Annons
liv och död

Tio frågor du alltid velat ställa en begravningsentreprenör

"Vi svenskar flyr undan från döden på något vis."

av Benjamin Wirström
2017 11 09, 2:38pm

Foto: Stephan Ridgway / Flickr (CC BY 2.0)

Alla vet att allt här i livet är frivilligt förutom två saker: dels ska vi betala skatt och dels ska vi dö. Bara i Sverige dör cirka 90 000 människor varje år, typ exakt lika många som bor i Lund. Det är alltså rätt många kroppar som samhället måste ta hand om, och som tur är har vi personer specifikt anställda för att göra det jobbet åt oss, nämligen begravningsentreprenörer.

Döden, och inte minst döda kroppar, är något som många tycker är otäckt. Så vad är det som får en person att frivilligt välja att jobba så direkt med det? Jag ringde upp begravningsentreprenören Leif Eriksson som jobbat med det här i 22 år, och ställde honom alla frågor man alltid undrat om hur det är att jobba med döden.

VICE: Vad är det bästa med ditt jobb?
Leif Eriksson: Det jag brinner för är mötet med människan. Människor kommer till oss med blödande hjärtan när det mist någon. Vi kan inte ta över deras sorg, vi kan inte ge dem så mycket råd egentligen, men det vi kan göra är att sätta ett litet plåster på sorgen och få människor att känna en trygghet och tillit till att det kommer bli bra.

Sen säger folk ibland att “tiden läker alla sår,” och nej, så funkar det inte alltid, sorgen är olika för alla. Jag träffade en änkeman för en vecka sen som sa, “Sorgen är lika stor ett år senare som den var när den var en timme gammal.” Och det är oerhört givande att få hjälpa de här människorna.


Relaterat: Mannen som återställer döda kroppar för att identifiera dem


Finns det någon vanlig missuppfattning folk har om ditt yrke?
Människor tror att vi gråter varje dag på jobbet. Folk frågar ibland, “Men är det inte jobbigt att vara ledsen varje dag?” Men vi tar ju inte över sorgen – vi kan bli berörda, men vi är inte ledsna. Vi har ju väldigt roligt på jobbet i arbetslaget. Jag menar sorgen och glädjen är ju nära, så det blir vår ventil och när det är lite jobbiga saker pratar vi igenom dem. Vi har en oerhörd livsglädje egentligen när vi går hem på eftermiddagen.

Vilken är den vanligaste missuppfattningen folk har om döden i sig?
Många har svårt att förstå det här med att en kropp förändras. De tror att när vi dör stannar allting och att en eller två månader senare ser vi likadana ut som när vi levde, men så är det inte – förruttnelseprocessen påbörjas omedelbart.

I Sverige sker en begravning i snitt 29,2 dagar efter den anhöriga avlidit, medan våra grannländer ligger på fem dagar. På något vis har vi inte tid att begrava våra anhöriga, utan det är så mycket som ska stämma in när vi bokar en begravning. Det handlar om att döden gör ett avbrott i vår vardag, den skiljer oss åt, vilket är någonting vi är rädda för. Därför skjuter vi det ifrån oss, och ju längre vi väntar desto bättre, tycker vi. Vi svenskar flyr undan från döden på något vis.

Hur gör man exakt för att förbereda den avlidna för en begravning?
Det vi gör egentligen är att ställa i ordning kistan, att bädda upp den med kudde och täcke, och lägga ner personen i kistan. Stänga ögon och mun och kamma håret så det är snyggt och fint. Sen är det ju ibland att de kan ha så kallade förruttnelsefläckar på kroppen, eller att munnen är öppen och inte går att stänga, och då gör vi kosmetisk rekonstruktion så vi stänger ögon och mun, och vi kan måla personens naglar och såna saker. Det är obduktionsteknikerna på sjukhuset som balsamerar den avlidna. Vi tar bara hand om det yttre.

Förutom att måla naglarna, sminkar man även den avlidna?
Man kan sminka dem, många tror dock att vi använder vanligt puder men så är det inte. Det är egentligen som en airbrush vi lägger på så vi kan dölja olika fläckar och göra så de får färg i ansiktet och på händerna. Det är för att ge anhöriga ett bra avsked egentligen. För när de vill komma och titta kan vi ju inte återskapa en person i levande format, utan vi kan bara göra så att intrycket av det du ser blir bättre.

Vilken är den vanligaste outfiten folk blir begravna i?
Det finns inga vanliga kläder, det är allt från träningsoverallen till konfirmationskostymen som de växte ur för 20 år sen. Jag brukar säga att det bästa är att de tar kläder som de är vana att se personen i, så att man inte klär en rörmokare i en kostym om den personen burit kostym kanske en gång i sitt liv. Då är det bättre att [hen] får ha sina hängselbyxor på sig.



Är det bra att begravas ur en miljösynpunkt?
Att bli kremerad innebär egentligen att vi blir del av kretsloppet i vårt samhälle. Det är för att våra kremationsugnar i Sverige kyls av vatten och då köper man kyla från fjärrvärmenätet. Överskottsvärmen går ut i fjärrvärmenätet, så ur miljösynpunkt är det bättre att bli kremerad. Ska man jordbegravas ska man inte balsameras egentligen, för balsameringsvätskan är rent gift, och då grävs man ner på grundvattennivå. Våra kyrkogårdar är egentligen de största miljöbovar vi har, fast ingen pratar om det.

Är det vanligt att man begravs med sina personliga ägodelar?
Ja. Det kan vara allt från om man fått en utmärkelse eller fotografier – personliga saker som har en anknytning. Romer, till exempel, skickar med pengar. Det är för att de ska kunna köpa mat och så vidare när de kommer fram på sin resa. Det är deras tro, men det är inga stora pengar, det brukar vara enkronor de skickar med. Det är inte som det var förr i tiden när man offrade stora guldföremål till den avlidna.

Minns du att en anhörig haft ett märkligt eller ovanligt önskemål gällande begravningen?
Jag hade en person som ville plocka ut guldtänderna ur den avlidnas mun och tyckte vi skulle göra det. Men vi gör inte sånt. Vi har en policy om att vi ska hantera de avlidna ungefär som om de lever. För de kan inte säga själva hur de vill ha det eller hur de vill bli behandlade, vi måste ju hela tiden gå tillbaka till hur vi själva skulle vilja bli behandlade. Guldtänderna får man lösa själv på nåt vis.

Har du någonsin blivit äcklad när du jobbat med en avliden?
Nej, aldrig faktiskt. Förut fick vi väldigt många transporter från rättsmedicinalverket, såna som legat väldigt länge som man hittat och som undersökts hos polisen. Och då ibland, när förruttnelsen varit väldigt starkt, har man ryggat tillbaka lite grann. Men på nåt vis lär man sig hantera den känslan också, så nej, det har faktiskt inte varit nåt jag kan känna varit obehagligt.

10 frågor du alltid velat fråga:

En präst

En drag queen

En sjuksköterska