Hur mitt jobb inom service lärde mig att hata mänskligheten

o tipa la un birou in flacari

“Ursäkta,” sa jag, “bara en person i provrummet åt gången, tack.” Tonårsflickan tittade på mig trotsigt, medan hennes pojkvän blev röd i ansiktet. Hon svarade: “Är du bara avundsjuk eftersom jag har en pojkvän?”

Några timmar senare slet en annan kund av en klänning från en galge och krävde att få veta om vi hade den i någon annan storlek. Efter att jag berättat att vi inte hade det släppte hon den på golvet, vände på klacken och gick utan ett ord. Jag bad henne att snälla hänga upp den igen och hon svarade: “Det var där jag hittade den.”

Videos by VICE

Senare samma dag skrek en kille på mig för att jag flyttat påsen han helt glömt bort mitt på butiksgolvet. Jag försökte förklara för honom att någon kunde ha stulit den om jag inte hade tagit den till upphittat-lådan, men han skrek bara att han inte behövde bli “uppläxad av ett butiksbiträde”.

Dagar som dessa var alltför vanliga under de fyra år jag arbetade i butik, på två stora klädkedjor. Men det verkar inte spela så stor roll om du säljer kläder, kaffe, kondomer, broccoli eller dammsugare – det är alltid samma visa. Jag hatade det och har nu slutat jobba inom den branschen.

Nyligen träffade jag två tidigare kollegor som nu hatar mänskligheten lika mycket som jag gör så att vi kunde dela våra värsta erfarenheter från att arbeta i butik. Anna och Miriam jobbar fortfarande i butik, så vi har bytt ut deras namn för att skydda deras anställningar. Och mitt namn är inte Juli – Jag var tvungen att skriva på ett sekretessavtal när jag arbetade för dessa hemska jävlar.

Eine Jeans mit einem blutigen Tampon in einer Tasche hängt neben einem Mantel den Fliegen umschwirren

Den äckliga

Juli: En kvinna som sköt en barnvagn rusade en gång genom butiken och rev ner allt på sin väg. Jag blev irriterad och jag följde henne hela vägen till provrummen. Jag sorterade kläder medan jag väntade på att hon skulle sluta. Hon slet upp draperiet och såg bara på när hennes barn spydde upp sin lunch. Hon tog en av skjortorna som hängde över sin arm, torkade av barnets ansikte och räckte över den till mig.

Miriam: Provrummen är den äckligaste platsen, eftersom människor känner att de inte övervakade. Någon lämnade en gång en massa kläder på golvet. När jag städade upp dem märkte jag att det fanns något i fickan på ett par jeans. Det var en blodig tampong.

Anna: Jag hittade en gång en använd glassbägare som var så klibbig så att jag inte ens ville röra den. Senare kom jag tillbaka till samma provrum och bägaren var full av kiss. Bägaren var väldigt liten, så jag tittade runt mig och insåg att golvet också var täckt av urin. Sen upptäckte jag att det fanns bajs i en jackficka.

illustration

Den respektlösa

Juli: Jag hade jobbat i kassan i flera timmar och kunde inte ta rast eftersom vi var underbemannade. När min ersättare äntligen dök upp stängde jag min kassa. En äldre dam långt bak i kön skrek sedan på mig och va arg för att jag gick. Jag försökte förklara för henne att vi måste hålla fast vid våra schemalagda rasttider. Hon svarade: “Du ser ut som hela ditt liv är en enda stor rast.”

Anna: Det var nästan stängningsdags och jag hade just städat klart. Jag hade så ont i ryggen och såg verkligen fram emot att komma ut därifrån. Det var bara en kund kvar på min avdelning – en mamma med sitt barn. Hon drog så hårt i kläderna så att en hel hög föll till golvet. När hennes barn påpekade att hon hade tappat saker svarade mamman, “Det är lugnt, den kvinnan måste städa upp det.”

Miriam: En kund ville betala en liten summa med en mycket stor sedel. Jag frågade om hon hade några mynt och hon svarade inte. Jag frågade igen och hon skrek tillbaka “Nej!”, så jag lägger pengarna i kassan. Efter att jag hade räknat ut hennes växel rotade hon genom sin väska och slog ner några mynt framför mig. Jag ignorerade det – mitt svar är alltid detsamma i dessa situationer: “Tyvärr, jag har redan slagit in det.” Hon ropade igen: “Lär de inte ut grundläggande matematik i skolan längre?”


WATCH: I Sent Fakes of Myself to Be on TV Around the World


Den skamlösa

Juli: Brandlarmet gick av, så vi var tvungna att utrymma butiken snabbt. Några personer fick lite panik, men inte de två tjejerna som jag hittade på skoavdelningen. “Vi måste evakuera byggnaden, var vänlig väg till närmaste nödutgång,” sa jag.

“Om en minut, vi ska bara avsluta det här.”
“Det här är ingen övning. Var god och lämna byggnaden!”
“Kan vi bara betala för dessa skor?”
“Vilken del av lämna byggnaden förstår ni inte?!”
“Tyvärr, du mumlade.”

Miriam: En kvinna ville lämna tillbaka en jacka med ett brännhål i. Hon blev arg när jag på ett sakligt sätt påpekade att det inte finns en chans att sätt som plagget tillverkades med ett cigarettbrännhål. Hon skrek att jag bara skulle ge henne pengarna tillbaka. Jag ledsnade och höll fast vid mitt beslut. Hon gav inte upp, så jag kallade dit chefen, i hopp om att han skulle reda ut det. Han kom till kassan, tittade på jackan och bestämde sig för att ta tillbaka den. Han fick mig också att be om ursäkt “för min oförskämdhet”. Kvinnan tittade på mig med ett nöjt flin och sa: “Seså”.

Anna: En väldigt gravid kvinna försökte sig på något i ett hörn av butiken. Jag tittade för att se om hon bara skulle lämna sakerna hon inte tänkte köpa där. Då märkte jag att det fanns något under hennes skjorta. Det var hennes man som tillfredsställde henne med handen. Det hela skedde till råga på allt inne på barnavdelningen.

Ein Kind weint, eine Hand holt zur Backpfeife aus

Den aggressiva

Juli: Jag hatade att jag behövde fråga kunder om de ville betala för en påse men vi hade inget val. Många människor sa automatiskt nej, men skulle då ge mig ett förvånat utseende när jag slängde deras köp över disken till dem utan en påse. Det var precis vad som hände med en killen som bara stod framför mig ilsket och ville veta var han var tänkt att lägga sina saker. När jag upprepade att en påse kostar två kronor, sårade jag honom tydligen. Han kastade några mynt i mitt ansikte och skrek: “Ge mig den jävla påsen!” Han gick för långt, så jag var tvungen att kasta ut honom.

Anna: Ett litet barn skrek över hela butiken. Hans mamma lämnade bara honom ståendes och skrikandes. Hon kom tillbaka efter tio minuter och slog honom. Jag ringde till kontoret och frågade om vi skulle ringa till polisen. Tyvärr fortsatte hon ut och försvann.

Miriam: En kund lämnade ett provrum i totalt kaos. Jag kände mig modig så jag bad henne att snälla hänga tillbaka sakerna. Hon blev väldigt arg och sa att jag bara bad henne att göra det eftersom hon var svart. Jag svarade att hennes hudfärg var irrelevant, men hon hade redan kastat en tröja i mitt ansikte. Innan jag ens kunde reagera, hade hon kastat allt från provrummet och gått iväg.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland.