Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada.
Tänk på puberteten. Tänk tillbaka på de där konstiga, läskiga åren.
Där var du, precis på väg att bli vuxen, och studerade de jungfruliga hårstråna som växte ut från dina armhålor, ditt skrev. Fascinationen och rädslan; den förvirrade upphetsningen blandad med en viss grad av äckel.
Föreställ dig nu att du är i den där åldern och att alla dina klasskompisar kan se de nya främmande delarna på din kropp – men ingen annan i din ålder går igenom samma sak som du.
Du är en tolvårig flicka, och du har ett skägg.
När du blir äldre vaxar du, rakar, noppar och försöker med oändliga andra hårborttagningsmetoder, men som ett slags grymt skämt ser du på hur din biologiska uppsättning alltid kommer tillbaka.
Harnaam Kaur och är en 26-årig kroppsaktivist, modell och livscoach. Hon har en otrolig drivkraft och stark självkänsla; i en värld som är besatt av kroppsliga osäkerheter som hjärntvättar folk om skönhetsnormer. Hon är banbrytande i sitt sätt att aktivt gå emot dessa normer.
Jag har följt Kaur på Instagram i över ett år nu och ville prata med personen bakom kontor som både är inspirerande och öppen. Men trots hennes närvaro på sociala medier (där hon öppet berättar om personliga problem och tankar i bildtexterna), hennes till synes självsäkra personlighet (hon har en tatuering av sitt eget ansikte på sitt ben) och hennes fanbase på nästan 80 000 Instagramföljare blir Kaur fortfarande mobbad, dagligen dödshotad och jobbar fortfarande på att älska sig själv helt och hållet.
Relaterat: Broadly träffade Kate Nash och snackade om feminism:
VICE: För de som inte vet, kan du förklara vad polycystiskt ovariesyndrom är för något?Harnaam Kaur: Ja. Polycystiskt ovariesyndrom är ett tillstånd då kvinnans könshormonsnivåer – östrogen och progesteron – är i obalans, vilket leder till cystor och svulster på äggstockarna, vilka är godartade. Och det kan leda till problem i kvinnors menscykler och fertilitet och hjärtfunktioner. Några av bieffekterna är saker som diabetes, att man går ner eller upp i vikt, håravfall och ansiktsbehåring.
När fick du den här diagnosen?
Jag var väldigt ung. Jag var nog runt tolv år, så precis innan jag kom in i tonåren.
Hur gammal var du när du började märka att du hade ansiktsbehåring?
Jag gick i sexan, jag var runt elva eller tio år gammal.
Hur kändes det då? Att liksom inse att det var något som gjorde att du stack ut bland andra tjejer i din ålder?
Jag hade problem med att klara av all mobbning. Det gick inte riktigt att stänga dem ute. Jag tänkte: "Jaha okej, du blir mobbad för ditt skägg, så varför försöker du inte ta bort det?" Men jag kom inte ifrån problemet – jag mobbades för att ha skägg och nu mobbades jag för att jag tog bort det. Jag brukade noppa, vaxa, tråda, raka, provade olika hårkrämer, men det funkade inte, eftersom, du vet, jag har den här sjukdomen och om jag försöker ta bort håret växer det bara ut igen.
Så när lärde du dig att acceptera din kropp för vad den är?
Jag är fortfarande på den resan än i dag. Jag utvecklas ständigt. Jag kan inte riktigt säga: "Ja, just nu accepterar jag mig för den jag är." Den här sjukdomen förändrar min kropp på olika sätt, och det tar tid för mig att vänja mig vid det, och jag är fortfarande på den där resan av att lära mig acceptera och älska min kropp. Men jag är mycket snällare mot min kropp än vad jag var för tio år sen.
Hur påverkade de strikta skönhetsnormerna i västvärlden din självkänsla när du växte upp?
Media porträtterar kvinnor på ett visst sätt, och det är jättesorgligt. När man tittar på kvinnor och tänker wow, kvinnor kommer i olika former och storlekar, och vår hudfärg är olika är det är bara fysiska drag vi snackar om. Det är bara synd att när jag kollar i tidning ser jag inte kvinnor som representerar mig. Det är synd att kvinnor och tonåringar och folk i alla generationer fortfarande får stå ut med bodyshaming och mobbning på grund av deras utseenden.
Har du stött på några svårigheter med att skaffa vänner eller romantiska förhållanden?
