De störigaste människorna du kommer träffa på festival i sommar

Så här: vi alla tycker om att gå på festivaler av olika skäl. Vissa gör det för att bocka av de liveakter man vill se i ett svep istället för att sporadiskt åka runt på konserter resten av året. Många gör det för att de älskar atmosfären, det vill säga känslan av att vara konstant full, fuktig och fri. En del gör det eftersom de lever för grisigheten och kunde inte bry sig mindre om vilka band som spelar. Kanske man gör det för att man älskar att lära känna nya människor, vilket festivaler är perfekta för eftersom det annars är omöjligt i Sverige resten av året.

Men även om de flesta man träffar på festival är världens finaste människor kommer man även garanterat stöta på några mindre kul personer. De som i bästa fall får en att krampaktigt himla med ögonen och i värsta fall får en att orimligt nog starta en moshpit på typ ett dj-set för att bli av med sina aggressioner.

För att du ska kunna vada igenom festivalträsket så smidigt som möjligt kommer här en sammanfattning av de allra störigaste personerna du kommer stöta på i sommar.

Låt mig måla upp en bild: Det är tidig eftermiddag och solen gassar ner på ett lugnt och stilla festivalområde. Nånstans i fjärran hörs ljudet av ett indieband som endast tre pers trotsat bakfyllan för att gå och se. En lätt bris kommer din väg och fläktar ditt ansikte, och för samtidigt med sig den härliga doften av ett hundratal sprängfyllda bajamajor. Din mun smakar som insidan av en ölburk som nån fimpat cigg i, eftersom du kvällen innan råkade dricka ur en ölburk som nån fimpat cigg i. Trots att du inte kan röra dig utan att vilja spy upp dina njurar har du lyckats swisha till dig en ljuvlig rulle med nyfriterad falafel – en gamechanger. Du sitter på en torr gräsplätt en tidig eftermiddag, med färsk föda i händerna och en kall burk Cola vilandes på marken bredvid dig. Snart kommer allt kännas bra igen, tänker du och tittar tårögt på din falafel. Du öppnar din käft för att bita ner i den aggressivt och djuriskt som den skräcködla du är.

Klipp till: en okänd snubbe som ser ut som en vandrande systemetpåse kommer upp från ingenstans och ställer sig framför dig.

"FÅR MAN TA EN TUGGA ELLER?" skriker han, trots att era ansikten nu är 30 centimeter ifrån varandra. Hans andedräkt är… frätande, vilket får dig att tappa fattningen. Dina ögon är skyddade av solglasögon, men resten av dina sinnen attackeras av den fräna lukt som sipprar ut ur denna främlings öppna mun.

"N-… Nej… Snälla…", får du ur dig, rädd att du ska förarga mannen och få ytterligare en ofrivillig kemisk peeling.

"ÄH, BARA EN TUGGA SKÄRP DIG", skrattar han och börjar föra sin mun mot din rulle.

Din flykt- och kamprespons kickar in. Inom loppet av några hundradelar är du på fötterna, springandes som du aldrig sprungit förr. Du löper över däckade människor, du duckar under trädgrenar och vadar genom ölpölar tills du efter en halv kilometer meter saktar ner. Du tittar dig omkring. Monstret finns inte att se i nån riktning. Du ler triumferande och spyr rätt ut av den enorma ansträngningen av att springa hinderbana bakis.

Bara på festival kommer en främling med kukandedräkt försöka äta din välförtjänta falafel.

