Annons
turism

Backpackers förstör världen

Det är inte bara du. Alla hatar dem.

av Renaldo Gabriel
2017 08 28, 11:45am

Andy Dibb/ Flickr CC License

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.

Jag växte upp i Indonesien, växelvis i Jakarta, huvudstaden, och Bali, en indonesisk ö i mitten av vad reseguider refererar till som "Banana Pancake Trail". Visst, det finns mer än en sida av gudarnas ö, men när ön är ditt hem är backpackers aldrig långt borta.

Så hur är det att komma från en plats som (mestadels vita) backpackers kommer till för att "finna sig själva" eller "uppleva en enklare kultur"? Det är riktigt jävla störigt. Det här verkar vara den typiska tidslinjen för många backpackers: ta studenten eller examen för att sedan vara ledig (ett sabbatsår eller två) för att förkovra sig i några lokala sydostasiatiska kulturer. Fast när den typiska resenären säger "förkovra sig" menar de sippa smoothies på något Canggu-kafé innan hen flyger till Bangkok för en helkväll på Kao San följt av, du gissade rätt, bananpannkakor nästa morgon.

Men här är haken: Jag älskar också att resa. Fast när jag tittar online ser jag mest hemsidor dedikerade till att paketera mitt land – och regionen – för en kontant-svullen västerländsk publik. Vi har sidor som föreslår "sparsamma" resebudgetar som är större än vad de flesta indonesier tjänar på en månad. Andra förklarar hur man hanterar "omvänd kulturchock" – uppfattningen att en månad eller två i Sydostasien förändrar en så djupgående att det är svårt att anpassa sig till det trista livet i hemlandet. Kanske är det bara svårt att återgå till ens vanliga liv efter att ha spenderat så mycket tid med att resa runt och göra ingenting. (Dricka Bintang på stranden eller titta på tempel är inte direkt att vara upptagen, beklagar.)


Relaterat:


Alltså, jag förstår. Du är nykläckt från universitetet, uttråkad av det faktum att du spenderat hela ditt liv på samma ställe och du är relativt rik (jämfört med alla andra i världen). Varför skulle du inte vilja resa? Men låtsas inte som att det är någon ögonöppnande grej. En blogg skriver att backpacka lär en att vara mer öppensinnad eftersom man träffar nya och olika människor. Jag slår vad om att det finns olika perspektiv hemma också som du missar.

Okej, men turism drar in mycket pengar till annars fattiga områden, argumenterar backpackar-entusiasterna där ute. Att dränka länder i tredje världen med en valuta som har ojämn växelkurs förbättrar inte liv; det påtvingar bara globalisering på folk som inte är redo för det än.

Tror du att västerlänningar är de enda som har pengar? Följ en överklassperson från Jakarta på semester på Bali under en dag och jag garanterar dig att hen antagligen spenderar mer än vad din 350 kronor-om-dagen-budget tillåter.

Då har jag inte nämnt allt, som exempelvis platser som Bali har offrat för att dra in så mycket som möjligt av den där goda utländska valutan. Backpackers älskar att klaga på förlusten av autenticitet (det vill säga fattigdom) som medföljer när en plats genomgår en dramatisk utveckling. Men vem tror du driver på den utvecklingen? Och hur ska resten av oss känna när våra hem förvandlas till semesterparadis fulla med mat som kostar alldeles för mycket och skitklubbar som tvingar lokalbefolkningen att betala inträde medan kräftröda studenter i Bintanglinnen kommer in gratis?

Samtidigt, backpackerkultur handlar helt och hållet om att klämma ut så mycket som möjligt ur de pengar man har. Det betyder att mindre pengar kommer in i de lokala ekonomierna, medan alla butiker fortfarande känner att de måste tillgodose västerländska behag och en förvrängd bild av vad Sydostasien handlar om. Det är ett race mot botten där billig, smaklös mat vinner eftersom det är där pengarna finns.

Canggu behöver inte en till bar som säljer smoothie bowls. Vi behöver inte fler strandklubbar som tar betalt för att man ska chilla på en strandlänga som tidigare var gratis. Vandrarhem och kaféer måste växa snabbare än ris i Balis klimat, för varje gång jag återvänder hem har ön fått ett nytt hostel (eller 50).

Jag vet, det är lätt att snacka skit om alla man ser som spenderar sina dagar med att dricka öl på stranden och njuter av sina liv. Men det är också svårt att känna sig okej med att ens hem förvandlas till en Instagramversion av sig själv. Det är jobbigt att se sin egen kultur urvattnas till förmån för internationell masskonsumtion. Jag vill att min jävla sambal ska fortsätta vara stark.

Vi har alla ett ansvar för att bry oss om kulturen på de platser vi besöker. En selfie är inte ett kulturellt uppvaknande. Lär dig i stället om oss och vad vi är. Fråga frågor. Lyssna. Klaga inte.

Eller flytta. Om du verkligen vill vara en "digital nomad" eller en "världsmedborgare", eller något annat millennialuttryck, välj ett land och flytta dit. Genomgå svårigheterna med att ansöka om uppehållstillstånd, immigrationsköer och att lära sig ett nytt språk. Lev utanför utbytesbubblan, men försök inte "go native" eller vad folk nu än kallar det. Var dig själv, men möt folk halvvägs. Förstå vad det faktiskt innebär att vara härifrån. Sedan, nästa gång du är på Bali, se dig omkring och förklara för mig att jag har fel.

Tagged:
Kultur
Bali
Indonesien
åsikt
resa
backpacka
exploatering
sabbatsår
Sydostasien