Jag har ingen bil, men hade jag haft en skulle det vara en stor, långsam jävel med ett signalhorn som Hesa Fredrik och en V-formad kofångare. Jag skulle ha förarhandskar och störtkruka, sitta krökt framåt med manisk blick och köra fram i bilköer som en isbrytare – ska bara ta körkort först. Kanske jag skaffar en båt i stället, eller en häst, så jag kan berättiga mitt alldagliga bruk av chaps.
Några som redan har körkort och enorma, långsamma fordon är entusiasterna som befolkar träffarna för amerikanska bilar från mitten av 1900-talet. Power Big Meet är en sådan träff. Det är gubbtäta tillställningar, men subkulturens tillväxt från yngre generationer är stabil och det är inte så glest mellan kvinnorna som man som utomstående kan tänka sig.
Det bästa med bilintresserade är att de gärna berättar om sina bilar, hur gött det är att trampa på gasen och om alla grottmänniskor som förutsätter att de lånat sin pappas bil.
Mikaela Petersson Lintonsson, 25, Grästorp
VICE: Kan du berätta om din bil?
Mikaela: Det är en Bjuck, eller Buick men jag säger Bjuck, en 50:a, importerad för två år sedan från Minnesota. Den hade stått stilla i en ladugård i cirka 20 år, tror vi, så den är inte körd jättemycket. Det enda som är bytt inuti är golvmattan. Omlackad en gång tror vi. Jag var så trött på att köra alla andras bilar så jag köpte en egen bil. Jag är inte helt hundra på att mecka än men det får man lära sig.
Vad säger folk om bilen?
Det är en liten gubbil kan man säga. Som första bil är det inte vanligt att man köper en 50:a, så jag får mycket kommentarer och folk tror att det är min kompis eller min sambos bil. Det är tråkigt för många tror tydligen inte att man kan ha en så här gammal bil om man är tjej och ung.
Kommer du ihåg när du började intressera dig för gamla amerikanska bilar?
Jag har ju alltid gillat det. 50-tal är ganska mesigt. Det är tantigt att gå i högstadiet med hög midja och allt detta. Men sen sket man i det. När jag fick körkort fick jag köra alla andras jänkare så det har bara rullat på. Alla trodde att det var en fas men så var det inte.
Malin Hansson, 25, Hässleholm
Vad är det här?
Malin: Det är en Impala från 1965. Jag var inte van vid stora bilar men man vänjer sig ganska snabbt. Jag har haft den i fyra år nu. Det är mycket roligare att köra en sån här bil än en vanlig bil. Det är just känslan att sitta bakom den stora huven och ljudet och allting.
Får du mycket uppmärksamhet när du kommer körandes?
Jo det får man väl. Just att man är ung tjej också så är det många som reagerar på det. Det är inte många som tror att det är min bil överhuvudtaget. Många som "Ooh, lånat pappas bil?" men nej, det har jag inte.
När kände du ville ha en sån här bil?
Jag har tänkt det sen jag var liten men sen trodde man väl kanske aldrig riktigt att man skulle uppfylla den. Men sen när jag hade provat att köra min brors bil så tänkte jag "Nej jag ska minsann ha min egen."
Hampus Bengtsson, 21, Falkenberg
Vad är det här för gammal bil?
Hampus: Det är en Plymouth savoy 61:a, en gammal polisbil från Fresno som har stått på en skrot fram till 2014 när den importerades till Sveriges och rustades upp mekaniskt. Sedan dess har den rullat i det här skicket ungefär. Jag köpte den två månader efter att jag tog körkortet.
Vad kommer ditt bilintresse ifrån?
Min farsa har alltid kört raggarbil så jag har varit med i garaget så länge jag minns. Jag har alltid hållit på med bilar. Jag är utbildad lackerare och min farsa är mekaniker. Vi kan göra i princip allting själva, fast laga kyl lämnar vi faktiskt in. Vi har funderat på om vi ska börja renovera bilar åt andra men tiden finns inte riktigt.
Vad säger folk som ser dig med bilen?
Det är en ovanlig bil, man ser inte så jävla många i Sverige, så det är framför allt äldre människor som känner igen bilen som säger "En sån har jag inte sett på länge." Det är ganska vanligt att folk kommer fram och snackar. I början när jag hade bilen tolkade folk det som att det var farsans bil jag hade lånat. Det är inte så vanligt att folk i min ålder har jänkare.
