Post-val-ångestens fem steg

Idag vaknar du upp till en ny dag, med den största baksmällan du någonsin haft sedan dagen efter veckans sista pubcrawl på Zakynthos sommaren 09. Till skillnad från den gången kommer tyvärr inga pizzor i världen räcka för att få din fruktansvärda post-val-baksmälla och relaterade ångest att avta.

Lyckligtvis vet vi precis hur just denna baksmälla kommer utspela sig, då den följer fem särskilda steg, som av ren tillfällighet råkar stämma överens exakt med sorgens fem faser.

Här följer en kort redogörelse av hur dessa steg kommer se ut och hur du hanterar dem och din totala post-val-ångest.

Du vaknar och har för ett ögonblick glömt bort allting som hände igår kväll. Med darriga fingrar klickar du in dig på sociala medier och verkligheten träffar dig som ett pistolskott rätt i frontalloben. Det här var inte alls så hemskt som du minns det. Allting känns bara… surrealistiskt. Tiden börjar gå i slowmotion. Det enda du kan höra är ringandet i dina öron och Mmm Whatcha’ Say-slingan som av någon anledning går på repeat i ditt huvud. Utan att veta vad fan det är tänkt att du ska göra nu går du tillbaka till sängen, kurar ihop dig i fosterställning, och vaggar fram och tillbaka i takt med världens deppigaste låt.

När du ligger där och har ångest och mår förfärligt går du maniskt igenom de senaste månaderna. Du kommer fram till att det inte bara är själva valresultatet i sig som är svårt att begripa. Så mycket sjuka och absurda saker har hänt under hela valrörelsen som talar för att de senaste månaderna bara var en enda lång mardröm vi suttit fast i, alternativt ett parallellt universum som reflekterar den mörkaste av alla möjliga tidslinjer.

Bevisen: det faktum att Jan Björklund flossade på nationell tv är orimligt och overkligt och kan omöjligen ha hänt. SSU förstörde inte allas intresse för ASMR för all framtid genom att viskandes läsa upp hela sitt jävla valmanifest i 30 plågsamt långsamma minuter. Gustav Fridolin försökte aldrig vara allt annat än en politiker genom att praktisera som frisör och falafelkock. Inte heller var demokratin någonsin "hotad" av det simpla skälet att valaffischer blivit vandaliserade.

I samma träsk av förnekelse som Alliansen håller på att drunka i, då de försöker övertyga oss om att de minsann är vinnare i valet (trots att siffrorna i skrivande stund visar att de har en mandat mindre än de rödgröna) sitter nu även du. Du försöker snurra på en tärning för att Inception:a dig tillbaka till verkligheten utan framgång.

Efter ett tag sveper overklighetskänslorna förbi. Ur askan av dem föds ett pulserande och förblindande raseri som sprider sig genom hela din kropp. Du känner dig lika snuvad och snopen som rassarna i Alternativ för Sverige när de fick reda på att den persiska restaurangen de hade tänkt ha valvaka på igår avbokade i sista sekund. Det får dig att, precis som en treåring eller en AfS-medlem, att tappa det helt och hållet. "Ska jag bara packa väskorna och dra? Är det det du vill? Tro inte att jag inte kommer göra det", skriker du utmanande rätt ut i luften till ingen särskild och börjar demonstrativt kasta ner allt du äger i en IKEA-påse.

Mitt i pack-kaoset gör du det självskadliga misstaget att gå in på sociala medier igen, där du möts av självgoda statusar och hånfulla Twitterinlägg från politiska meningsmotståndare. Du skriker rätt ut och fylls återigen av vrede samtidigt som din mobil plingar till. En vän till dig har sms:at och undrar om du vill äta middag ikväll. Du skriver att du inte behöver mat och att du är upptagen med att packa samt skriva kilometerlånga utläggningar på Twitter som svar till troll, vilket är ett sunt och rimligt tidsfördriv, så idag passar inte. Du får inget svar.

Du försöker ta några djupa andetag för att lugna ner dig och stänger ögonen, men varje gång du blundar ser du Ebba Busch Thor framför dig. I denna vision står hon bredvid en gråtande liten pojke och håller en barbiedocka utanför hans räckhåll. "Genusflummet måste upphöra", säger hon och hånler ner mot barnet som gråtandes sträcker sig efter dockan. Det här är det sista ser innan du rosenrasande faller i sömn.

Precis som ett barn i trotsåldern som skriker i timmar utan att själv riktigt förstå varför rinner till slut ilskan av dig. I dess plats kommer en desperation istället. Det kan ju alltid bli omval? Kanske de till och med får räkna om rösterna? tänker du i ditt stilla sinne. Du klamrar dig desperat fast i det faktum att utlandssvenskarnas röster (över 50 000!) inte kommer vara färdigräknade förrän på onsdag. Och egentligen – bortsett från ett gäng lökiga män i Thailand är väl inte folk som reser utomlands så SD:iga?

Att Miljöpartiet lyckades med att hålla sig över fyraprocentspärren är ett konkret och obestridligt bevis för att övernaturliga fenomen är riktiga och inträffar när man minst anar det.

Sanningen börjar göra sig till känna i samma takt som depressionen infinner sig. Från att ha försökt hitta en väg ut ur denna nya hemska verklighet är du plötsligt helt likgiltig. Det enda du har lust att göra är att inta rödvin intravenöst och gå i ide permanent.

I detta steg börjar du förtvivlat konsumera sjukliga mängder memes som en copingmekanism. Inte ens kul memes, utan sådana som dina föräldrar brukar gilla på Facebook, typ en dålig ordvits eller ett lowkey sexistiskt skämt utsmetat på ett stockfoto.

En politisk depression är inte helt olik en gammal hederlig depression. Du är precis lika avdomnad, äter precis lika mycket Nutella (en halv burk dagligen) och duschar i snitt lika lite (en halvhjärtad och påtvingad gång i veckan). Skillnaden är att du vet precis varför du mår så hemskt.

Lika svag och skakig som Sveriges blockpolitik vacklar faller du samman inifrån.

Till slut finns det inga mer tårar att fälla och inga fler memes att mata din depression med. Det är i detta uttorkade och deprimerade tillstånd då du plötsligt får en känsla av frid. Du inser att det är fyra långa år innan du kommer må så här pissigt igen. SD är ju egentligen inte alls valets stora vinnare – det är ju du! Eftersom nu slipper du tvingas bli tvångsmatad med populistisk BS varje gång du sätter fot utomhus. Du kommer inte längre behöva se partiledarna försöka bete sig som riktiga människor i störiga pr-kupper. De kommer vara alldeles för upptagna med att bråka om regeringsbildning för att bry sig om hur vi vanliga människor kommer uppfatta dem.

Så du kan fortsätta gå runt med din vanliga ångest istället. Den är mycket mer uthärdlig när den åtminstone inte är en effekt av Sveriges politik.

Benjamin Wirström finns på Twitter.