För fjärde året i rad arrangerar Assyrian Riders MC "Ride for Seyfo". Foto: Hanna Richter.

MC-klubben som kräver att Sverige erkänner ett folkmord

Assyrierna kämpar för sin kultur och sitt språk världen över. Vi har inget eget land. Men vi har en MC-klubb.

|
sep 14 2018, 3:54pm

För fjärde året i rad arrangerar Assyrian Riders MC "Ride for Seyfo". Foto: Hanna Richter.

Det är svårt att tillhöra en förtryckt etnisk minoritet. En som har kämpat för sin rätt att existera sen Babylon föll. En som har utsatts för förföljelse. Likt många andra grupper i Mellanöstern. Likt många andra grupper i Irak.

Assyrierna kämpar. Där och här. Uppskattningsvis bor 120 000 syrianer och assyrier här i Sverige. Jag kom hit med min familj, 1990. Jag med många, många andra. Här har vi etablerat oss, mer eller mindre. Vi har kyrkor och språket talas, om än bara bland de som är införstådda. Vi har föreningar, och tv-kanaler, engagerade unga och kloka äldre. Vi har bröllop och åter bröllop. Och vi har MC-klubbar. Tydligen.

Första gången jag såg en svart läderväst med det vita trycket på ryggen, Assyrian Riders, var bara för några dagar sen. En väst, sen kom två, sen kom tre, sen var de en trupp på 60 starka. Och ljudet öronbedövande men nästan inbjudande.

Vid första anblick kan de verka läskiga, MC-klubbar. Men inte för italienska turister i 70-årsåldern. Två äldre damer går fram och frågar vilka de är och vad de gör här. 70 hojar intar Mynttorget mitt i Stockholm och den vita, blåa och röda flaggan vajar från flera håll. ”We are Assyrian Riders and today we ride for Seyfo”, får damerna till svar. Seyfo, svärdet, folkmordet som blev två tredjedelars assyriers död år 1915 i dåvarande Osmanska riket.

Tomas Rhawi, president för Assyrian Riders MC. Foto: Hanna Richter.

Tomas Rhawi har en vit och svartrutig flanellskjorta under den svarta lädervästen, en svart bandana runt pannan och ett stort leende som smyger fram bakom skägget. ”Tjenare!”, ropar han över den stora parkeringsplatsen vid Kaknästornet. Han är president för klubben och en av the first five, som ett emblem på jackan visar. Det var Tomas pojkdröm att åka hoj. Idag åker han tillsammans med klubben så ofta han kan.

"Vi gör det här för att hedra de som dog, och för att se till att det aldrig händer igen", säger Tomas.

“Vi är bara ett gäng människor som älskar hojar, åka tillsammans och ha kul. Folk kanske har fördomar om oss men vi är vanliga människor. Jag är kirurg, han där är journalist, hon är trafiklärare”, säger Ninos Oussi, en rider.

Foto: Hanna Richter.

För fyra år sedan gav Sverige ett löfte till assyrierna, ett som inte infriades.

“Stefan Löfven lovade att han skulle arbeta med folkmordsfrågan när han blev vald sist. Men vi har fortfarande inte fått ett erkännande och därför gör vi det här idag”, säger Tomas.

Kortegen åker från Kaknäs till Mynttorget, från Mynttorget genom Botkyrka, för att sen landa utanför S:t Jacobs kyrka i Södertälje. Assyrian Riders vill uppmärksamma Seyfo, inte bara för assyrier, syrianer, keldéer och andra som fick erfara det hemska, utan för etniska minoriteter överlag.

”Vi gör det här idag för att uppmärksamma folkmordet, för att få ett erkännande men också för att stötta och visa andra etniska minoriteter och folkgrupper att vi står enade”, säger Ninos Oussi i ett brandtal.

Ninos håller tal. Foto: Hanna Richter.
Kortegen som går från Stockholm till Södertälje för att uppmärksamma folkmordet på bland andra assyrierna år 1915. Foto: Hanna Richter.

Sen bär det av. Motorcyklarna är uppradade, flaggor viftar och motorljudet ekar mellan träden och betongen på Gärdet. Snart störs lugnet på Mynttorget när hojarna kör in, en efter en, och smidigt parkerar på torgets kullersten. Alla tittar, fotar och undrar. 70 riders ställer sig bakom en vit banderoll på torget med texten ”Löfven svek folkmordets offer. We survived Seyfo 1915”. En tystnad infinner sig.

