Folk berättar om de värsta sakerna de käkade som studenter

I VICE guide till studentlivet dyker vi ner i allt som rör livet som student – från fest, smarta droger och matvanor till studielån och framtidsutsikter. Läs hela guiden här.

---

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Munchies

Början av studentlivet kan vara tufft. Du har precis gjort slut med din crush från gymnasiet och du och dina föräldrar har tryckt in allt du äger i en bil och är på väg till universitetet eller högskolan där du kommer tillbringa de kommande tre åren och förvandlas till den visa och världsvana vuxna människan du alltid vetat fanns någonstans inom dig (kanske du även börjar extraknäcka med att langa weed någonstans på vägen).

Efter att nollningens bakfylla lagt sig och du skrubbat bort spyan från jackan är det nog dags att du börjar tänka på mat. Dina föräldrar packade kanske ner alla viktiga köksredskap från IKEA för din överlevnads skull, men… Hur gör man ens en omelett? Räknas Coco Pops med mjölk som en måltid?

Att leva som student är i grund och botten ett experiment i hur pass undernärd människokroppen kan bli innan man får skörbjugg och/eller ett nervöst sammanbrott i bibblan och måste tillbringa tentaperioden med att ta det lugnt hemma hos mormor och morfar. Om man sätter en 19-åring utan vuxen tillsyn med begränsade matlagningskunskaper i ett kök kommer det oundvikligen sluta med brända stekpannor och orimliga mängder fryspizzor.

För att hylla alla dessa tappra unga själar som kämpar i köken och de "måltider" som "lagas" i studentkorrider över hela landet har vi samlat in de allra konstigaste matupplevelser vi fått höra. Läs och inspireras.

Under mitt första år på universitetet dejtade jag en kille som jobbade som cykelbud, och han kunde inte laga mat för fem öre. En kväll kom han förbi och erbjöd sig att laga middag till mig, vilket jag tyckte var gulligt av honom, eftersom jag stressade med att försöka bli klar med en uppsats. Jag hörde massa skrammel komma från köket, och till slut kom han tillbaka och bar på sin unika skapelse: nudelmacka med barbequesmak. Han hade rostat brödet och stoppat ner ett helt paket kokade nudlar mellan skivorna, tillsammans med en rejäl ostskiva. Jag skäms över att jag åt upp hela mackan. Den var så jävla vidrig. Än i dag minns jag det hela som det mest bisarra jag någonsin varit med om.

En gång åt jag tio brödskivor en eftermiddag när jag var bakis och inte hade råd med riktig mat. Mina vänner började kalla mig "Bröd-Catrin" efter det.

Jag var faktiskt en väldigt duktig kock och hyffsad bagare när jag gick på universitet, och jag älskade att experimentera med matlagning. Jag brukade baka tårtor till alla (jag hade kommit på att det var jättelätt att bli vän med folk om man gav dem mat.) Jag bjöd hem min kompis till mig en kväll och sa till henne att jag skulle baka en tårta till henne. Jag har för mig att hon frågade vad som skulle hända om vi hällde Red Bull i smeten (jag gick på universitetet i början av 2000-talet så alla drack Red Bull.) Så jag gjorde det. Det var en rätt basic sockerkaka: lite socker, mjöl, ägg och ungefär en halv burk Red Bull – till mina rumskompisars förskräckelse. När den kom ut ur ugnen hade den svällt och fått en härlig gyllene färg. Den såg absolut inte äckligt ut och alla tyckte om den, till och med de som först var helt skräckslagna.

Jag tror inte jag kommer baka den igen, men den erfarenheten gjorde att jag fortsatte att experimentera i köket, och jag skulle vilja säga att min smak är lite mer sofistikerad nu.

För mig var det nog en pulvermosmacka med Den skrattande kon-ost. Denna utsökta rätt lagade jag mitt första år på universitet då jag hade var orimligt besatt av pulvermos. Jag experimenterade med det och la till massa random saker för att göra det lite mer spännande, typ örter, kryddor och ostar. En dag fick jag tanken, Hur skulle en pulvermosmacka smaka? Så jag tog två skivor vitt bröd och bredde på en triangel Den skrattande kon, och sen lite pulvermos på det. Det låter vidrigt, men det var faktiskt jättekrämigt och perfekt som tröstmat. Själva konsistensen var dock lite konstig.

Jag var en sån där fattig student som aldrig hade pengar eftersom jag la allt på sprit. En gång var jag helt utsvulten och det fanns inget i varken mitt skafferi eller kylskåp, och jag pallade inte klä på mig för att gå och köpa mat. Jag försökte kolla vad mina rumskompisar hade, men deras skafferier var låsta. Det enda jag hade kvar var pasta och olika såser. Så jag kokade lite pasta och blandade ner lite ketchup och majonnäs, och så var saken biff. Testa själv, det smakade faktiskt rätt gott.

Jag och min kompis brukade dela på en limpa bröd och en burk med hummus varje dag. Inget mer än det.

Jag käkade det bästa/värsta jag någonsin ätit efter jag kom hem från riktigt blöt och grisig festival. Det var samma dag som vi skulle få våra slutbetyg, och dagen efter skulle jag flytta ut ur mitt korridorsrum. Det var inte så mycket kvar i mitt skafferi förutom pasta, gammal pesto och några kalkonskivor. Och bakade bönor. Jag tillagade allt (ingen vits med att lämna kvar något), fyllde tallriken till bredden och avslutade det hela med lite billig ketchup. De första tuggorna, efter att inte ha ätit ordentligt i några dagar, var så otroligt goda. Men snart insåg jag att det var bland det äckligaste jag någonsin ätit.

Min värsta måltid var kokt ris med Worcestersås, 100 procent. Det var mer än vidrigt. Fast det gjorde att jag hade råd att gå ut den kvällen! Så det var värt det.

Anmärkning: det här hände på riktigt och jag har ett vittne. En gång efter jag precis hade börjat på universitetet la jag en djupfryst burgare på en extremt varm stekpanna och KABLAM, burgaren exploderade ut ur stekpannan. Några droppar kokhett olja träffade mina armar och en del av en mugg som stod på diskbänken mittemot sprack – explosionen var så pass stark. Jag köpte aldrig den hamburgaren igen. (Senare fick jag reda på att den innehöll hästkött.)

Min ekonomi hade aldrig varit så dålig som det var den månaden, men jag visste att jag hade en helkväll framför mig med att svepa blaskig cider och dansa med idioter till Flo-Rida och T-Pains "Low", så jag tänkte att det var en utmärkt idé att köpa en frysrätt som bakisföda. Jag trodde jag hade köpt vilken djupfryst lasagne som helst, men dessvärre visade sig verkligheten vara mer allvarlig än så. Jag vaknade klockan två på eftermiddagen och tryckte i mig den slafsiga kötthistorian, i hopp om att min djävulska bakfylla skulle lindras. Mina smaklökar attackerades av en smak jag aldrig känt förut. Det smakade som att någon spytt curry på en hög med brinnande plast och ost. Förtvivlat sprang jag till köket för att hitta något att dricka och därmed förhindra spyan som var på väg. Jag tog vad jag trodde var en Colaburk, men nej, det var Dr Pepper. Det finns inget jag avskyr mer än Dr Pepper. Det visade sig att jag av misstag hade köpt en sjuk slags chicken tikka lasagne. Jag kunde gå ut kvällen efter för att jag hade bränt alla pengar på tuggumi och Listerine. Glöm aldrig att läsa vad det är du ens köper, hörni.

När jag slutat skolan och började universitet började jag laga "Carbonara" genom att smälta en hel ost tillsammans med grädde och bacon och sen bara hälla ner det på pasta. När jag höll på att utbilda mig till kock pendlade jag mellan att käka mat från Michelin-restauranger vissa kvällar till att dricka tre burkar Coca-Cola Cherry och käka ett jumbopaket med ostbågar, en Mars och glass till middag kvällen därpå. Jag är så glad att jag vet hur man lagar mat nu!

Jag åt inte det här, men jag hade en rumskompis på universitetet vars favoriträtt var "pizzamacka". Det är alltså tomatpuré på rostat bröd med panerad kalkon. En annan gång försökte han göra curry på en burk med kormasås, men han hade inget kött så han hällde bara såsen över lite ris.