Javisst. Att ha ett skägg – jag älskar faktiskt henne [mitt skägg] förresten, så jag skyller inte på henne alls – men att ha ett skägg stoppade mig från att göra mycket. Jag borde ha gått på fester när jag var yngre och varit med om alla de sakerna som tonåringar vanligtvis gör, men jag var väldigt introvert och hon stoppade mig från att uppleva olika saker. Hon stoppade mig från att göra mycket och jag känner fortfarande att vissa relationer är svåra att hålla igång. Men det är jättebra, för hon har lett mig till personer i mitt liv som älskar och har medkänsla, och det är vad jag dras till.
När du pratar om ditt skägg personifierar du henne som hon. När började du med det? Är det något som du kom på för att acceptera det?
Jag tycker bara att det är ganska respektlöst att kalla någon för "det". Jag tänkte, okej, hur pratar man med någon kärleksfullt? Jag tänkte, sluta kalla ditt skägg för "det" – hon är inte en "det". Hon är någonting på din kropp som du accepterar och älskar. Så jag har gett henne ett namn och en persona, bara av anledningen att respektera mig själv.
I dag är du en livscoach, en kroppsaktivist och jobbar med antimobbning – vilken form av mobbning blev du utsatt för när du växte upp och får stå ut med än i dag?
I dag är det mer nätmobbning. Folk som sitter bakom sina skärmar och säger vad de känner för att säga. Så nuförtiden är det mest hot online. Jag får även dödshot. Men i skolan fanns det hemska personer som kallade mig för hemska saker, vilket jag kan titta tillbaka på nu och skratta åt, för det var patetiskt, men på den tiden gjorde det ont.
Har du någonsin drabbats av självmordstankar?
Ja. När jag blev mobbad i skolan självskadade jag för att jag hatade min kropp för hur hon var formad. Jag hade ett enormt hat för min kropp, vilket ledde till att jag blev självmordsbenägen och hade självmordstankar.
När du får hatmeddelanden, hur reagerar du? Hur handskas du med det?
Jag skrattar. Jag skrattar verkligen bara. Jag är inte rädd – det är en sak som jag inte är, jag är inte rädd. Så när jag får dessa dödshot eller meddelanden skrattar jag bara åt dem. De är tomma hot och bara människor som är fega och inte har något bättre att göra med sina liv. Och jag vet att mitt arbete är mycket viktigare än valen de här människorna gör och kommentarerna de lägger om mig, och det är det som driver mig vidare – bara vetskapen om att mitt arbete är viktigare.
Berätta om din tatuering.
Jag gjorde den sommaren 2016. Hon representerar Damen. Hon är som mitt alter ego – den version av mig som har bäst självkänsla, mest självförtroende och är starkast. Sen har vi Harnaam Kaur, som är den mest sociala och glada personen, och tillsammans går de ihop och gör mig hel, om du fattar vad jag menar. Så hon är lite som ett alter ego – min inre röst. Till och med hur hon ser ut och hur hennes ansikte är; sättet hon poserar. Hon är väldigt självsäker, så det representerar Damen; min inre röst.
Skulle du säga att ditt skägg är mer som en välsignelse än en förbannelse?
Hundra procent. Absolut. Det är bara kärlek, det är allt jag kan säga egentligen. Jag har lärt mig älska henne och acceptera henne. Det är rätt konstigt för hon är bara hår – som hår på ditt huvud, eller armar eller dina ben – men hon står ut på ett annorlunda sätt eftersom hon är på mitt ansikte. Jag känner mig mycket starkare och friare i den jag är. Jag accepterar henne mer och älskar henne mycket mer än för tio år sen, då jag verkligen hatade det faktum att hon var på mitt ansikte. Men nu har jag lärt mig att acceptera henne och hon är en naturlig del av mitt liv nu.
Vad skulle du säga är det svåraste med att vara Harnaam?
Att vara tvungen att ge upp mycket. Jag har varit tvungen att bygga upp mig själv som en aktivist från botten upp, så det svåraste är att balansera vad jag vill med mitt liv gällande aktivism, men sen är det andra grejer som att jag skulle vilja vara i ett förhållande och ha barn och vara stabil och ha ett hus, och så vidare. Men jag fokuserar mycket mer på mitt arbete och att förändra människors liv och hjälpa folk acceptera sina liv – så den delen av mitt liv [att vilja ha hus och barn] har jag satt på paus.
Vad är det bästa?
Att förändra människors liv. Speciellt när människor säger saker till mig, som att de inte är självmordsbenägna längre eller de inte längre självskadar på grund av mitt budskap. De positiva kommentarerna jag får från föräldrar om sina barn och vad de lärt sig av mig – det är huvudsaken. Det är det jag lever för.
Hillary Windsor finns på Twitter.