Jag åt lite moderkaka

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Kanada.

Nyligen ringde min väldigt gravida vän upp mig för att berätta att hon hade arrangerat för hennes moderkaka att bli nermald ner till tabletter, och hon bjöd in mig för att komma och se på spektaklet. En av mina högsta önskningar hade äntligen gått i uppfyllelse. De senaste nio månaderna hade jag subtilt försökt flika in ätandet av moderkakan i våra samtal.

"Jag har hört att vissa kvinnor gillar att äta sina moderkakor eftersom det ger dem näring som de annars skulle bli av med efter förlossningen."

"Är det sant?"

"Ja, men gud. De är, typ, fett näringsrika och så…"

Jag kanske lät som om jag hade stenkoll på proceduren när jag pratade med min vän, men senare fick jag dock höra talas om kvinnor som fått gå igenom mardrömsliknande byråkratiska hinderbanor för att få med sig sin kaka, vilket involverade att betala tjänstemän att transportera moderkakan från sjukhuset till ett begravningshem, för att sedan övertala dem där att "släppa" moderkakan till dig, så du slutligen kan ta med dig den hem och äta upp den. De jag pratade med var dock inte från Kanada (där jag bor), och efter lite undersökning visade det sig att lagarna här är mycket slappare – för att få ta hem sin moderkaka i Kanada är det bara att stoppa ner den i en plastpåse och sen ödmjukt tacka för all hjälp innan man diskret avlägsnar sig. Det hjälper även om man säger till sjukhuset att det är av religiösa skäl. Annars kommer de se ut som frågetecken och förmodligen bli lite rädda.

Relaterat: Broadlys reportage om att frysa sina ägg:

Kvinnor väljer att mumsa i sig sina moderkakor – som man på finare språk kan kalla för placentofagi – eftersom en förlossning är en smärtsam och galen process som har en tendens att suga livet ur alla som är med om det, och moderkakan har orimligt mycket näring i sig som vissa säger kan hjälpa motverka förlossningsdepression. I stort sett alla andra däggdjur (förutom kameldjur, men hallå, kolla bara på dem) glufsar i sig sina moderkakor på ett blodigt och slafsigt vis så fort bebben poppat ut.

Som du kan se själv ser moderkakor i princip lika vidriga ut som vilken animalisk biprodukt som helst som du kan köpa på ICA. Det första steget i att göra den redo för inmundigande, lärde jag mig, är att kapa av navelsträngen samt membransäck-grejen som brukade hålla bebisen på plats, och sedan tömma ådrorna på blod.

Vår kock Stacey (som jag är rätt säker på jobbade som moderkakexpert i ett forna amazoniskt rike i ett tidigare liv) berättade att även om effekterna som hennes piller har endast skulle vara placebo är den utdragna processen ändå värd mödan, i och med att förlossningsdepression är en så pass tärande upplevelse att gå igenom.

Som en person som inte är helt obekant med att äta sina egna kroppsvätskor kändes det verkligen fint att prata med någon som inte brydde sig ett skit om att det skulle vara konstigt att käka lite moderkaka. Hon var väldigt kunnig och avslappnad och jävligt rak på sak, vilket fick mig att vilja göra alla andra medvetna om allt sjukt som händer i förlossningsvärlden, även om det bara kom från min egen vilja att uppfattas som lite spännande.

Efter att Stacey sköljt av min väns moderkaka la vi den för att lagas till i denna ångkokare. Sen berättade hon en historia om kvinnan som tillagade sin moderkaka i en härlig lasagne och bjöd sin familj på den så att alla kunde få sig en smakbit. Vi skrattade gott.

Jag berättade för Stacey att jag började bli hungrig och att jag knappt kunde hålla mig från att äta min kompis moderkaka. "Det här kommer inte ha någon effekt på dig," sa hon. "En kvinnas moderkaka fungerar särskilt bra för henne själv eftersom den redan är försedd med näringen som hennes kropp behöver."

Jag blev såklart väldigt snopen, men innerst inne visste jag att hon hade rätt – varje kropp är annorlunda. Nya mödrar får medicin utskriven för att deras hormonnivåer ska balanseras och för att få upp deras energi igen, fast jag tror i och för sig att det inte skulle vara nödvändigt om alla utövade denna form av självkannibalism.

"Så den är alltså full av järn?" frågade jag, och kände mig lite obekväm med den fräna metalliska doft som attackerade mitt luktsinne.

"Ja, den är fullproppad med järn," bekräftade Stacey.

Jag insåg då att det hade gått nästan ett årtionde sen jag sist rörde mat rik på järn. Jag har alltid tänkt att min djupa avsmak för rött kött kommer från det faktum att min blodtyp omsätter järn fort. Det är som om min kropp helt enkelt förstår vilken slags näring min kropp verkligen behöver. Lite som bebisar som förstår hur de ska göra för att suga på tutten, eller hur däggdjur förstår att det är bra att få in den här blodiga historien i kroppen igen. Trots att jag inte skulle få någon viktig näring av min väns moderkaka var jag ändå fast besluten att äta den. Tanken av att ha den i munnen fick mig att känna mig som ett vilddjur – både äcklad och ärad av att låta den bli en del av mig.

Sen torkades bitarna av min väns moderkaka tills de såg ut som bacon. Små bebisbacon.

Därefter malde Stacey ner bitarna till ett pulver för att göra tabletter av det.

Inom kort hade 125 tabletter gjorts i ren postpartum-magi, precis framför ögonen på mig. Naturligtvis tryckte jag in en i munnen så fort jag fick chansen.

Det smakade så jävla fränt, ungefär som en blandning av kex, kött och en skrottipp. Men om det vore i en lasagne kan jag ändå se det fungera, absolut. Jag skulle nog ändå säga att om du överväger att göra piller av din moderkaka efter allt detta – skippa bara banaliteten med alla förberedelser och laga den själv. Att göra tabletterna tog en hel dag, men i stället skulle man bara kunna lägga moderkakan på en macka. Lite ost, inlagd saltgurka, en skiva moderkaka på ett härligt surdegsbröd; det kanske vore nåt?

Stacey sparade en bit rå moderkaka och fermenterade den till en tinktur. Hon föreslog att min vän behöll den tills hon kom in i klimakteriet, så att hon skulle kunna använda den igen för dess hormonbalanserande effekt.

Allt som allt skulle jag ge min väns moderkaka fyra av fem magiska botemedel för förlossningsdepression.

Om du av någon outgrundlig anledning fortfarande inte är säker på om du vill äta den enorma blodpåsen du skiter ut ur fittan, var god och besök Placentabenefits.info för ytterligare information.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i mars 2013.

Kara Crabb finns på Twitter.