Casia Brombergs fotografier leker med den patriarkala blicken

För de flesta av oss innebär konstformen självporträtt att man tar en fräsch selfie på mobilen i badrumsljus, men för konstfotografen Casia Bromberg är det lite mer avancerat än så. Casia tar med sig sin inte helt lätta analoga 60-talskamera och fotar sig själv i typiskt nationalromantiska miljöer – liggandes på en grönskade åker i skymningen; klättrandes i ett träd i en trädgård – och arbetar med kroppen som sitt huvudsakliga verktyg.

Hennes bok Juicy Body som släpps i dag är en samling av fotografier som tagits under fem års tid. Alla bilder har inslag av humor, lekfullhet, kroppspositivitet och nedbrytande av normer gemensamt.

Jag ringde upp Casia för att prata om hennes nya bok, frigörelse och om att våga vara stor.

VICE: Hur skulle du beskriva Juicy Body ?
Casia Bromberg: Projektet handlar mycket om den yttre blicken och att leka med vem som tittar på vem. Och även om min egen blick på mig själv – vi är så självmedvetna i hur vi rör oss och hur vi ser ut, bilden som vi på något sätt kommunicerar utåt. Sedan finns det en annan aspekt av projektet som mer handlar om kroppen – eller snarare att leka med, prova och testa olika uttryck och rörelsemönster, och på något vis testa blicken hos betraktaren. Vända upp-och-ner på vad den är van att se. Det är mycket humor i bilderna också. Jag gör gärna betraktaren lite fnissig.

Så själva projektet i sig är mer som ett slags förhållningssätt till hur du närmar dig fotografi?
Ja, absolut. Det handlar också om maktrelationer. Att uppträda eller ta plats framför en kamera. På många av bilderna leker jag också – till exempel genom att skapa en scen i naturen som känns som en manege och intar rollen som en presentatör, eller ser ut på bilden som att jag låtsas fotografera den som fotograferar (mig själv).

Relaterat: Cassils utmanar könsnormer med performancekonst

Är de här tankarna något du återkommer till eller har de koncentrerats i boken?
Jag tror att de har koncentrerats mer i boken. Tidigare har jag jobbat ganska mycket med serier, och många av bilderna i boken hänger ju ihop med fler bilder också egentligen. Men när jag skulle göra en bok ville jag prova att sätta ihop dem som enskilda bilder tillsammans – plocka ut den bästa bilden ur varje serie och se vad som händer om jag sätter ihop dem som solitärer i stället. Resultatet blev mer koncentrerat; jag såg själv en form av röd tråd som förstärktes, olika teman som jag ofta återkommer till.

Vad får dig att vilja stå både framför och bakom kameran?
Det är kanske lite som att jag går in i en roll som är framför kameran. För mig är själva fotograferingsakten en slags process också – jag försöker hitta och ta mig till platser som är laddade, och sedan vänta in det ljus jag söker. Det är som en ritual i sig att försöka fånga tillfället precis som jag önskar mig att det ska se ut och vara. Det blir som en egen stund. Den enda som tittar på mig är jag.

Jag tror också att jag försöker utgå från en intuitiv känsla och gå in i någon slags lek med mig själv. Det är väl som ett sätt för mig att testa allt som min kropp har lärt sig om hur den ska bete sig, en stor del av det är också att jag själv försöker bryta mot sånt som är inlärt, testa och experimentera med var gränser går för när något upplevs som tabu eller konstigt.

Känner du aldrig att det kan vara skrämmande att använda kroppen som verktyg, med tanke på att det finns så mycket som samhället tillskriver kroppsdelar och kroppen som helhet?
Jag tror det sista jag vill med mina bilder är att befästa nånting. Jag vill öppna upp och försöker väl frigöra min egen kropp på något sätt och hoppas att andra ska känna i bilderna att det är öppet. Att betraktaren känner någon slags lättnad, eller öppning, luft – inte att bilderna ska stänga till nånting. Snarare ifrågasätta – ställa frågor eller väcka nyfikenhet kanske.

Det är väl svårt att bryta ner ett sånt här projekt till ett enda budskap. Men det som du pratar om – att du vill kunna öppna upp och att det inte ska befästa normer och så vidare – är det kanske något som man skulle kunna sammanfatta projektet som?
Ja, eller jag tänker att i alla fall om man identifierar sig som kvinna, då hoppas jag att man kanske ska känna det här med att ta plats – eller inta en plats eller vara större eller våga vara stor – att det [inte måste] vara uppburet och vackert.

Och kanske medvetenheten kring den där blicken, att få syn på det själv, hur en betraktar sig själv och den lupp som en fått med sig. Vi har ju med oss en massa olika filter för hur vi betraktar oss själva och våra kroppar, och det måste en få syn på för att kunna bryta mot det.

Och just det är väl också vad kroppspositivitet handlar om, att man inte ska titta på sin kropp genom andras ögon.
Ja, eller genom en patriarkal blick, eller få syn på vad det är för olika filter som finns och se att det finns en massa olika blickar och välja.

Casia Brombergs Juicy Body finns att köpa här och här

Benjamin Wirström finns på Twitter