FYI.

This story is over 5 years old.

DAVID LYNCH

Jag var statist i David Lynchs konstigaste film

'Twin Peaks' är äntligen tillbaka. För att fira det tittade vi tillbaka på en av regissörens mest underskattade produktioner.

Om jag minns rätt hade klockan precis slagit tolv på dagen när min chef fick samtalet.

Han gick in i redigeringsrummet på Video Monitoring Services, ett företag som spelade in tv och radio 24/7 som användes för att läggas ihop till "utbildande samlingar" för filmstudior som var tillräckligt nyfikna för att vilja se vad stjärnor sa på Oprah och andra talkshows. Han frågade mig om jag hade planer för kvällen. En vän till honom jobbade på en film och behövde en statist. De skulle betala mig 60 dollar [drygt 500 kronor] för ett par timmar. Jag sa att jag kunde ställa upp.

Annons

Scenen skulle spelas in i en övergiven byggnad i Los Angeles. På nedervåningen fanns de en bar, fast det var oklart om den var riktig eller om de byggt den för filmens skull. Det var ungefär tio av oss statister som var samlade. Runt omkring oss var det neonljus, ett litet stroboskop, en rökmaskin och kanske tre eller fyra stycken som arbetade. Jag satt i kulisserna vid ett bord och mimade ett samtal med en tjej bredvid mig, som assistenten till regissören bett oss göra. "Du vet det där med att prata med små bokstäver?" frågade han. "Gör dem minimala."

"Tagning!" ropade regissören David Lynch.

Med sitt ruffsiga hår och en cigg antingen mellan läpparna eller fingrarna svävade Lynch fram med sin digitalkamera; han riktade den främst mot en äldre polsk man – uppenbarligen personen som scenen handlade om. Skådespelaren pratade med en kvinna som kameran aldrig var riktad på, vilket talade för att hon var någons stand-in.

Mellan tagningar sa Lynch några korta och vaga anmärkningar till en lite större, skallig herre, som sen översatte till skådespelaren. Min partner i scenen och jag själv var för långt borta för att höra vad dessa anärkningar rörde sig om, men när vi hörde "Tagning!" ropas igen var den polske mannens ögon vidgade, som om han vore i trans, och han började spotta ur sig en vild besvärjelse. Hans fingrar rörde sig i luften framför honom, uppenbarligen var det handgesterna för någon uråldrig trollformel riktad åt kvinnan som satt mittemot honom.

Annons

"Bryt," sa Lynch, och den här gången brydde han sig inte om att ta hjälp av översättaren. "Du vill inte skrämma bort henne från baren," sa han i sitt höga och släpiga sätt att tala. "Om hon ser dig hålla på så där kommer hon springa ut direkt. Tona ner det lite." Det var märkligt att höra regissören av Eraserhead säga de orden.

Efter drygt tio tagningar – egentligen skulle man inte kalla dem för "tagningar" eftersom alla var helt olika varandra – packades allt ihop och alla åkte hem. Totalt var vi i lagerlokalen och tittade på Lynch i ungefär tre timmar.

En bråkdel av en sekund av mitt "framträdande" från den kvällen går att se ungefär två tredjedelar in i Lynchs senaste film Inland Empire. Den kom ut i september 2006 och var det sista stora filmprojektet Lynch låg bakom (bortsett från ett par musikvideor och några reklamfilmer) fram tills nu med Twin Peaks comeback. Den är oförskämt underskattad och är ett riktigt jävla trainwreck.

Själva storyn – lugn, inga spoilers här, den går faktiskt inte ens att spoila – kan sammanfattas med den kryptiska filmsynopsis på fyra ord som Lynch berättade i intervjuer innan filmen kom ut: "a woman in trouble".

Kvinnan spelas av Laura Dern, som är med i nästan varenda scen (tydligen ryktas det att hon som var stand-in när jag var med på inspelningen var stand-in för henne) bjuder på enastående skådespeleri, vilket får en att förstå varför Lynch kände behov av att hypa upp publicitet inför Oscarsgalan å hennes vägnar genom att hänga på Hollywood Boulevard tillsammans med en kossa. Dern tar sig igenom filmens udda konturer bland ett excentriskt gäng skådespelare – Jeremy Irons, Justin Theroux, Mary Steenburgen, William H. Macy, Harry Dean Stanton och Julia Ormond. Till och med Terry Crews är med på ett hörn. En mängd av filmens scener utspelar sig i Portland. Det är något om "den längst spelade radiopjäsen någonsin". Och just det, en sitcom där tre människor är utklädda till kaniner (Scott Coffey, Laura Elena Harring och Naomi Watts) och häver ur sig några stela repliker till oregelbundet fejkskratt.

Annons

Det är en sån där film som bara är värd att se om man kan lägga ner en dag eller två på att försöka bearbeta den. En sån film som man älskar, men samtidigt aldrig skulle rekommendera för någon man känner.

