skräck

Berättelsen om 'The Blair Witch Project'

"Publiken önskade att jag vore död."

av Emalie Marthe
2017 10 31, 11:15am

Illustration: Katherine Killeffer

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Broadly

Många biobesökare som såg The Blair Witch Project trodde att det var en video av några unga som på riktigt blev jagade av en häxa ute i skogen. En del av anledningen till varför folk inte insåg att det var en spelfilm var på grund av en fejkhemsida som regissören Eduardo Sanchez hade skapat innan filmens premiär; kampanjen gjorde effektivt the Blair Witch till en vandringssägen. (Flera år efter att filmen kom ut fortsätter vissa att tro att allt i filmen var på riktigt.)

Filmens nyskapande format var en början på en ny trend med skräckfilmer som byggde på att man hittat inspelat videomaterial, så kallade "found footage-filmer" som Paranormal Activity, och filmen hade en av de första riktigt framgångsrika virala marknadsföringskampanjerna.

Filmen satte igång filmskaparnas och skådespelarnas Hollywoodkarriärer, men myten om att allt i filmen var på riktigt hängde över skådespelarna (som många trodde dog 1999) långt efter filmens premiär. Vi snackade med regissörerna, manusförfattarna och skådespelarna som medverkade i The Blair Witch Project om filmens väldigt intensiva produktion, och om hur filmen kom att ge dem alla ärr.

Manusförfattarna och regissörerna Eduardo Sanchez och Dan Myrick lärde känna varandra under universitetstiden på 90-talet. Vännerna samarbetade på flera studentfilmer innan de bestämde sig för att göra en skräckfilm tillsammans.

Begynnelsen

Eduardo Sanchez, manusförfattare/regissör: En helg började vi snacka om skräckfilmer, så vi gick och hyrde massa av de skräckfilmer som skrämde skiten ur oss som barn, och några pseudodokumentärer som In Search of..., Chariot of the Gods, [och] Legend of Boggy Creek. För Dan och mig var den här sortens filmer läskigare, eftersom de presenterades som verklighet. Vi undrade om man skulle kunna göra det här i en modern tappning.

Dan Myrick, manusförfattare/regissör: Därefter började vi tänka på hur läskigt det skulle vara om man kom över ett gammalt hus i skogen, filmat i den här stilen. Man kan inte slita sig ifrån det, man tvingas titta medan de närmar sig det här läskiga huset mitt i natten, och man tvingas gå in med karaktärerna – det går inte att vända sig bort. Vi tänkte att det skulle vara läskigt på en väldigt grundläggande nivå. Året efter började vi klura på varför man skulle se det här i en film. Ursprungligen handlade det om en grupp utforskare på ett uppdrag ute i skogen. Eller kanske det skulle vara en sekt.


Relaterat: Robert Eggers om sin skräckfilm 'The Witch'


Sanchez: Alla idéer vi kom på för mytologin [om Blair Witch] skulle vara väldigt förankrade i verkligheten. Vi ville att folk skulle kunna säga, "Ja, det låter som att det skulle kunna vara på riktigt." Vi ville inte ha något alltför galet; vi ville inte att själva mytologin skulle vara i fokus för mycket. Vi ville inte att folk skulle gå in med inställningen att försöka motbevisa det. Vi gjorde det bara tillräckligt trovärdigt för att få folk att köpa det.

Myrick: Vi använde oss av modern amerikansk folklore som utgångspunkt. Bermudatriangeln var en väldigt bra referens: en mystisk plats där folk ska ha försvunnit som lett till massa konspirationsteorier, utan att någon egentligen har bevis för att det varken är sant eller falskt. Folklore från inbördeskriget, ursprungsinvånare – det var en blandning av grejer vi använde för att skapa scenariot.

Sanchez: Vi hade alltid tänkt att det skulle utspelas i Maryland. Dan och [alla medarbetare] var i Orlando, men vi kände bara att legenden inte passade i Florida.

Casting

Med hjälp av producenten Greg Hale gjorde Myrick and Sanchez en åtta minuter lång video som de pitchade till investerare. Videon såldes till slut till tv-serien Split Screen. Intäkterna från försäljningen – tillsammans med bidrag från vänner, familj och videos som Myrick hade redigerat för Planet Hollywood användes för att finansiera filmen. Därefter började duon leta efter skådisar som hade en bakgrund inom improvisationsteater, vilket de tänkte skulle passa filmens found footage-format.

Sanchez: Vi visste att om man ens anade att de här människorna var skådespelare, om det hela kändes som en vanlig film, skulle vi förlora publiken. Så det var väldigt viktigt att de här skådespelarna var duktiga på improvisation och visste hur man improviserar kreativt utan att det blir överdrivet.

Heather Donahue, skådespelerska: Jag var med och grundade en improvisationsgrupp som hette Red Shag, och jag var med i en feministisk off-off-Broadway-teatergrupp som hette Collision Theory, och vi gjorde dokumentära pjäser. Jag sysslade mycket med improvisation, fast på ett väldigt annorlunda sätt, så jag blev genast intresserad av The Blair Witch Project.

"Hon var en väldigt driven kvinna som inte hade på sig mascara i en film 1999."

Sanchez: Skådespelarna kom in till oss och vi började grilla dem direkt med frågor. Vi sa till alla som kom på audition att "Så fort du kommer in i rummet börjar provspelningen." Det gick bra för många, men för vissa funkade det inte alls. Vi träffade många skådespelare som inte fattade grejen.

Donahue: Dan, Ed, och Greg gav oss improvisationsscenarion, så när jag gick på audition sa de till mig, "Du har avtjänat halva ditt straff för mordet på ditt barn. Varför ska vi släppa ut dig?" Och jag tittade på dem och sa, "Jag tycker inte jag borde bli frisläppt." Och jag tror jag var den enda kvinnan som faktiskt sa så, och så fick jag rollen.

Joshua Leonard, skådespelare: Jag fick rollen i Blar Witch för att jag hade en del erfarenhet som skådespelare och för jag visste hur man skötte en kamera. Jag tror jag var i den där sitsen som många unga är i New York, och jag tänkte, Kanske jag ska bli en dokumentärfilmskapare, eller spoken word-poet, eller skådespelare. Jag bara gjorde det som ansågs vara coolt just då.

Ut i skogen

Heather Donahue, Joshua Leonard och Michael C. Williams fick rollerna, och karaktärerna fick samma namn som de själva. Tillsammans med filmteamet åkte skådespelarna till Maryland för att spela in filmen under åtta dagar, först i staden Burkittsville som finns på riktigt, och sen ut i skogen. Skådespelarna campade i vanliga tält varje nätt och spelade in allt material helt själva, medan filmteamet höll sig en bit på avstånd. Skådespelarna improviserade mycket av filmens innehåll, medan filmteamet framkallade ljud och la ut föremål som skådespelarna kunde reagera på.

Donahue: Mina nära och kära tyckte först att jag absolut inte skulle ge mig iväg ut i skogen med massa människor jag inte kände. Min mamma frågade om hon kunde få alla inblandades personnummer. Alla mina vänner gick ihop och köpte en kniv åt mig. Jag trodde faktiskt att det skulle vara mycket värre än det var. Jag trodde jag skulle behöva flå ekorrar.

Leonard: Jag jobbade med ett företag som gjorde experimentell film, som gjorde alla Kenneth Anger-filmer och Derek Jarman- och Maya Deren-filmer och riktigt konstiga, bisarra grejer, så det kändes som en väldigt fascinerande experimentell teknik att filma med. Och jag var nog för hög för att vara rädd på riktigt.

"Vi skakade deras tält, vi spelade upp ljud av små barn som lekte utanför deras tält, vi gjorde ljud mitt i natten, vi förde dem till ett ödehus fram mot slutet – det var som att vi spelade rollen som the Blair Witch."

