WTF

Den här snubben gjorde fajitas till sina polare av sin amputerade fot

"En kompis var tvungen att spotta ut mig i en servett."
2018 juni 18, 1:23pm
Foton med tillstånd av IncrediblyShinyShart

Om du fick möjlighet att smaka på människokött under etiskt rimliga omständigheter, hade du gjort det då?

Det är en sån där sjuk fråga man bara ställer sig efter att ha tittat på När lammen tystnar när man är bäng. Oavsett vad nån skulle svara är det inget man förväntar sig att nån faktiskt skulle göra i verkligheten. Men i ett inlägg på Reddit berättade användaren IncrediblyShinyShart om sin motorcykelolycka som ledde till att han fick se det här makabra hypotetiska scenariot i vitögat. En bil körde in i honom när han var ute och cyklade, varpå han flög rätt in i en närliggande skog, vilket ledde till att hans fot skadades så pass allvarligt att han aldrig skulle kunna gå på den igen. När läkaren frågade om han gick med på att amputera foten hade han en enda fråga: "Får jag behålla den?"

Det fick han. Söndagen den 10 juli 2016, tre veckor efter olyckan, bjöd Shiny (som vill förbli anonym) in tio av sina mest öppensinnade vänner till en brunch. En brunch som hade en tvist. Först käkade de apfelstrudel, minipajer, fruktkaka och chokladtårta. De drack gindrinkar och mimosas. Och till sist var det dags för huvudrätten: fajitas med Shinys amputerade fot som huvudingrediens.

I USA där detta hände finns det ingen federal lag som förbjuder kannibalism. Idaho är den enda staten där man kan få fängelsestraff av att käka människokött. Lagar som kriminaliserar mord, handel av människokroppar och griftefriden gör att det blir svårt att utöva kannibalism i praktiken, men annars är det tekniskt sett lagligt i 49 av landets 50 stater.

Det här scenariot lyfter även många etiska frågor. För ett par år sedan var det till exempel en belgisk man vid namn Detlev Guenzel som dömdes till åtta och ett halvt år i fängelse för att ha mördat och ätit en polsk affärsman utan offrets samtycke. I Shinys fall var dock kannibalismen både laglig och etisk. Han dokumenterade hela processen, men på grund av hur känsliga några av bilderna var har vi endast tagit med ett urval av dem i den här artikeln. Se på alla foton här (NSFW).

Vi bad 38-åringen berätta om varför han bestämde sig för att bjuda sina vänner på sig själv (bokstavligen talat), hur han smakade, och hur upplevelsen förändrade honom.

VICE: Varför gjorde du det här?
Shiny: Från början ville jag stoppa upp den eller frystorka den. Hur coolt vore det inte om jag hade min frystorkade eller uppstoppade fot i huset som ett dörrstopp eller nåt? Allt det här kom av tanken att det faktiskt är min fot. Jag ville inte att den bara skulle kremeras och hamna på en soptipp. Den är en del av mig och jag vill ha den tillbaka.

Hur fick du läkaren att gå med på att ge tillbaka din fot?
De flesta sjukhusen har en policy som säger att de kan skriva ut kroppsdelar under vissa omständigheter, då på grund av religioner som säger att man ska begravas hel. Så jag bara skrev på några papper. Min mamma som hjälpte mig komma på fötterna igen, så att säga, skjutsade mig tillbaka till sjukhuset för att hämta foten. Men hon vet inte om att jag åt upp den. Jag gick in, fick min fot i en röd avfallspåse, tog med mig den ut till bilen och la direkt ner den i en kylväska. Det kändes rätt sjukt.

Hur förvarade du foten innan den tillagades?
Jag kom hem till mig och lät den djupfrysas. Jag kunde inte hitta en preparator som tog mig seriöst, och att frystorka den skulle bli för dyrt. Det skulle ha kostat 10 600 kronor att frystorka den. Om jag haft råd hade jag gjort det. Till slut bestämde jag mig för att gipsa den och sedan använda som ett dörrstopp. Sedan 3D-skanna den för att kunna göra små nyckelringar av den.

När jag tog ut foten ur påsen var den så äcklig. Den var helt blodig och täckt med antiseptiskt medel. Efter att jag tvättat rent den blev jag dock positivt överraskad över hur välbevarad den var. Det var inte som att de hade förvarat den i formalin eller nåt. Men när man tänker efter kan ju vanligt kött hängmöras i flera månader, så det är väl kanske ändå rimligt.