Inland Empire är långfilmen som Lynch gjorde efter Mulholland Drive som är universellt avgudad av nästan allt och alla. Den här filmen gick dock i princip upp i rök efter att den släpptes. Den finns inte tillgänglig på streamingsidor, förutom när en piratkopierad version ibland poppar upp på YouTube, så för vissa är det som att den inte existerar överhuvududtaget. Den är över tre timmar lång, vilket givetvis gör många mindre sugna att ta sig igenom den. Och till skillnad från Lynchs andra filmer är den inte särskild behaglig att titta på, med tanke på att allting spelades in med standardupplöst digital video. Men det formatet är anledningen till varför det är ett så intressant experiment och varför filmen förtjänar uppmärksamheten den aldrig fått.

De behövde inte mig som statist den kvällen på så kort varsel på grund av att någon produktionsassistent varit virrig. Det var del av den kreativa processen. I stället för att skriva ett manus, göra storyboards, locka till sig investerare, ordna auditions för skådespelare och skriva kontrakt gjorde Lynch det lite annorlunda med Inland Empire. Han spelade i princip bara in en massa på sin nya leksak – närmaste bestämt en SONY PD-150-kamera, som nu går att köpa för några tusen kronor – och bestämde sig för hur allt skulle vara under loppet av inspelningen.

Annons

"Jag kommer aldrig gå tillbaka till att göra filmer," sa Lynch till en publik på the San Rafael Film Center 2007. "Film är ett vackert medium, så vackert, men det är en dinosaurie. Det är tungt. Det är långsamt. Det går sönder. Lämnar märken. Färger som inte matchar i slutprodukten."

Utan att låta sig hållas tillbaka av den mödosamma processen gjorde Lynch det på sitt sätt: mediterade, inmundigade koffein och kom på scener och bilder som han tyckte om. Sen ringde han upp sin producent för att mobilisera styrkorna (och samlade på sig statister vid behov) och spelade in vad som kändes rätt. Som han berättade i en intervju med Parallax View från 2011:

I början får jag en idé, och det råkar vara något som en scen, så i stället för att skriva ner det och vänta på nästa att skriva ner och sen vänta på nästa och anteckna det för att bygga ett manus, började jag spela in de där scenerna och när jag gjorde det blev jag hängiven till ett visst utseende och en känsla, och jag höll mig till den tanken utan att någonsin tänka på det som en långfilm vid den tidpunkten.

Han gjorde det här då och då i två år innan han satte sig ner med samlingen fragment han skapat. Sen hittade han något sken av en berättelse, skrev och spelade in nytt material för att binda ihop det hela, och redigerade det till en slutgiltig version. Den här metoden gav upphov till en hel del konstiga stunder under inspelningen, vilket man kan förstå.

Annons

Masuimi Max, modellen/skådespelerskan som är med en kort stund fram mot slutet, fick ett samtal om en roll på en onsdag och det skulle spelas in på fredagen samma vecka. "Jag ba: 'Klart som fan att jag gör det, det är en film med David Lynch, jag bryr mig inte om vad du vill att jag ska göra,'" berättar Max för mig på telefon. Lynch frågade henne om hon kände några enbenta och om hon hade en apa. "Jag ba: 'Shit, kommer inte jag få vara med annars?'"

Det fick hon. De hittade en apa, en som Max berättade orsakade en hel del trubbel. "När [David] sa tagning hade de stroboskop och massa människor som dansade jättefort, och de gjorde att apan ballade ur. Apan blev galen och försökte slå mig i ansiktet och dra av min peruk. De pausade och sa: 'Du måste mata honom med jelly beans.' Jag svarade att jag trodde den var rädd. En av kvinnorna sa: 'Ta in den andra apan!" Och jag ba: 'Åh nej.' Men den andra apan var lugn så länge som jag gav jelly beans till den."


Relaterat: Filmorganisationen som vill sätta analog film på kartan igen:


Slutresultatet av processen blev något som kändes mer Lynchiskt, vad det nu innebär, än hans andra produktioner. Faktum är att det kanske är enda gången som Lynch fick vara Lynch.

Han började arbeta som målare, vilket han försökte arbeta in i sina första kortfilmer med stop-motion och senare i väldigt detaljerade och utarbetade scener. Tv-serierna och filmerna blev producerade på liknande sätt som alla andra studioproduktioner skapas – det vill säga med mycket omskrivningar och diskussioner kring vad som ska sägas var och hur. Men den processen öppnades upp när han gjorde filmen innan, Mulholland Drive, som hade en nästan improviserad känsla i slutversionen. Den spelades ursprungligen in som ett pilotavsnitt för tv för kanalen ABC, innan båda parter kom fram till att den inte gifte sig särskilt väl med tv. Lynch fick då det franska produktionsföretaget StudioCanal att investera sju miljoner dollar [drygt 60 miljoner kronor], vilket gjorde att den kunde bli en film.

Det är inte svårt att se en koppling till den märkliga produktionstekniken i Inland Empire; den kändes som en logisk följd för Lynch. Och genom att åsidosätta handlingen för känslomässiga uttryck – med hjälp av sin trogna digitalkamera – landade Lynch på något som verkligen blev unikt. Jag hade tur som fick se det på nära håll, medan jag pratade med minimala bokstäver och försökte få en glimt av vad som hände.

Rick Paulas finns på Twitter.