Det är alltid nån i bihanget till ditt gäng som har gjort det till sitt personliga varumärke att framstå som knarkig. Det här är alltså personen som innan du själv ens hunnit knäcka dagens första öl sitter och gräver med ett girigt pekfinger i sin lilla påse. Du kan säga exakt vad som helst, och den här personen kommer få det att handla om sitt drogbruk. Vad som dock är sjukt är att trots hans besatthet av knark är det tydligen omöjligt för honom att säga saker rätt ut, utan måste istället ta till med lökiga och uppenbara liknelser, som om en knarkhund materialiserar sig framför en så fort man säger "e". Typ så här:

Du, bakis till skyarna, liggandes i skuggan av en bajamaja: Vad bra man mår. Vad skönt det är att leva. Vad lite man vill dö. Snälla har nån tre liter vatten eller typ en blå Powerade jag–
Random snubbe som går förbi: Haha jag mår sämre. Hade en date med Eva igår om du förstår vad jag menar. Riktigt skoj. Blev rätt vilt hehe. Sedan snöade det i vårt camp lite haha. Var praktiskt taget julafton för näsan haha fattar du eller.
Du: Det snöar inte ens på julafton iddi. Ge mig vatten eller STICK.
Han: Haha vatten, vilken färsking. Det här får mig osökt att tänka på det faktum att jag inte druckit vatten på tre dagar. Jag dricker bara öl haha.

Typ? Alla? Tar? Droger? På? Festival? Karaktärslöst, obehagligt och trist som fan om det är din USP.

På andra sidan av pundish-spektrumet har vi personen som är lite för… hälsosam. Personen som måste duscha varje dag. Personen vars matrytm inte får rubbas och kräver att dagens tre mål är tydligt separerade både tidsmässigt och innehållsmässigt, istället för att bara hetsäta en pizza till frukost klockan tre för att sedan fasta tills det blir dags för en fyllekebab tolv timmar senare. En människa som luktar gott, vars tält på riktigt är som ett spa: fluffiga kuddar, uppblåsbar dubbelmadrass, mellow musik från en iPhone-högtalare, tätstickad filt, utan ett endaste grus- eller sandkorn så långt ögat kan nå.

Man älskar den här personen, men man kan inte rå för att man samtidigt känner ett visst hat. Man mår absolut fruktansvärt av att befinna sig i närheten av hen eftersom man ser hur ens liv hade kunnat se ut om man inte prioriterade grisighet och spända käkar över sitt fysiska samt psykiska välmående.

Året är 2047. Den 61-årig festivalräven Robin bestämmer sig efter 30 års uppehåll att besöka det sprillans nya festivalkonceptet Ute i Skogen. Vid det här laget är 100 procent av alla festivaler som arrangeras i VR, men den nya storsatsningen innebär att man måste röra sig från sitt hem och ta sig ut i skogen för att lyssna på musik och campa, istället för att bara göra det virtuellt. Det är nostalgiskt, det är "den gamla goda tiden" och majoriteten som åker dit gör det ironiskt för att kunna berätta om det senare.

Väl inne på festivalområdet får Robin en chock. Det känns som han i säkerhetskontrollen gick igenom en tidsport som förde honom 40 år tillbaka i tiden och träder in på Roskilde 2007. Hedonismen, känslan av frihet och dekadens är påtaglig. Robin känner sig hemma. Dagens första uppträdande står Sveriges legendariska musikduo Samir & Viktor för, nu världsberömda folkmusiker i 50-årsåldern, som med banjo och gitarr står och spelar Mumford & Sons-aktiga akustiska låtar med omänskligt hög BPM.

Robin fäller en tår. Det är en glädjens tår, ty de sköna tonerna Samirs flinka banjofingrar producerar får det att värka i ens hjärtsträngar, och den välbekanta och glädjefyllda festivalmiljön som världen varit utan i så många år får känslorna att svämma över. Robin är lycklig.

Det är då det händer.

Efter att de smattrande applåderna dött ut när Samir & Viktor spelat sin akustiska nytolkning av "Saxofuckingfon" skär en pubertal pojkröst genom tystnaden. Rösten säger: "Spela Shoreline."

Det är vid det här laget som Robin inser att det fanns aldrig nån Gud. Alla filosofiska samtal efter två flaskor vin vid halv fem på morgonen betydde ingenting och kommer aldrig göra det. Vad är meningen med livet? Oväsentligt. Vad är en saxofuckingfon? Pyttsan.

Det enda viktiga… är Shoreline.

Me af.

Läs hela VICE Festivalguide här.

Benjamin Wirström finns på Twitter