Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.
Depression är en tjuv. Den stjäl ens tid, ens tankar och ens självkänsla. Men först av allt tar den ens vänner.
Till skillnad från självmord ligger en depression ständigt och gror under ytan. Ett självmord är en explosion vars tryckvågor träffar många människors liv som inte nödvändigtvis är kopplade till varandra: man vet om det och känner det direkt. Men om man drar sig tillbaka och isolerar sig innan ett självmord, ner i sjukdomens mörkaste vrår, blir det inte uppmärksammat av andra på samma sätt. Vi pratar gärna om mörkret, men inte om hur det blev mörkt från första början. Det är även svårt för vänner att veta exakt hur man ska finnas där för någon som lider av depression, speciellt om sjukdomen sträcker sig över en väldigt lång tid.
För mig har kombinationen av att blivit diagnoserad bipolär, borderline personlighetsstörning och depression gjort att jag konstant har en cyanidkapsel mellan tänderna i varenda relation jag någonsin haft, vilket tråkigt nog innebär att alla mina vänskaper förr eller senare blir förgiftade.
Och jag förstår varför. För det är så lätt att förlora kontakten med en vän som är svår att vara med, självupptagen, elak, oförutsägbar och isolerad. Särskilt om den personen redan tagit avstånd från en.
Jag har tänkt på det här så många gånger: en av mina bästa vänner – en otroligt duktig skribent och riktigt härlig människa – började sakta men säkert glida undan. Han tog bort alla sina vänner från Facebook, han slutade svara när folk hörde av sig och sen stängde han in sig på sitt rum i sin ensamhet. Vi visste alla vad som hände. Vänner skrev till mig hela tiden: "Har du sett X? Är X okej? Vi borde hälsa på X."
Ingen av oss åkte och hälsade på X. Det har gått två år nu och ingen av oss har träffat eller pratat med honom sen dess. Han är inte död men han är borta, ensam i den ensliga stugan som är hans hjärna. Att förlora en vän på det här sättet var som att se ett spöke sväva igenom två väggar i en korridor – någon försvinner och lämnar kvar en obehaglig känsla efter sig.
Förra året sjönk jag själv ner i min egen depression och mitt beteende efterliknade hans. Jag isolerade mig själv och brände så många broar att jag inom loppet av ett halvår hade förlorat fler vänner än någon som berättat för sina kompisar att hen tycker Trump är en fantastisk president.
Mitt depressiva ide är ingen exil med ett tydligt syfte, utan snarare ett väldigt långsamt låsande av alla dörrar. När ens hjärna är groggy och ens dag bara är en oändlig cykel av passivitet och förtvivlade tankar kan det vara svårt att känna ork för att gå på en kompis spelning, gå och fika eller svara på ett sms. Utifrån min erfarenhet är sjukdomen så effektiv i att övertyga en om hur värdelös man är att man börjar se det som att man gör sina vänner en tjänst genom att inte komma på sociala tillställningar.
Man tystar sig själv av rädsla att ens inre skrik kommer förstöra stämningen för alla andra.
lllustration av Ashley Goodall
Den här rädslan av att förstöra nöjet för andra ligger på ett tjockt lager av skuld. Människor som lider av depression lider även av skuldkänslor. Man känner att man bara gör andra på dåligt humör. Depression är som en malström som suger ner andra i mörkret. Nära och kära som har livslust, empati och visar omtanke blir nerslitna som stenar på en sandstrand. Det är extremt svårt att ge så mycket kärlek och omtanke till en person som inte är kapabel att ge något tillbaka, och det vet vi om.
Så många gånger känner jag min tunga växa i munnen och jag får svårt att bara få ur mig ett tack.
Det tacket kan vara obekvämt och pinsamt av en mängd anledningar. Det är svårt att förklara för sin partner att bara genom att ligga där och kolla på tecknade serier tillsammans håller hen en vid liv, för det gör en annars intetsägande eftermiddag till något enormt betydelsefullt. Det lägger också en börda på en person som inte har (och heller inte bör ha) förmågan att bära en och bota det som inte går att bota.
Jag är rädd för att min tacksamhet, eller vad som kanske verkar vara en brist därav, ska leda till en ursäkt som aldrig tar slut. Jag har börjat be om ursäkt till någon som älskade mig för den jag är, och det blir en ständig erosion av tilliten mellan två personer när den ena inte kan förstå hur ens vän eller partner kan älska en.
Den misstron förgiftar. Jag har sagt till vänner att jag mår illa av deras sällskap, jag har sagt till mina föräldrar att min hjärna är missbildad på grund av dem och jag har sagt till den jag älskar att den personen har tillåtit mig att stjäla en del av hens liv och att det på något sätt är hens fel.
Depression är som ett svart hål som suger ut ens identitet, och vi får höra att det är något neurokemiskt som många upplever, men samtidigt känns det som något unikt som bara man själv går igenom. Man kan känna sig så säker på att så är fallet att man kan övertyga ens familj och vänner att det faktiskt är så. Då ser plötsligt alla en som ett hopplöst fall.
Organisationer som jobbar för att förbättra människors psykiska hälsa pratar om att man ska nå ut till andra – säga att man behöver hjälp, och visa för de som mår dåligt att man finns där för dem. Även om jag håller med om att det här är den bästa metoden är många inte kapabla att göra det här, och skuldkänslorna som kommer ur det tillkortakommandet är väldigt destruktiva.
Jag kände så när jag inte kunde hjälpa min vän, och nu känner jag det när jag själv inte kan be andra om hjälp.
Man har inte så mycket tålamod för personer som lider av psykisk ohälsa. Nio av tio kommer tro att man tittar på Frasier 13 timmar om dagen för att man är lat.
Den oroväckande verkligheten är att depression räcker inte för att en människa ska försvinna. Vänner spelar roll i försvinnandet. Och denna obekväma sannning är anledningen till varför vi inte pratar öppet om det här. Också för att alla har en begränsad mängd empati.
Jag tror vi alla kommer finna någon slags frid om vi accepterar att det inte går att skylla på varken den som lider eller den som ser på medan det händer. Genom det erkännandet kommer vi kunna se depression för den obarmhärtiga tjuven den är och förhoppningsvis minska lidandet i alla våras liv.
Patrick Malborough finns på Twitter.
Om du mår dåligt och behöver prata med någon kan du ringa Hjälplinjen på 0771-22 00 60