Vi besökte världens största ufo-arkiv

Det är en mörk septemberkväll 1989. Mamman Kerstin och hennes 13-åriga dotter Tina åker bil på väg till sitt hem i Björkvik, en tätort strax utanför Katrineholm i Södermanland. Plötsligt får de syn på ett föremål uppe i himlen, som svävar ovanför en skogsdunge vid sidan av vägen. Det är cirka fem meter i diameter blinkar och liknar ett tefat till formen. Kerstin ska ha gått ut ur bilen för att titta närmare, då farkosten mycket hastigt ska ha susat iväg och ut ut över sjön Yngaren på andra sidan av bilvägen, utom synhåll.

Rapporter om “sightings” som denna finns det tusentals av i Sverige – det kommer in ungefär 200-250 varje år – och alla finns arkiverade på världens största ufo-arkiv i Norrköping: Archives of the Unexplained, eller AFU.

När vi fick reda på arkivets existens åkte vi såklart dit direkt för att få våra miljontals frågor besvarade. Varför finns det ett arkiv för ufo-relaterade föremål överhuvudtaget? Varför i Sverige? Sitter de på något slags bevis som potentiellt kan bevisa ett av nutidens största mysterier?

Det visar sig att arkivet ligger i vad som ser ut att vara ett helt vanligt bostadsområde bara tio minuter med spårvagnen från Norrköpings centralstation. För dig som inte haft möjligheten att besöka Norrköping ser staden ut som exakt alla andra svenska städer med runt 100 000 invånare: pittoreskt, pastellfärgat och fullt av cyklar. Att världens största ufo-arkiv ska vara insprängt här någonstans bland radhuslängor och lekplatser känns inte helt rimligt, men efter att ha letat en stund hittar vi i alla fall en dörr som leder in till markplanet av ett fyravåningshus, som subtilt är markerad med “AFU” – arkivets förkortning. Dörren är öppen.

Vi kommer in i ett rum som ser ut som vilket kontor som helst, med skrivbord och hyllor fulla av pärmar och böcker. Vart man än vänder blicken ser man något ufo-relaterat. På ena väggen hänger målningar som skildrar olika sorters flygande tefat bredvid gamla affischer från mitten av 1900-talet som hänvisar till informationsmöten om utomjordiskt liv.

Medan vi står där och ser vilsna ut kommer det in en man genom dörren bakom oss. Anders Liljegren, arkivets samordnare, har gått med på att ge oss en rundtur. Anders är en 68-årig pensionär och var själv med och startade riksorganisationen UFO Sverige 1970 och senare AFU 1973. Idag lägger han större delen av sin fritid med att se över all verksamhet på arkivet.

Anders berättar att arkivet är cirka 600 kvadratmeter stort, fullproppat med drygt 30 000 böcker, cirka 50 000 ufo-rapporter från olika länder i Europa, runt 80 000 tidskrifter, en halv miljon nyhetsnotiser och massvis med olika ufo-relaterade föremål.

Innan vi påbörjar rundturen frågar vi Anders om sköldarna på väggen, vilka han berättar har tillhört olika svenska ufo-föreningar som funnits tidigare men som förr eller senare lades ner. “Till och med Stockholm UFO-förening är nerlagd”, berättar han. “De har gjort försök att väcka upp den igen. Idag finns det två eller tre föreningar kvar inom UFO Sverige. Det är en tynande tillvaro, men vi har arkiv från ungefär 120 svenska föreningar som har funnits.”

Vi kommer in i det första arkivet som Anders berättar innehåller dokument från riksorganisationen UFO Sverige och övrigt material som de fått donererat. Det känns lite som att komma in i en väldigt organiserad underjordisk bunker fylld till bredden med information som kan vara väldigt användbar när aliens förr eller senare anländer och förslavar mänskligheten.

Överallt finns det arkiverade rapporter, nyhetsartiklar och inspelat material från de senaste 200 åren. Material som talar för att det finns något sorts liv där ute i rymden, som eventuellt kommer farande till vår planet i tefatsliknande farkoster. En del är prydligt sorterat alfabetiskt och tematiskt i hyllor; annat ligger nerpackat i kartonger, i väntan på att kanske en vacker dag få arkiveras ordentligt. Precis som förväntat av ett välfyllt arkiv är det en ständig hinna av damm i luften, vilket gör att det konstant känns som man ska nysa.

Vi frågar Anders den uppenbara frågan om han själv tror på allting det står om på hyllorna. “Tror på vad, exakt?” kontrar Anders med en gest till dokumenten runt omkring sig. Det är alldeles för komplexa ämnen för att man ska kunna säga att man tror på allt eller inget, menar Anders. “Man får snarare titta på de enskilda fallen.”