Jag hade fyra vänner som var där med mig, och allting kändes så overkligt. Vi tog upp foten och lekte med den. Det kändes inte som en fot. Det kändes som ett vanligt objekt, snarare än en del av en människa. Det fanns inget känslomässigt band till foten. Jag kunde ju tänka typ: Japp, det där är min fot, men det var liksom inget djupt inom mig som kände att det var konstigt. Faktum är att det var det som var konstigast – just att själva grejen inte kändes konstig alls.

Hur förberedde du själva foten?
Innan vi gipsade den för att kunna 3D-skanna den hämtade jag en kökskniv och skar av en stor köttbit från smalbenet. Huden hade redan lossnat lite eftersom den opererats, vilket gjorde att en stor del av muskeln var synlig. Jag tog bara av själva muskeln. Jag la den i en plastpåse och slängde in den i frysen.

Du vet scenen från Ett päron till farsa när Chevy Chase säger: "This is crazy, this is crazy, this is crazy"? Det var så jag kände. Jag tänkte: Mitt liv kommer nog aldrig kännas så konstigt som det gör just nu. Jag hoppas det aldrig blir konstigare än så här.

Efter att vi 3D-skannat foten tog jag en massa bilder, la den i en blomlåda och lät den kremeras.

Hur lyckades du övertala tio vänner att äta din fot tillsammans med dig?
Jag bjöd in elva personer. Jag sa typ: "Kommer ni ihåg att vi alltid snackade huruvida vi skulle äta människokött om vi nånsin fick chansen att göra det under etiska omständigheter? Nu är det upp till bevis. Ska vi köra eller?" Tio sa ja. Jag antar att vi är rätt konstiga människor.

En kompis sa att hon skulle fråga sin kille som är kock om han kunde tillaga det. Perfekt! Till slut var det kocken och hans flickvän, mitt ex, en vän från universitetet, två vänner jag känt i några år, två stycken som jag känt i över tio år och en av deras döttrar.

Så hur exakt tillagades foten?
Jag berättade för kocken om min idé och efter att ha tänkt igenom det i några dagar sa han: "Okej, vi kör. Jag kommer tillaga den. Det enda ni behöver göra är att komma hem till mig imorgon."

Han marinerade den under natten och sauterade den sedan med lök, paprika, salt, peppar och limesaft. När det var färdigt serverade han den tillsammans med tortillas och salsa verde. [Läs hela receptet här!]

Den uppenbara men såklart nödvändiga frågan: Hur smakade det?
Folk antar att det smakar som fläsk eftersom folk hört i filmer att människokött kallats för "long pig". Men den termen kommer från platser som Papua Nya Guinea där de äter vildsvin. De käkar inte de stora vita grisarna som har vitt kött. Vildsvin har inte vitt kött. De har helt enkelt inte det. I det här fallet smakade det mer som viltkött.

Den här biten smakade superköttigt. Det hade en väldigt tydlig köttig smak. Muskeln jag skar ut var seg och hade mycket tuggmotstånd. Det smakade gott, men själva upplevelsen var inte den bästa.

Du skrev på Reddit att "en kompis var tvungen att spotta ut mig i en servett". Hur var resten av måltiden?
Det var en nervös och nästan förväntansfull illamåendekänsla. Vi tittade på varandra. "Vi gör det här, eller hur? Vi gör det."

Det var väldigt mycket mörk humor och mörka skämt. Jag tror det var därför det gick så bra. Vi skämtade genom hela processen. Jag sa vid ett tillfälle: "Idag var dagen jag var inuti tio av mina vänner samtidigt." Jag fick ett samtal dagen därpå från en av mina vänner som sa: "Hej, bara så du vet så bajsade jag ut dig. Sorry."

Det kändes lite som att vi bondade av att göra det här. Vi delade en otroligt unik upplevelse tillsammans. Och det var ett sätt för mig att gå vidare med den här delen av mitt liv.

Hur då exakt?
Olyckan sög verkligen. Jag minns att jag flög genom luften. Jag minns när jag blev påkörd. Jag minns att jag satt i skogen, tog av mig hjälmen, och började känna en brännande smärta. Jag kollade ner och såg att min fot hängde löst. Fotot jag tog på min fot som var helt mosad och trasig är från ambulansen.