Myrick: Alla konstiga ljud och sånt är bara vi som springer runt i skogen. När de vaknar och det är en hög med stenar utanför deras tält var det såklart vi som placerade dem där. Pinndockorna var det vi som hängde upp. Det var lite som att vi ledde dem genom en teaterpjäs som aldrig tog slut. Vi placerade ut all rekvisita i förväg, och de bara följde våra hänvisningar. De hade en gps som vi programmerade åt dem i förväg varje dag, för att de skulle veta vilken väg de skulle gå och vid vilken tid de skulle vara på en viss plats. Vi skakade deras tält, vi spelade upp ljud av små barn som lekte utanför deras tält, vi gjorde ljud mitt i natten, vi förde dem till ett ödehus fram mot slutet – det var som att vi spelade rollen som the Blair Witch.

Skärmdump från filmen

Donahue: De sa till oss att det var viktigt att vi var säkra, men inte att vi var bekväma. Vi visste att det skulle hålla igång 24/7. Vi visste att det skulle vara obekvämt. Vi visste att det skulle handla om en häxa. Vi visste att när vi fick direktiv från dem var de utformade för att generera konflikter, och vi hade blivit uppmanade att filma så mycket som möjligt.

Myrick: Vad beträffar myten kring the Blair Witch berättade vi bara en del för Mike och Josh, men Heather var den som visste mest om vad the Blair Witch handlade om. Vi gav henne all bakgrundsinformation. Vi ville att de andra skådespelarna skulle ställa frågor som, "Vad gör vi här ute? Vad är grejen med the Blair Witch?" De skulle ställa såna här frågor utan att ha föreliggande kunskap om vad syftet med deras studentfilm var.

"Jag tror inte det fanns så många såna kvinnliga karaktärer i filmer på den tiden."

Donahue: Jag kunde inte hjälpa att tänka, Vilken kvinna skulle faktiskt fortsätta filma i såna här hemska stunder? En normal person skulle ha slutat filma, så jag var tvungen att ta den karaktären till sitt yttersta. Jag tror inte det fanns så många såna kvinnliga karaktärer i filmer på den tiden. Det känns verkligen som det skett många förändringar. Det finns lite mer spelrum för kvinnliga karaktärer. Jag vann en Razzie det året för "sämst skådespelerska", och jag tror det delvis hade att göra med hur man dömde min karaktär, i stället för mitt skådespeleri. Hon var en väldigt driven kvinna som inte hade på sig mascara i en film 1999.

Sanchez: Skådespelarna var jätteduktiga, och de var väldigt modiga som gjorde allting vi bad dem om. Och jag tror att de litade på oss, vilket nog var vår största bedrift på den tiden, bara att kunna säga till skådespelarna, "Vi kommer utsätta er för allt det här, ni kommer få vara ute i skogen 24 timmar om dygnet, och vi kommer skrämma er på nätterna," och ändå litade de på oss.

Heather Donahue, en av filmens skådespelare. Foto: Steve Azzara/Corbis via Getty Images

Myterna

Som själva legenden runt 'The Blair Witch Project' finns det många myter kring filmproduktionen. Det gick rykten om skådespelare som grät hysteriskt i scener för att de trodde att legenden var sann. I själva verket var inspelningen mycket mer banal, om än slitsam för skådespelarna.

Leonard: Det var ju inga spökbarn i skogen. Så det var inte på riktigt så vitt jag vet.

Donahue: En hög med stenar i skogen i sig är inte läskigt. Vi var tvungna att tro på de fiktiva omständigheterna, som man gör i vilket skådespelarjobb som helst egentligen.

Myrick: Vi skrämde dem nog lite, men jag kan inte tänka mig att de var rädda på riktigt. I sista scenen i huset, till exempel, ser det ut som att det bara är en tagning, när Heather skriker i huset och det verkar som att hon håller på att tappa det. Vi spelade faktiskt in den scenen i flera tagningar under två dagar – de var en av delarna i filmen som spelades in mer traditionellt. Vi var tvungna att förbereda allt flera gånger om och vi fick vara försiktiga när vi gick runt i huset så att ingen skadade sig. Det var mycket mer iscensatt. Ingen var rädd. De var trötta! Den riktiga rädslan som man ser i deras ansikte är bara skådespeleri.

