Jag fick tag på spice första gången 2007 i Nya Zealand. Den första varianten, ett syntetiskt cannabissubstitut som var sprejat på ett segt material, påminde om en form av svagt bush weed, har jag fått veta. Det var under en tid när jag försökte undvika att röka cannabis. Efter att ha rökt det i över tio år hade jag nått en punkt när jag kände att weed gjorde mig trött och less snarare än glad och hög. Men tanken på att bli bäng i Oceaniens klibbiga värme frestade mig för mycket för att jag skulle kunna motstå frestelsen. Dessutom var det ju tekniskt sett inte ens weed.
Jag blev beroende av spice direkt, och spenderade mycket mer pengar på det än vad någon någonsin borde göra. Det slutade med att jag åkte tillbaka till London tidigare än planerat och, alldeles för snabbt, fick jag tillgång till spice i närheten av där jag bodde. Jag kunde köpa det utan problem i en tobaksaffär – precis samma sort som jag hade fått tag på i Nya Zealand. Sen blev det starkare: Gold, Silver och Arktiska varianter som ökade känslan av att vara hög för varje gång.
Videos by VICE
Ett problem som vilken stoner som helst har är att hitta en langare som regelbundet kan erbjuda cannabis av hög kvalitet. Spice är alltid av samma kvalitet. Det har en garanterad effekt på en garanterad nivå. En cannabisentusiast röker flera olika sorters cannabis, några starkare än andra, några med varierande effekt. Jag upplevde att spice endast hade en garanterad effekt: det gav mig en bäng, passiv, hängig tristess med tungt hjärta. En smärtstillande med blekt ansikte som stänger av världen runtomkring dig samtidigt som det stänger av dig från världen. Några menar att det kan få brukare att tappa det, där vissa har skadat antingen sig själva eller andra. Oavsett vilket har det inte direkt den mest eftersträvansvärda effekten om man vill bli hög.
För några år sedan blomstrade lagliga så kallade rc-droger i Sverige och Storbritannien, bland annat. Massor av nya syntetiska cannabinoider dök upp på marknaden, alla med olika namn, som såldes i vacuumpåsar som såg mer eller mindre likadana ut. Till slut kom Black Mamba-varianten ut som snabbt blev min favorit.
En kväll fick jag tag på en fet som hade rullats med enbart extremt stark, hög-kvalitativ cannabis. Jag drog ett bloss och ingenting hände. Jag måste ha rökt två femmor utan att bli bäng överhuvudtaget.
Efter det slutade jag röka cannabis helt och hållet. Jag visste hur Black Mamba kunde få mig att känna och jag föredrog det. Jag valde att fortsätta med det till den grad att jag lätt kunde röka tre gram Black Mamba under en dag. Och det är precis vad jag gjorde i tre års tid.
Det faktum att jag aldrig egentligen visste vad de labbsammansatta kemikalierna faktiskt innehöll störde mig aldrig. Trots att jag förstörde min kropp varje kväll stod jag utanför tobaksaffären morgonen därpå för att få köpa påsen med tre gram i. Hopplöst beroende utan att ens förstå att jag var det.
Jag har slutat nu, jag har gjort slut med Black Mamba. Under veckorna som följde efter att jag hade beslutat mig för att sluta kände jag mig relativt hälsosam. Jag åt bra och tyckte att jag levde ett normalt liv.
Nyligen har den situationen ändrats. En sjukdom. Läkare är inblandade. Blodprov. Avföringsprov. Det enda de kan hitta är en ökning av vita blodkroppar, som man tror kan orsakas av vissa cannabinoider och höga doser av stress. Det finns inga konkreta bevis på att det skulle vara orsaken ännu, men det känns logiskt att ett flerårigt inhalerande av en okänd cocktail av kemikalier skulle kunna ha allvarliga konsekvenser på min kropp.
Vad som känns mest skrämmande är vad de potentiellt långsiktiga effekterna kan vara av det jag självmant valt att andas in. Jag hade gjort lite efterforskningar utan att hitta något att verkligen oroa mig för, rullade en fet och fortsatte som vanligt utan att egentligen bry mig om någonting alls: när jag ser tillbaka på det inser jag vilken konstig och farlig inställning jag hade.
Nyligen köpte jag min första påse Black Mamba på flera månader. Jag ville komma ihåg hur det kändes. Varför det höll mig i ett så otroligt fast grepp. Följande text skrev jag precis efter att jag hade tagit det:
“Precis över tre år. En lång tid. När jag ser tillbaka på det inser jag att det påverkade allt. Pengar. Relationer. Möjligheter. Vänner. Familj. Det tog första platsen. Det tog alltid allting.
Den känslan har gått över nu. Det håller i sig i cirka tio minuter. Ett kort besök ner i vad det nu var för hål jag brukade gräva. Från början är det inte alls den sköna känslan man kanske förknippar med heroin, eller cannabis. Jag gick för långt. Jag missade. För mig var weed den enda synd jag hade tillåtelse att begå. Eller tro att jag begick. Ibland handlar det mer om hur skyldig du tillåter dig att känna.
Det finns inga riktiga bevis. Blod. Oförmögen att bli bäng. Rädsla. Och min kreativitet är svag. Död. Tråkig. Ljuset är något annat. En kemisk, brutal variant. Och shit vad det förstör ens lungor.
Sjuk. Oundvikligt. Det är en melankolisk resa. Det har vissa fördelar. Det är väldigt beroendeframkallande. Men jag ser det nu för vad det verkligen är. Det har varit den svarta ormen hela tiden. Det är skuld: själslig sorg. Och den döda delen av ens hjärta vaknar. Säger åt mig själv att det kommer bli okej.
Jag har förstört, utplånat mina minnen. Jag har känslosamma minnen. Men detaljer är min djävul. Jag ser allt det nu. Hur djupt rotat greppet är. En drog som krossar, böjer och dränker alla delar av mig själv, jag är för rädd för att inse det.”
Det är ett gift, spice, eller Black Mamba, eller vilket namn nu än syntetisk marijuana går under. Min kropp och mitt sinne har fått tid att andas och läka, men den rostiga och smutsiga synen på världen som Black Mamba ger en är svår att komma undan. Timmarna när jag sov under den tiden var de enda timmarna som jag inte rökte: ett patetiskt sätt att leva vilket liv som helst.
Black Mamba kommer slingra sig runt din hals och kyssa dig ömt. Det får dig att glömma bort vem du är. Vilket, för mig, är motsatsen till själva poängen med hallucinogena droger. Jag lade år på att bygga en falsk mörk dröm. Allt jag har varit är en slags farkost som har körts med ett omättligt behov av oklara kombinationer av kemikalier.
Allt jag kan göra nu är att vänta på provresultaten, hitta ett nytt sätt att fylla de där tomma timmarna och försöka komma över den enda fråga som har snurrat i mitt huvud sedan jag insåg vidden av konsekvenserna drogen skulle ha på mitt liv: ‘Vad i helvete har jag gjort?’
Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i augusti 2015.