Under mitt första år på universitetet bodde jag i en korridor som var jättelångt ifrån närmaste matbutik. Det var en söndag, alla mina rumskompisar var borta, det var mitt i vintern och jag hade spenderat alldeles för mycket pengar. Jag var extremt hungrig, men det fanns ingenting – alltså på riktigt ingenting – i mitt skafferi utöver lite fond. Inte ens Knorr eller någon lyxig fond, det var typ Coops egna.

Så jag tog en kub och började knapra på den som den råtta jag är, för att försöka få någon slags smak i munnen och någon form av näring i magen. Det smakade i princip bara salt. Jag berättade inte för mina rumskompisar om vad jag hade gjort när de kom tillbaka senare på kvällen, på grund av den enorma skam jag kände. Och nej, jag blev inte mätt.

Innan jag började universitetet fick jag två tips från min storasyster: drick inte öl för man blir tjock och ligg inte med någon första veckan för det ger en dåligt rykte. Jag lyckades hålla mig till första tipset (öl är äckligt!) men det andra tipset sket jag i när jag av misstag började sprida ett sexrykte om mig själv dag tre.

Jag hade hookat med en snubbe som gick två terminer över mig som hade en skitful hipsterfrisyr, för jag var dum och tyckte att alla killar i året över mig var coola. Vi kan säga att han hette Oli, för det är hans riktiga namn, och han var ett kukhuvud (han dumpade mig för den snyggaste tjejen i mitt program – fuck you Oli! Och det allra värsta med allt det här är att jag tror att jag ändrade så att vi var i ett förhållande på Facebook den tredje dagen av nollningen.)

Så efter att vi hade varit på någon töntig hemmafest tog jag med mig honom hem till min korridor – han hade förmodligen sina tummar instoppade i sina stuprörsjeans och lutade säkert huvudet åt sidan för att försöka få sin fula snedbena att se bättre ut – och jag slängde in en fryst köttfärspaj i mikron, för jag var full och jag har alltid gillat munkänslan av köttfärs.

Vid det här laget, av outgrundliga skäl, började jag suga av Olia, mitt i det delade köket, och jag svär på Gud: han kom i min mun exakt samma sekund som mikron började pipa, vilket var exakt efter tre och en halv minut. Under rätt lång tid efteråt kände jag mig nöjd över att mina avsugningsskills var så bra, särskilt med tanke på att det här bara var typ tredje gången jag sugit av någon (jag var inte snygg som tonåring), men efter några år insåg jag att han förmodligen bara inte blivit avsugen på väldigt länge, eftersom han var ett svin.

Eftersom jag var ett pucko berättade jag om det för Sarah (det är hennes riktiga namn också) som jag trodde var min bästa vän, och hon spred det såklart vidare till alla, eftersom tonårstjejer suger, och sen visste alla om det och jag blev känd som "Plingtjejen" resten av universitetstiden. Och nu lyssnar jag på min storasyster när hon ger mig råd, för storasystrar är visa.

Jag gjorde min första "böncurry" när jag var helt utsvulten och hade begränsade råvaror att jobba med. Jag hade en säck med ris som gick att tillaga i mikron, men jag kom fram till att det skulle vara för torrt att bara äta ris rakt upp-och-ner. Efter att ha grävt runt i alla skafferier hittade jag en burk med bönor, och det var då, med risförpackningen i min hand, som jag kom på det: böncurry. Jag visste att såsen från bönorna skulle ge mig fuktigheten och smarkerna som mina smaklökar suktade efter.

Jag värmde upp allt i mikron, slet upp risförpackningen och hällde bönsåsen över allting. Oj, vilken måltid det var. Jag kände mig mätt i flera dagar efteråt, eftersom både bönorna och riset var menat att räcka till två personer, men de var så billiga så jag åt upp allting. Sen dess har jag lärt mig att göra det ännu godare genom att krydda det med svartpeppar.

Mitt starkaste matminne är från mitt första år som student. Jag hade tillagat en tonfiskpasta i en nydiskad kastrull som jag glömt torka ordentligt. Jag hade tagit ungefär fyra tuggor innan smaken av Yes tog över.

Några namn har ändrats för att skydda de intervjuades identitet.