Även klubbscenen måste uppmärksamma psykisk ohälsa

Under åren som ansvarig för klubbar och hotell i städer som Miami, Los Angeles, San Diego och Stockholm fick jag på nära håll se artister och andra inom branschen befästa hur vanligt problemet är med psykisk ohälsa. När en drink eller drog alltid finns på armlängds avstånd och musiken är på högsta volym blir det extra tydligt att det inte riktigt finns utrymme för psykiska problem.

Musik förenar annars som inget annat i världen. Den får oss att känna oavsett vilka vi är, vad vi tror på, eller var vi kommer ifrån. Musik kan kasta oss mellan tid och rum, få oss minnas eller att vilja glömma.

I lördags stod jag på en uteservering i centrala Stockholm och såg hur hundratals människor förenades i jubel och dans när dj:n avslutade kvällen med att ropa ut en kort hyllning till Tim “Avicii” Bergling, och snurrade igång kvällens sista track – Oooooh, sometimes, I get a good feeling, yeah. Det kändes som jag hört låten spelas ett-i-ett det senaste dygnet.

Musiken ökade i tempo och blickar möttes på golvet. Baren och uteserveringen förvandlades till ett dansgolv, och jag kände hur det som hände runt mig samtidigt utspelades på tusentals andra platser runt om i världen, just den dagen, dagen efter vi fått reda på att Tim är död. Folk pratade inte. Vi dansade, några höjde armarna över huvudet, många kramades, high-fivade och nickade i samförstånd. Som för att säga att det är okej.

Men det är det ju inte.

Jag har sett vänner fly verkligheten med alkohol, droger och mediciner. När man jobbar i klubbvärlden är det ingen som kommer säga åt en att inte ta den där drinken. Jag är otroligt glad att jag inte längre jobbar sena nätter med ansvar för fulla människor. Det var såklart fantastiskt kul och jag har tagit med mig massor från den världen. Men hade jag förstått då hur den kan intensifiera psykiska problem hos många hade jag klivit ur den ännu tidigare. Eller, jag vill gärna tro att jag hade gjort det.

Dagen innan jag hörde om Tims död fick jag ett meddelande från en ex-flickvän. Hennes nära vän och min bekant, Mikael, hade tagit sitt liv. Han blev 29 år gammal. Dagarna gick och jag började fundera på sårbarheten hos oss människor, om närheten vi behöver för att må bra.

Sen hände det igen. I onsdags kväll fick jag ett meddelande från vänner i USA. En till bekant, Freddie, hade gått samma väg.

Det finns inga enkla svar på varför. Det går inte att skylla på något eller någon.

När en person har allt det som vi idag ser som tecken på framgång – pengar, status och möjligheter – blir det extra svårt att begripa. Att vi inte kan förstå verkar göra att vi står kollektivt handfallna. Det är som att vi inte gör något åt det.

Förhoppningsvis kommer vi i framtiden bli bättre på att hitta metoder för att motverka vad som onekligen är ett av världens största folkhälsoproblem. Bara bland 15- till 29-åringar är självmord den näst vanligaste dödsorsaken runt om i världen, enligt Världshälsoorganisationen (WHO).

Det är självklart svårt att veta hur vi som samhälle ska lösa det här problemet. Men vi kan nog alla se värdet i att prata mer och göra vårt bästa för att hjälpa unga människor att bättre kunna hantera svåra känslor – oavsett vilken miljö man lever och jobbar i. På alla plan. Också för de som jobbar inom klubb- och nöjesbranschen.

Den närhet vi upplevde i lördags och samhörigheten vi kände med varandra klockan fem i två på natten, på en uteservering, är en som jag skulle vilja se mer av. Jag tror den känslan av öppenhet är nödvändig för att vi ska kunna föra samtalet vidare.

I en bransch som bygger på att sprida glädje och där man förväntas le och vara peppad konstant är det här extra viktigt. Förhoppningsvis kommer både klubbscenen och samhället i stort bli bättre på att kunna ge utrymme för de svåra samtalen och de jobbiga känslorna. Jag skulle vilja det. För Tim. För Mikael. För Freddie. Och för alla oss andra.

Kontakta Mind eller 1177 om du eller någon du känner lider av psykisk ohälsa. Mer information finns här.

Patrik Slettman finns på Twitter