Leonard: Man har alltid i bakhuvudet, "Det här är inte Colonel Kurtz som tar sig upp längst floden i Heart of Darkness. Det här är inte inspelningen av Apocalypse Now, att man är där i ett år och sakta men säkert blir galen." Det var mer, "Vi får vara tydliga med att det här är en åtta dagar lång inspelning," så det byggde alltid på skådespeleri, eftersom vi egentligen inte var där ute så länge. Med det sagt: teknikerna som Ed och Dan och Greg och alla andra använde för att få oss att känna obehag och dra igång konflikter kändes verkliga. Det var kallt på riktigt, vi var hungriga på riktigt, vi var trötta på riktigt – det påverkade oss såklart.

Myrick: Med tiden drog vi ner deras matranson lite grann. Det var inte som att vi lät dem svälta eller så, men vi gjorde det så att de var lite sura fram mot slutet.

Donahue: Vi hade ett kodord med filmteamet, bulldozer, om vi ville hoppa av, som ett slags stoppord. Vårt stoppord mellan varandra var taco. En dag hade vi vandrat i regnet hela dagen, och de hade satt upp våra tält, och när vi kom fram till dem märkte vi att det var några centimeter djupt vatten i botten. Då kände vi bara, "Vi har fått nog. Vi är skådespelare. Det måste inte vara så här. Nu räcker det." Så vi kontaktade dem på radion och sa, "Bulldozer, bulldozer, bulldozer!" Men de var och åt middag på en restaurang så de hörde inte oss. Vi gick ut ur skogen och gick till det första huset vi såg och knackade på. Killarna ba, "Du får gå, du får gå, för om en kille knackar på hos någon i skogen mitt i natten kommer ingen släppa in dem!" Så jag knackade på och förklarade situationen. Konstigt nog var de rätt trevliga och litade på oss tillräckligt mycket för att släppa in oss, och de bjöd oss på varm choklad. Det slutade med ett vi tog in på ett hotell den kvällen.

Det oplanerade

En del av filmens bästa och läskigaste stunder var helt oväntade för filmteamet, medan andra planerade scener inte blev ordentligt inspelade, vilket ändrade filmens handling och myten om the Blair Witch. Ett exempel är Heathers berömda monolog när hon gråter framför kameran. Den närbilden av henne kom senare att vara med på filmens ikoniska affisch.

Myrick: Vi hade planerat att det skulle vara en läskig scen där man om man tittade noggrant skulle se en liten lysande, vit människoliknande varelse någonstans i skogen. En vän till oss fick klä ut sig i ett vitt underställ och ställa sig i skogen mellan några träd, och vi hoppades att kameran skulle få en glimt av honom. Det var det som Heather reagerade på när hon springer genom skogen och säger, "What the fuck is that?" men vi fick inte det att bli bra på film. Jag tyckte synd om honom, för det vara ganska kallt den kvällen och han ramlade ner i vattnet. Vi var tvungna att ta av oss kläderna för att få upp honom. Mycket arbete som inte ledde till något mer än, "What the fuck is that?"

Sanchez: Vi visste inte att Heathers sista monolog skulle bli en så ikonisk scen i vår film. Vi gav faktiskt Heather och Williams samma direktiv. Vi sa till Heather, "Du vill såklart inte skrämma Mike, så ta med dig kameran och hitta en plats nära tältet och säg hejdå till alla du känner. Du kommer dö." Vi matade dem med idéer med vart de skulle ta sina karaktärer. Vid det laget visste Heather i princip att hon skulle dö, så hon gjorde en helt fantastisk prestation. Vi såg inte när hon spelade in det eftersom vi i princip hade lämnat henne ensam, men när vi såg det kände vi bara, "Wow, det här kan bli riktigt mäktigt."

Skärmdump från filmen

Donahue: Tanken var att jag visste att min karaktär skulle dö nu, och jag visste att Josh förmodligen var död. Jag visste att Mike skulle dö och att det var mitt fel, så enkelt var det. Det jag säger i den monologen är ganska rakt på sak. Jag visste att det var allt eller inget, och jag visste såklart att min näsa rann. När jag tänker i efterhand skulle jag nog ha gjort några saker annorlunda. Jag skulle inte ha använt mitt riktiga efternamn, och jag skulle nog hållit kameran i en högre vinkel.