“Några av oss tror på en liten del av den här kakan, som vi andra inte tror på. Vi har olika schatteringar allihopa”, säger Anders och refererar till de tio som är anställda på arkivet. “Vi har en kille som är väldigt intresserad av kontaktfall, medan jag själv är mer intresserad av ombordtagningsfall – jag tycker de är mer seriösa än de där gamla kontaktfallen. Men vi har olika åsikter.”

Enligt Anders går “ungefär 95 procent” av rapporterna som kommer in om människor som sett utomjordingar och flygande tefat att förklara med hjälp av vetenskap – ofta handlar det om att folk misstar olika ljusfenomen för något utomjordligt eller paranormalt. De resterande fem procent av fall som inte går att motbevisa är ett skäl till varför många, inte minst de på AFU, intresserar sig av ämnet överhuvudtaget.

Riksorganisationen UFO Sverige genomför ibland egna utredningar på rapporter för att försöka att komma närmare sanningen. I somras begav de sig till Björkvik och knackade dörr för att försöka hitta fler vittnen till händelsen som mamman och dottern var med om 1989.

Vi frågar Anders om han är övertygad om att vissa ufo-rapporter är 100 procent korrekta, eller om det snarare handlar om att han är öppen för möjligheten att något ska ha hänt på ett visst sätt. "Det man absolut är bombsäker på är i alla fall att den där kvinnan och hennes dotter i Björkvik har upplevt en objektiv händelse", svarar Anders. “Sen finns det mycket som jag inte tycker är seriöst”, vilket han menar kan vara rapporter från människor som “ser fenomen stup i kvarten”. På arkivet skiljer de mellan dessa typer av rapporter från mer trovärdiga utsagor.

AFU är varken en grupp fanatiker som försöker övertyga resten av världen om deras “sanning” eller ett gäng skeptiker vars syfte är att försöka motbevisa framlagda hypoteser och teorier. Föreningens huvudsakliga uppdrag är enbart att arkivera och bevara material för framtiden, och försöka närma sig ämnet så vetenskapligt som möjligt.

Anders leder oss genom rum efter rum, förbi hylla efter hylla. En del rum påminner om science fiction-avdelningen på bibliotek, andra ser mer ut som utställningslokaler på ett museum, medan vissa rum är mer sterila med uppradade höga vita arkivhyllor. Majoriteten av böckerna är facklitterära – den lilla andelen skönlitteratur ligger nerpackade i lådor.

Ju djupare in i arkiven man kommer, desto tydligare blir det varför detta arkiv blivit störst i världen på ufo-relaterade dokument – så pass stort att en del hyperintresserade reser hit från hela världen för att ta del av vissa dokument. De får titt som tätt donationer från privata samlare och bibliotek. Anders berättar att de har en privat kontakt i London som till vardags jobbar som advokat, men som på fritiden reser till institutioner för att be om material han kan skicka till AFU för arkivering.

Det är även via privata donationer som arkivet går runt, i och med att den drivs helt ideellt. “Just nu lever vi väldigt mycket på donationer som vi fick för ett par år sedan från USA”, berättar Anders. “Vi fick nästan en halv miljon från en amerikan som skickade 60 000 dollar till oss. Så det lever vi på och har som reservkapital nu.”

Inspelade radioprogram, vhs-kasetter, 35-milimetersfilm, gamla nyhetsnotiser (både analoga och digitaliserade), böcker, tidningar, rapporter, brevkorrespondens, konstverk – varje tänkbart medium finns representerat. Är det lätt att bli konspiratoriskt lagd när man får ta del av så många rapporter om bortföranden, flygande tefat, åkercirklar och paranormala fenomen? Anders tycker inte det. “Jag känner mig inte så konspiratoriskt lagd. Det avtar med tiden faktiskt. Vi tar ju in så många aspekter av saker och ting, så det är omöjligt. Jag läser igenom konspirationslitteraturen, men den är nästan ointressant för mig.”

Det är dock naturligt att konspiratoriker dras till en institution som AFU – vilket är ett skäl till varför de på arkivet väljer att hålla en låg profil. “Vi vill inte ha hit konspiratoriker och folk som har ett övergående intresse”, säger Anders. “Man vet ju själv hur mycket intressen man spanade igenom som tonåring.”

Anders har själv aldrig varit med om en övernaturlig upplevelse. Hans fascination för ufon kom när han som liten var väldigt intresserad av flygplan – en hobby som han fick från en storebror som gick bort när Anders bara var tre år gammal. Kvar efter sig lämnade brodern en drös av ritningar på farkoster som spädde på Anders intresse.

Fem källarlokaler, 1,5 kilometer hyllor och tre timmar senare. Att ha gått igenom arkivet känns lite som en resa tillbaka i tiden till när man var liten, då i princip allting fortfarande var analogt. Till en tid som inte nödvändigtvis var bättre, men simplare. Och som Anders säger: “Varför ska allt digitaliseras?”