“Min morfar var sju år när han miste hela släkten i Turkiet. Han såg hur hela hans familj brändes inne i ett hus. De låste in dem och kastade in eldfacklor i huset. Skulle de lämna huset blir de skjutna. Och de som lyckades fly slängdes ner i vattenbrunnar. Det här är personligt för mig”, berättar Tomas.

Det handlar inte om ekonomisk ersättning. Som många berättar handlar det om upprättelse, och att göra rätt för familjen som gick förlorad.

“Det står inget i historieböckerna om Seyfo. En del länder har kanske skrivit in det men vi vill få det officiellt. Det var uppemot två miljoner människor som blev utsatta. Om man inte erkänner Seyfo nu så kommer man inte heller erkänna det pågående folkmordet som IS utsätter assyrierna och de andra minoriteterna för just nu”, säger Tomas.

Protest utanför riksdagen. Foto: Hanna Richter.

Socialdemokraterna gick framåt i Södertälje för några år sedan, då Stefan Löfven (S) gav besked att folkmordet skulle erkännas av regeringen. Men något erkännande blev det aldrig. Enligt Boel Godner (S), kommunstyrelsens ordförande i Södertälje, tappade S röster och backade i årets val i Södertälje på grund av statsministerns agerande, rapporterar P4 Stockholm.

Idag finns ungefär två miljoner Assyrier spridda över världen. En ursprungsbefolkning som lever i diaspora. Som kämpar för de som inte kunde och för sig själva. Min familj flydde förtrycket i Irak. Idag är vi svensk-assyrier, idag utövar vi en annan slags kamp i vårt Sverige. Kampen om att fortsätta finnas.

Att vara svensk-assyrier är för mig att gå en komplicerad balansgång mellan två ganska olika kulturer. Ett mellanförskap. Men också en rikedom, och mycket däremellan. Det är att dricka chai med min mormor på balkongen i Skärholmen och ta en öl på Söder med Max, Lina och Olle. Men det är svårt att inte assimileras helt, att släppa det som varit och förlora sig själv i lockelsen av att höra till en majoritet där allt tycks vara enklare. Där du tillåts vara en individ för att din kollektiva identitet alltid står på stadig mark. Därför är jag tacksam för assyrierna som organiserar sig. Som Assyrian Riders.

Foto: Hanna Richter.

Petra Ghanno står i helsvart mundering i läder. Hon är trafiklärare och en rider.

“Jag är här för Seyfo, för ett erkännande och för gemenskapen.”

Det är fjärde året i rad som Assyrian Riders organiserar Ride for Seyfo. Pengar som de får in går till välgörenhetsorganisationen Assyrier Utan Gränser. Trafiksäkerheten är också viktig. ”Folk får inte tro att vi är några ligister!” ropar en rider när de går iväg för att snacka om vilka som ska vara stoppers, de som styr kortegen och stoppar trafiken i vägkorsningar.

“Vi diskriminerar ingen, så länge man gillar att åka och hänga med oss”, säger Tomas.

Foto: Hanna Richter.

Kulturen har spridits. Idag finns Assyrian Riders i flera städer i Sverige, i Frankrike, i Tyskland och i USA. Och kanske snart i Australien. Ashur David har rest runt i Europa i snart 13 månader. Han är aussie och assyr. Och han kör hoj.

“Jag kom hit för att jag saknar mitt folk, och för att kolla in det här. Det här är grymt”, säger han och filmar. Han har hyrt bil och följer kortegen hela vägen till Södertälje.

Klubben startade med the first five. Många hade bakgrund i andra assyriska föreningar. Många släppte sitt intresse för motorcykeln när de fick familj och barn. Andra fokuserade på karriärer. Men nu har de hittat tillbaka och varje år växer klubben.

“Det här är ett sätt för oss att kombinera nytta med nöje, genom att göra våra röster hörda men också åka hoj. Det är också ett sätt för oss att fortsätta vara en grupp fastän vi inte har ett land, inte ett geografiskt land i alla fall”, säger Tomas.

Mer VICE
Vice kanaler