Går det att bota fördomar och rasism?

(Bild via)

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK. 

Som vi alla vet såg vi 2016 en nytändning av diskussionen om hur vi bör resonera med folk som har fördomar eller rasistiska åsikter – om man ens bör resonera med dem överhuvudtaget.

Den här debatten brukar grena ut i två olika synsätt. Det första sättet säger i princip: Fuck you, dina fördomar är ditt problem – varför borde de som är icke-vita och/eller hbtq jobba så hårt för att försöka fixa något som framför allt är ett problem hos vita heterosexuella?

Det andra synsättet betonar behovet av empati – att man med det som grund ska försöka få folk att förstå, oavsett hur stötande deras åsikter är. Vid slutet av 2016 gjorde Barack Obama det tydligt att han föredrar den här strategin. "Det har varit väldigt få gånger då jag sagt: 'Det där var rasistiskt, du är rasist.'"

Den här debatten må ha lett till en uppsjö av fastnålade tweets och upprörda statusuppdateringar, men det verkar ändå finnas ganska lite bevis för vilket tillvägagångssätt som faktiskt fungerar. I april förra året publicerades däremot en studie som verkade ha ett svar på frågan. "Durably Reducing Transphobia: A Field Experiment on Door-to-Door Canvassing" av David Broockman och Joshua Kalla ansågs vara det första storskaliga experiment som lyckats få betydelsefulla resultat i hur man lyckas förändra folks fördomar långsiktigt.

Relaterat: Första maj i Eskilstuna:

För att uttrycka det enkelt utfördes experimentet tvärtemot från hur dörrknackning brukar genomföras. Ofta överöser dörrknackaren deltagaren med så mycket information och statistik på så kort tid som möjligt. I det här experimentet använde Broockman och Kalla tekniker som utvecklats med hjälp av ett hbtq-center i Los Angeles. De lät personerna de träffade vara de som fick prata mest.

Genom att starta konversationen med att ta upp lagstiftning för transsexuellas rättigheter fick Broockman och Kalla folk att öppna upp om sina egna erfarenheter av diskriminering. När de väl nådde en punkt där båda parterna var i samförstånd med varandra – utan att vara dömande – kunde personer som till en början varit aggressiva eller transfobiska bli empatiska och gå så långt som att säga att de skulle rösta för transsexuellas rättigheter.

Vad som var riktigt speciellt var att om deltagare fått en förändrad uppfattning kvarstod deras nya åsikt efter tre månader – även efter att ha blivit bombarderade med anti-trans-reklamkampanjer. Det här resultatet var unikt och hyllades som "monumentalt viktigt" av Betsy Levy Paluck, en av de mest framstående forskarna inom ämnet. Studien började genast användas för att backa upp strategin om att inte bara "anklaga folk," utan i stället etablera samförstånd genom empati.

Jag mötte David Broockman för att prata om studiens inverkan på det rådande klimatet i början av 2017, med främlingsfientlighet som rörts upp i samband med Brexit och hatet som fötts ur Donald Trumps provocerande politik, som bara den senaste tiden tycks ha blivit mer och mer inrotad.

"Den stora majoriteten av experiment om fördomar genomförs i labb," sa Broockman. "Vårt [experiment] var unikt eftersom vi var ute i den riktiga världen, och resultatet fortsatte vara relevant flera månader efteråt. Vår metod är baserad på 'active processing' – när du får röstaren att prata får du dem att tänka efter. Forskning indikerar att när man verkligen försöker resonera med någon blir de mer mottagliga och det är mer troligt att de minns vad de än bestämmer sig för. Det handlar helt enkelt om tid och ansträngning."

Tanken att folk är mer benägna att vara öppna för att resonera runt ett ämne när de tvingas stanna upp och tänka på det mer djupgående är såklart logiskt. Men vad som är mer intressant är hur Broockman och Kallas metod tyglade den problematiska dynamiken med konfirmeringsbias (när folk tolkar nytt bevis som att det bekräftar åsikterna de redan har) och "backfire-effekten" (när folk som presenteras med motstridig fakta faktiskt "gräver" sig djupare ner i sina föreliggande fördomar).

"Vi använder Active Perspective Taking – att få folk att prata om sina egna verkliga, upplevda erfarenheter," sa Broockman. "Vi bombarderar dem inte; det är bättre att de pratar om sina egna liv. Om de säger något diskriminerande frågar man: 'Okej, har någon någonsin behandlat dig på det viset?' Och då inser de: 'Vänta, jag kanske aldrig ens träffat en transsexuell person, men nu ser jag att vi har något gemensamt…' När folk berättar sina egna berättelser empatiserar de med erfarenheten."

Allt det här låter fantastiskt, och det är verkligen bra att det verkar fungera, men a) Hur lätt är det egentligen att vettigt resonera med en rasist, homofob eller transfob i en 20 minuter lång konversation? Och b) Hur troligt är det att de kommer dela med sig av sina egna erfarenheter? Är allt det här helt enkelt lite för mycket önsketänkande? Vad som är en smula överraskande är att Broockman verkar gå med på det här mer än vad några av de hyperventilerande journalister som skrivit om hans arbete har gjort.

"Jag tror inte att det vi ska ta med oss från det här är att det aldrig är produktivt att kalla folk för rasister eller transfober – vi försökte inte med det så vi vet inte," sa han. "Det är komplicerat. Men idén att det kanske är rimligt att prata med en person som är rasist eller transfobisk och få dem att tro att de har något att förlora om de uttrycker det… experiment antyder att det kan vara användbart. Ännu viktigare – de är mindre troliga att föra vidare de attityderna till sina barn."

Broockman uppmärksammar även en av de huvudsakliga skillnaderna mellan den här studien och faktiska diskussioner som händer ute i världen – de flesta av konversationerna kring de här ämnena utspelar sig online.

"[Att ta det] ansikte mot ansikte har en särskild konsekvens. Det får folk att tänka efter och öppna upp. Jag är säker på att folk till viss del gör det på ett forum som Reddit, men det kanske finns saker vi kan utveckla för att få folk att öppna upp mer online – jag skulle vilja göra en studie på det…" sa Broockman. "Men jag fortsätter vara optimistisk över det jag såg när jag dörrknackade: att många av oss här i vår värld av Twitterbråk tror att alla går runt med en slags impuls att avskärma sig – och det är en tendens. Men i de flesta fall märkte vi att när du knackar på hos någon och lyssnar på personen och pratar om olika sätt att se på saken kommer folk börja prata och de kommer uttrycka osäkerhet – de flesta personer kommer göra det."

Så finns det en enkel lösning på allt det här? Tyvärr inte. Att skrika "Rasist!" till en rasist är aldrig det mest konstruktiva man kan göra, men ibland finns det ingen annan reaktion till hands – och det är onekligen bättre att säga något än ingenting alls. Det finns inget facit på hur man ska bemöta fördomar. De är tuffa och komplicerade strider. De är strider som kräver tid, energi och flera olika strategier. Och de är strider som vi alla kommer utkämpa de kommande åren.

JS Rafaeli finns på Twitter.