Lovisa Henriksson, 20, Göteborg
Kan du berätta om din bil?
Lovisa: Buick Electra som jag har ägt i ett år nu ungefär. Det är en 430-motor med 350 hästar. Det är min första bil. Jag hade en epa-traktor innan, och jag har alltid haft intresse för bilar, så hade mina föräldrar den här ståendes för de importerade för några år sedan och tanken var att de skulle sälja den men det blev aldrig så utan jag köpte den av dem i stället. Så jag har haft den i ett år nu och är första ägaren av den.
Var kommer ditt bilintresse ifrån?
Mina föräldrar har alltid hållit på med det här, sedan de var i min ålder och yngre. Så det blev det att jag har suttit sedan jag var liten och kollat på cruisingar och sånt och sedan har jag börjat hänga med. Sen har jag varit med pappa i garaget och skruvat och lärt mig att mecka själv. Det måste man nästan kunna när man har en sån här bil för den går ju sönder. Det är gamla grejer, så man måste kunna en del så man kan laga den på vägen.
Hur tycker du att det är att köra en sån här bli?
Det är väldigt speciellt. Det är mycket större. Det är en helt annan servo och helt annan styrning och svängradien är väldigt dålig på en sån här bil, men det är en skön känsla. Det är mycket roligare att hoppa in i den här när man ska till jobbet än att ta den gamla V40:n hemma.
Julia Lind, 30, Örby
Kan du berätta om din bil?
Julia: Det är en Cadillac Coupe Deville från 1961. Jag köpte den 2013 av en gubbe som heter Ove som importerar mest Cadillacs, men lite annat också.
Var kommer ditt bilintresse ifrån?
Det är nog pappa, men det inte bara bilen utan det blir en del med musiken och kläderna och alltihopa. Pappa hade en Dodge när jag var liten och vi brukade åka iväg på sånt här, så det var en liten dröm att ha en egen någon dag.
Hur är det att köra den här bilen?
Det är lite svårt att förklara. Den är mycket större men den är mycket skönare att köra tycker jag. Även om de är stora kan man sitta där med armbågen ut och pekfingret på ratten och glida fram. Man sitter aldrig med tio-i-två-greppet, utan man cruisar. Det någon jäkla glädjegrej över alltihopa. Om jag har haft en jättedålig dag, är på dåligt humör eller känner mig nere så kan jag ta en liten biltur och så känns det mycket bättre. Det är lite frihet på något sätt. Det känns som att man kan åka hur långt som helst. I en sån här bil är det inte målet som är så noga utan det är sträckan man kör. Det är kul, man får plats många och det låter gött när man vrider om nyckeln.
Tim, 29, Wolfsburg
Du har kört hit ända från Tyskland. Vad är det för bil?
Tim: Det här är en 1966 Dodge Coronet 440. Tekniken är helt ombyggd. Den har en big block-motor, kamtrimmad, ny växellåda, lacken är original. Jag köpte den av mina föräldrars grannar för två år sedan. De har amerikanska bilar och jag började gå över till dem när jag var tolv år. Det var då jag började tänka att jag ville ha en sån här bil.
Varför gillar du gamla amerikanska bilar så mycket?
Från början var det ljudet från motorn, det är inte alls som i tyska bilar, och lite senare var det mekaniken. Gamla amerikanska bilar är väldigt sköna att köra jämfört med andra gamla bilar som VW och den här har tillräckligt med kraft för att jämföra sig med nya bilar. Ingen ser vad som finns under huven och det är riktigt nice. Det är mer arbete att köra en sån här, det är bilkörning på riktigt, utan servostyrning, utan servobromsar.
Om du fick välja fritt bland modeller och årgångar, vad hade du velat ha då?
En 1960 Plymouth GTX eller 1969 Chrysler 300. Först av allt är de Mopar [ett samlingsnamn på modellerna Dodge, Chrysler, Plymouth, Imperial och DeSoto], det är viktigt. GTX är en klassisk bil som är väldigt populär och designen är riktigt mäktig
Theo Hagman Rogowski finns på Twitter och Hampus Andersson finns på Instagram.
Mer från VICE om amerikanska bilar, rockabilly och raggare: