Fixare i Irak om riskerna de tar för rapporteringen om kriget mot IS

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

Om du plötsligt inser att du behöver en skottsäker väst eller behöver komma igenom en checkpoint bemannad av sura vakter mitt i natten, då behöver du en fixare. En fixare är en person från lokalbefolkningen som guidar utländska journalister genom alla möjliga situationer, från knarkkvarter i Filippinerna till krigszoner i Mellanöstern.

En bra fixare känner till allt man behöver veta om en viss säkerhetssituation, hur svårt det är att nå vissa platser och kan hitta stories på plats som ingen annan hört talas om. Tros det hör man knappt talas om dem, fast de i vissa lägen utsätter sig själva för enormt farliga situationer. I Mosul har de spelat stor roll i hur kriget mot IS rapporterats; ofta åker de ut till frontlinjen varje dag och tjänar hundratals dollar dagligen på grund av det, trots att många av dem bara är i tidiga 20-årsåldern.

Nu när kampen mot IS är över i Mosul pratade jag med några av de personer som har varit med och format hur det rapporterats om kriget.

"Ibland ber journalister en om saker man inte förväntar sig. Dagen då insatsen påbörjades för att ta tillbaka västra Mosul var jag med en journalist som insisterade på att komma väldigt nära frontlinjen samtidigt som tre självmordsbombare saknades, så området var fullt med krypskyttar och armén höll på att skjuta en av IS drönare i närheten. Det var farligt, men han förstod inte.

Jag har varit en fixare i snart ett år. Jag blev anställd på en ideell organisation efter universitetet, så jag jobbade som fixare för skojs skull när jag hade tid över. Min mamma blir orolig, så jag berättar oftast inte för henne var jag är eller om sakerna jag sett.

Jag har fått mycket träning för att kunna ge psykologisk första hjälpen, vilket är metoden för att bedöma någons trauma, och mental egenvård. När jag först började höra berättelser om folk som överlevt IS kunde jag varken sova eller jobba ordentligt. Men nu jag har insett att organisationen jag jobbar för hjälper de här människorna, och då mår jag bättre."

"Inget är förutsägbart, men man måste ha självförtroende – så är livet i Irak. Även om man inte har rätt tillstånd måste man kunna övertyga vakterna att släppa in en. Men jag blir orolig över falska checkpoints, för det är så många miliser och militära grupper att det är svårt att veta om en checkpoint är officiell eller inte. Vissa, kanske IS eller andra grupper, har satt upp en del falska där många har blivit dödade.

Jag kan inte gå igenom en checkpoint utan att ha med mig en man för det är inte säkert, dessutom skulle vakterna försöka få mitt nummer och ta selfies med mig. Det är irriterande, för det innebär att jag alltid måste dela på mina pengar med en manlig chaufför eller tolk, så jag kan aldrig tjäna lika mycket som killarna.

Om jag känt att fixare inte får tillräckligt med cred? Ja, vissa gånger. Men samtidigt får vi bra betalt. Det är livet."

"Jag är ofta på frontlinjen, och vid ett tillfälle var jag tio dagar i Mosul. En dag gick vi in i staden med the Golden Division, en elitarmé. Efter ett par minuter sa de åt oss att bege oss tillbaka till basen utanför staden eftersom det var för farligt, men när vi körde därifrån gick däcket på min bil sönder. Jag lät journalisterna åka tillbaka i pansarbilar, men eftersom min bil är värd så mycket kunde jag inte lämna den. Det innebar att jag var helt ensam i Mosul i en timme, vilket är det farligaste jag någonsin utsatt mig själv för.

Trots det faktum att jag jobbar på så farliga platser är den enda utbildning jag fått en kurs i första hjälpen som jag gjorde 2013. Allt annat har jag lärt mig på jobbet.

I och med att det är över i Mosul förbereder jag mig på att jobba i Hawijah, eftersom striderna där trappats upp, vilket jag egentligen inte känner mig orolig över, för jag har bättre kontakter där. Kontakter är väldigt viktigt, och även om vissa fixare kanske är lite av rivaler dricker vi ändå med varandra på kvällarna när vi kommit hem från Mosul och delar ny information med varandra.

Jag studerar till att bli ingenjör samtidigt som jag är fixare, vilket är rätt mycket jobb, så jag försöker göra mitt jobb som fixare på helgerna, men det blir inte alltid så.

Det viktigaste med det jag gör är att jag är med i kampen mot IS. Jag är anledningen till att media kan berätta för världen hur IS faktiskt är, och det får mig att vilja fortsätta göra mitt jobb."

"Den viktigaste egenskapen en bra fixare bör ha är att vara ärlig – man måste förklara sanningsenligt för journalister om vilka risker som finns och berätta för dem vad man gör. Dessutom måste man ha utmärkta kommunikationsförmågor. Man måste ha nära band, vara politiskt medveten och hålla sig uppdaterad på situationen hela tiden; man måste vara den första som hittar stories och säljer dem till journalister. Man måste vara snabb, flexibel – väldigt flexibel – redo att jobba långa dagar och inte låta det vara ett problem.

Det första jag pratar om med utländska journalister är lämpligt beteende, vilket är rimligt med tanke på att vi inte alltid är bekanta med varandras kulturer. Man måste följa religiösa seder, som att inte dricka vatten framför folk under Ramadan, och man kan inte säga 'fuck' eftersom lokalinvånare kanske förstår det ordet.

Ibland blir jag riktigt ledsen över allt som händer. Jag har förlorat vänner, och ibland har jag förlorat människor som jag träffade den dagen, men jag försöker alltid se till att vila när jag behöver det och blockera mina känslor, för det här är mitt jobb."

"Jag har jobbat som fixare i ett år, sen insatsen i Mosul började. Först var jag chaufför och min flickvän var tolk. Jag fick reda på vad en fixare är för något genom en vän som berättade för oss om det. Nu gör jag det på heltid, ofta blir det väldigt många timmar alla dagar i veckan när jag tar med journalister till frontlinjen. Jag tjänar bra med pengar. Mer än tillräckligt för att överleva. Därför riskerar jag mitt liv varje dag.

Jobbet kan vara väldigt farligt. För en månad sen, när jag var med en grupp och försökte komma fram till frontlinjen i gamla delen av Mosul, insåg jag att vi redan passerat linjen och var i IS territorium. Polisen hade fört oss till fel sida, och vi insåg det när vi smög igenom de små platserna mellan hus.

Den psykologiska pressen är enorm, det är det som har varit tuffast för mig. Jag kan aldrig sluta tänka på jobbet, och jag kan inte sluta tänka på döden. Det gör att jag kan bli väldigt arg, även om det bara handlar om en småsak, typ om någon inte håller med mig.

Det med mitt jobb som jag mår bra av är att jag har hjälpt människor i Mosul med första hjälpen och till och med räddat liv. Det känns helt fantastiskt.

När jag är på frontlinjen fotar jag och spelar in mycket. Jag vill göra filmer när allt krigande är över, och jag har tur som får jobba med så många duktiga journalister och se hur de jobbar."

Helen Nianias finns på Twitter.