet av höll den här 15 meter långa segelbåten på väg att åka ner i vattnet. Vi sprang iväg, panikslagna, men eftersom vi var de enda sjuåriga skitungarna i hamnen var det inte direkt svårt för dem att lista ut vems fel det var att båten åkt ner i vattnet.

Det visade sig att själva ägaren faktiskt var ombord och försökte fixa med elen när båten åkte ner. Först var han så förbannad att han krävde att min pappa skulle bannlysas från hamnen, men efter att vi hjälpt honom att städa och fixa hans båt lugnade han ner sig och förlät oss.

För några år sen var jag ute en kväll och drack med några kompisar någonstans i Amsterdam, och en hade tagit med sig sin amerikanska kusin. När baren stängde ville vi inte att kvällen skulle ta slut, eftersom vi hade lovat vår kompis kusin att det skulle bli en kul kväll. När vi lämnade baren såg han den fullskaliga kopian av ett 1700-talsskepp som tillhört Nederländska Ostindiska Kompaniet i vattnet på andra sidan floden – den ägdes av det sjöhistoriska museet som låg precis bredvid. "Ska vi klättra upp på den?" frågade min kompis kusin. Vi bestämde oss för att prova.

När vi kom till museet på andra sidan floden verkade det vara mer komplicerat än vad vi hade tänkt oss att ta oss ombord på skeppet – den låg förtöjd en bit ut i vattnet. Vi la märke till en liten flotte och försökte ta oss till skeppet med hjälp av den. Men när vi alla satt oss på flotten välte den genast så vi alla föll ner i vattnet. Dyngsura fortsatte vi att simma mot skeppet och förde flotten framför oss, i hopp om att den skulle kunna komma till användning på vägen tillbaka.

Efter att vi klättrat ombord kissade vi på den, för det var tydligen kul, och sen klättrade vi upp i masterna. Precis efter vi kommit upp och tittade på utsikten hörde vi en man skrika. "Kom genast ner därifrån!" En bit längre bort i kajen såg vi en snubbe med en walkie-talkie i sin hand. Tydligen hade nederländska flottan en bas precis bredvid museet, så det var lite mer säkerhetspådrag än vi var beredda på.

Vi hoppade ner på flotten och paddlade snabbt tillbaka till våra cyklar och drog därifrån så snabbt vi kunde. Det var precis att vi kom undan, för inte långt därefter såg vi en polisbil som var på väg mot museet.

Läs också: Jag lyssnade på happy hardcore i 48 timmar i sträck

En period på gymnasiet hade jag en huvudnyckel som kunde öppna och låsa varenda klassrum på hela skolan. Anledningen till att jag hade den var för att en gång när jag hade kvarsittning fick jag som uppgift att gå och lämna massa saker i olika klassrum, och då behövde jag den nyckeln för att kunna komma in. Jag gav aldrig tillbaka den sen, för jag tänkte att den skulle komma till nytta på något sätt.

Snart insåg jag att jag hade makten att kunna låsa in folk i sina klassrum – 25 ungar och deras lärare. Jag gick igenom korridorerna och väntade oftast tills det var extra högljutt i ett klassrum så ingen skulle höra ljudet av låset, vilket gjorde att de inte insåg att de var inlåsta förrän det var dags att gå därifrån. För varje gång jag gjorde det blev bara roligare och roligare.

Det var alltid mest kul på onsdagseftermiddagar när jag hade matte i ett klassrum på andra våningen, precis bredvid ett annat klassrum där de hade historia. Jag hade övertalat min lärare att jag var tvungen att jobba ensam i korridoren ibland och sa att jag inte kunde koncentrera mig annars. Precis innan lektionen var slut brukade jag komma in igen, efter att ha låst dörren till klassrummet där de hade historia.

Tydligen en gång var det någon som på riktigt kissade på sig för att han inte kunde gå på toa. De fick aldrig reda på att det var jag eftersom jag var väldigt försiktig och inte gjorde det varje vecka – det var viktigt för mig att det alltid skulle komma som en överraskning. I efterhand var det väl rätt farligt att göra så. Jag vill inte tänka på vad som hade hänt om det hade börjat brinna.

Jag växte upp i Paris, och när jag var ungefär sex år brukade jag och en kompis leka på en kyrkogård efter skolan. Det var en väldigt skum kyrkogård med massa skelettdelar här och var, men jag tror aldrig någon av oss riktigt insåg vad det var eller vad det det innebar.

En dag började vi gräva runt och hittade ett människoben. Vi tyckte det var så spännande så vi fortsatte gräva, och till slut hade vi hittat ännu mer ben och några dödskallar. Vi tog med oss dem hem till mig och sköljde av dem i en av min mammas stora kastruller, för att få bort all lera och för att de skulle bli fina. När min mamma kom hem såg hon ett kranium i en av hennes kastruller och fick nästan en hjärtattack. Jag fick aldrig leka med den kompisen igen.