Men jag hade tur att det var på en plats där det fanns människor. Jag hade väldigt tur att en ung kvinna som gick sista året i gymnasiet var där och satte ett förband på mitt ben. Hon hade precis gått en kurs i första hjälpen. Jag hade tur att en sjukvårdare var på plats inom en kvart.

Det är så många saker som gick så bra det bara kunde gå. Jag fick inga andra skador. Det var bara min fot och ett skärsår i nacken. Bortsett från det var jag oskadd. Jag gick tillbaka till olycksplatsen efteråt och såg att jag flugit mellan träd som bara stod en halvmeter ifrån varandra. Jag körde i 70 kilometer i timmen när jag blev påkörd. Så jag vet inte hur jag klarade mig bortsett från den skadan. Jag skulle lätt ha kunnat dött den dagen.

Jag minns att jag vaknade upp på sjukhuset många gånger och bara grät, och undrade hur mitt liv skulle bli. Jag snackade med läkaren om vad det gick att göra, om något skulle gå att rädda. Men det var skelettbitar som saknades och allt annat var mos. Jag skulle aldrig kunna gå på min fot igen. Ungefär en vecka efter olyckan bestämde jag mig för att låta dem amputera.

För mig som en vit medelklasskille har jag aldrig behövt kämpa för någonting, så det här blev en vändpunkt i mitt liv. Jag har aldrig blivit prövat på det viset. Jag har aldrig varit fattig eller gått hungrig eller hemlös. Jag har haft det lätt i mitt liv vilket jag inser. Innan olyckan uppskattade jag inte riktigt mitt liv eller folk omkring mig.

Den flodvåg av medlidande och empati som kommit från vänner och folk jag älskar har verkligen hjälpt mig att ta mig an utmaningen som varit den här enorma förändringen i mitt liv. Så jag ville hylla den här kroppsdelen som tjänat mig så länge och ge den ett ordentligt avsked.

Jag har askan i en kruka på min flickväns altare i hennes vardagsrum. Den kommer jag ta med mig när jag begravs. Den är en del av mig, och den här upplevelsen är också en del av mig.

Efteråt har allting gått så jäkla bra. Mitt liv har blivit så mycket bättre. Jag lämnade staden jag bodde i och ett jobb jag haft i tio år som tog kål på mig känslomässigt. Jag flyttade till en annan stat. Jag har ett bättre jobb som jag trivs med som fan. Jag har träffat en kvinna som jag varit med i ett och ett halvt år nu, och hon är det finaste i mitt liv. Jag är så mycket lyckligare nu än vad jag hade trott var möjligt tidigare. Och det är på grund av den här nära döden-upplevelsen som jag tog mig igenom. Att äta upp min fot var ett kul och konstigt och intressant sätt att gå vidare.

Det här var för två år sedan. Varför bestämde du dig för att berätta om det nu?
Det är en jättekul story att berätta för nån man redan känner, men många tycker det bara känns fett skumt. Det har tagit mig själv tid för att bli helt bekväm med det. Det är rätt speciellt. Jag la ut det på Reddit eftersom det är ganska anonymt där. Jag gillar verkligen de helt sjuka saker som folk lägger upp där, och jag kände att det här var ett sätt för mig att bidra med något själv. Det jag gjorde var tekniskt sett inte olagligt. Jag sålde ingenting. Jag lät inte någon äta det utan att de själva tillät det. Det kom från mig. Vi kunde inte hitta en lag som skulle ha förbjudit nåt så konstigt som det här.

Så jag är inte orolig över det juridiska. Jag vill bara inte bli ihågkommen som den där konstiga kannibalsnubben. Det är inte riktigt representativt för den jag är.

Har den här upplevelsen förändrat din syn på kannibalism?
Det finns ett stigma. Det förknippas med kulturer som inte uppfattas som civiliserade, eller med situationer där människor tvingas utöva det för att överleva. Man ser det som barbariskt, så folk kommer undra varför jag gjorde det här. Men folk äter moderkakan efter ett barn föds. Det är kannibalism, jag ser inte hur man skulle kunna se det annorlunda.

Jag anser att det i vissa situationer kan vara etiskt att vara kannibal. Jag suktar inte efter att jaga människor och gnaga på deras ansikten. Det här vara bara en upplevelse då jag hade möjligheten att göra nåt unikt på ett hälsosamt och etiskt sätt. Jag gjorde det, och det var kul och häftigt, och nu är det en jättebra berättelse.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.