Leonard: Vi gjorde en found footage-film eftersom vår budget på något sätt rättfärdigade den estetiken, och eftersom det var en så liten film skulle det aldrig funka att försöka låtsas som att det vore något större. Jag tror det var invävt i filmens storytelling att, "Det här kommer se riktigt risigt ut, och det kommer låta riktigt illa också ibland, och det är okej för det är med avsikt, och det här är något som är menat ska hända de här människorna." Vi hade en kamera som kostade 300 dollar och en till som vi fått gratis, så jag tycker det är kul när en stor filmstudio försöker få något att se risigt ut och låta illa. Det är skitkul, men jag inser att det är en bra berättarteknik för rätt story.

Myrick: Det var många saker vi hade planerat som inte hände, och det var många saker vi planerat som hände. Det är lite det som är grejen med hela processen: det kommer aldrig bli som man tänkt sig.

När alla tror man är död

Efter att inspelningen var färdig tillbringade Myrick och Sanchez flera månader med att redigera filmen och korta ner skådespelarnas insatser till en 81 minuter lång film, som fick vara med på Sundance Film Festival, där Artisan Entertainment (som inte finns längre) köpte rättigheterna för att få distribuera den. Sanchez skapade en hemsida åt filmen där man kunde läsa om den bakomliggande mytologin; hemsidan övertygade tittare att det rörde sig om upphittad film. Artisan höll filmens skådespelare gömda när filmen släpptes och redigerade deras IMDB-sidor så det såg ut som de dött. Folk köpte det, och Heathers mamma fick till och emot kondoleanskort skickat till sig.

Donahue: Hur det påverkade min karriär att vara död? Negativt.

Leonard: Det var så jävla konstigt, för folk ringde till mina föräldrar och var förvirrade och frågade, "Är Josh okej?" Men vad gäller min karriär hade jag ingen karriär innan filmen. Det var inte som att jag var en stjärna som plötsligt alla trodde var död.

Sanchez: Efter att filmen såldes förlorade man all kontroll över den som filmskapare. Artisan bestämde att de ville marknadsföra den som att det hänt på riktigt och att de ville hålla skådespelarna gömda i några veckor. Då kände vi att det säkert skulle funka, även om det kanske inte var så vi själva hade gjort det. Och det funkade ju. Filmen drog in massa pengar på grund av att de beslutade att göra det på det sättet.

Leonard: Den som gjorde den där hemsidan som Artisan menade att de låg bakom kanske blev lite sur. Det är verkligen fascinerande att de senaste 20 åren har människor – till och med folk som inte alls har något med filmindustrin att göra – kommit och sagt att det var en så smart pr-kampanj som studion gjorde. Jag tror att Artisan tog en mall som redan fanns och var bra på att pusha filmen och skapa mystik kring den.

"Filmens succé är något man får leva med, som en tumör eller en ansiktstatuering."

Motreaktionerna

Filmen drog in över 2 miljarder kronor och till en början prisades den av kritiker. Myrick och Sanchez vann till och med det så kallade Independent Spirit John Cassavetes Award, men filmens enorma popularitet ledde till kraftiga motreaktioner som kom att påverka filmteamet och skådespelarna.

Sanchez: Ganska kort efter att filmen släpptes kom det motreaktioner. Folk förväntade sig något annorlunda – en mer konventionell skräckfilm. I och med att Blair Witch inte var som en vanlig skräckfilm började folk säga, "De försöker lura oss, de tror vi är dumma!" Men vid det laget hade filmen dragit in mycket pengar och hade blivit en succé – så det kändes inte som det var något man skulle bry sig om. Men det var vår film, så som filmskapare störde det oss mycket mer.

Myrick: Jag tror det är ganska naturligt att det blir motreaktioner. Några av våra bästa recensioner kom tidigt när filmen precis blivit upptäckt, då det inte fanns några förväntningar och folk såg den i en mer ärlig och dämpad miljö. Det är en pr-cykel då man promotar något väldigt mycket till den grad att det blir fashionabelt att inte tycka om vad alla andra säger att de gillar.

Leonard: Ofta när jag säger att jag var involverad i filmen får jag höra, "Jag hatade den! Jag vill ha tillbaka mina pengar!" Och då säger jag, "Jag vet inte vad du vill att jag ska göra." Filmen gjordes inte för att den skulle masskonsumeras.

"Människor kom fram till mig på gatan och sa att de önskade att jag vore död och att de ville ha tillbaka sina pengar."

Donahue: Det är svårt för mig att prata om motreaktionerna, eftersom för mig var det på en så personlig nivå. Min mamma fick brev från folk som beklagade sorgen, människor kom fram till mig på gatan och sa att de önskade jag att vore död och att de ville ha tillbaka sina pengar. Jag satt i min bil i LA och bröt ihop under en stor affisch med mitt ansikte på den. Det var så surrealistiskt.

Sanchez: För de personer som fattade var det en väldigt intensiv och unik upplevelse. För de som inte fattade var det bara massa skakiga videoklipp.

Donahue: Jag hade ingen kameraerfarenhet, vilket man ser på min skakiga kamerastil. Tydligen var det många som spydde, så jag har lite skuldkänslor för det.

Legenden lever vidare

Trots att filmen spelades in för 18 år sen lever legenden kring the Blair Witch kvar, och många fans tror fortfarande att legenden, och kanske till och med själva häxan, är sanna.

Sanchez: Artisan gjorde en undersökning för att se vilka som trodde att legenden kring the Blair Witch var sann, och det var rätt sjuka siffror, typ 50 procent trodde på den.

Skärmdump från filmen

Donahue: Det är vissa på internet som tror att de som var i skogen dog på riktigt, och att vi bara har anlitats så att ingen ska gripas.

Myrick: Jag tror det är naturligt att man vill tro att det finns någonting övernaturligt ute i skogen som påverkar människor – vare sig det är Bermudatriangeln eller ufon eller spöken. Blair Witch passar in i det narrativet, så folk kommer alltid tro att det är någon del av The Blair Witch som är baserad på fakta.

Sanchez: Vi är ganska bra på att ljuga. Vi är rätt bra på att komma på skit som inte stämmer.

Ånger och framtiden

Efter filmens succé hade filmskaparna och skådespelarna Hollywoodkarriärer med olika framgång; Sanchez och Myrick regisserade båda två mer skräckfilmer, medan Leonard fortsatte få jobb som skådespelare. Donahue gjorde flera filmer innan hon la skådespelarkarriären på hyllan för att börja odla medicinsk marijuana, men ibland händer det att hon är med i filmer. Hon säger att det hon ångrar mest med sin karaktär i filmen är att hon använde sitt efternamn, vilket gjorde att hon för evigt skulle förknippas med filmen. I filmens uppföljare är huvudkaraktären James Donahue, Heathers fiktiva bror, som delar skådespelerskans efternamn.

Donahue: Filmens succé är något man får leva med, som en tumör eller en ansiktstatuering. Det är något som alltid är där. Det hade börjat bli en allt mindre del av mitt liv, men sen när uppföljaren kom ut blev den väldigt närvarande igen för mig och min familj, och det kan vara jobbigt för dem också. Min syster får frågor på sitt jobb som, "Är din syster med i den filmen? Har ni en bror som heter James på riktigt?" Nej, men min pappa heter James! Och det står på min Wikipediasida.

Myrick: Som filmskapare är del av anledningen till varför man gör det här att man vill göra ett intryck på världen, påverka människor, och Blair Witch gjorde det. Jag kommer alltid vara tacksam för att ha varit en del av det, att få ha varit en del av en så stor grej, och att man kommer bli ihågkommen för åtminstone en sak. Det är inte många filmskapare som kan säga det.

Donahue: Alla found footage-filmer som görs nu har stora budgetar, så de får inte samma punkrock-ethos som Blair Witch hade. Man hade inte kunnat göra Blair Witch med etablerade skådespelare; det var inga matavdrag eller lunchraster. Vi spelade in 24/7 utan matraster, utan att någon egentligen regisserade oss. Det var rått, och det skulle vara väldigt annorlunda om det fanns catering och man kände sig helt säker hela tiden. Det blir en utmaning för många av de nuvarande found footage-filmerna. Det är svårt att fånga vildheten och hur internet var på den tiden.